Smalare än pinnsmal - 14 |
Förlåt att det har dröjt, men här är det iaf.
Kapitel 14 av min historia Smalare än pinnsmal.
Varsågoda att läsa, underbara dikta-folk. ^^
Kramar //Kitty
Esther blev rejält utskälld av Emily när dem tillslut fick komma tillbaka till deras rum. Emily var alldeles röd i ansiktet och skrek på Esther så att hon nästan blev lite rädd. När Emily lugnat ner sig så kramade hon (till Esthers förvåning) om Esther och mumlade något som Esther inte kunde urskilja.
En vecka senare.
Kära Dagbok 8/7 – 07 Söndag morgon
Längesen jag skrev nu. Förlåt, men det har hänt så himla mycket. Spottade blod och svimmade igår. Hemsk upplevelse om du frågar mig. Någon doktor började babbla på om ”energibrist”. Han menade alltså att jag inte har fått i mig tillräckligt med energi. Energi = mat. Yeah, right. Jag tänker inte börja äta bara för att en doktor säger åt mig att göra det. Vatten med is passar mig perfekt. Åh, jag verkligen älskar vatten med is. Det är så..rent. Det känns så rent och nyttigt. Känns bra. Som om jag blir smalare av att äta is. Underbar känsla. Att ha något i magen, menar jag. Och att veta att det är nyttigt det som jag har i magen. Visst, grönsaker är också nyttigt, men inte på samma sätt. Dom gör en fetare, vilket is inte gör.
Idag ska jag hem. Hemma. Hem ljuva hem.
Pappa kommer när som helst nu. Miranda har jag inte pratat med på länge nu, undrar vad hon har tagit vägen? Dagarna ser likadana ut här på Fängelset så det var svårt att komma ihåg vilket datum jag skulle skriva där i början. Varje dag börjar med att Emily och jag går till matsalen för att äta frukost, eller jag äter is och hon äter vanlig frukostmat. Vi äter såklart med Linn och Amanda, men ibland så är Jonna, Billy och/eller den-där-sista-som-jag-aldrig-kommer-ihåg-namnet- på med också.
Linn är en sån där typisk bästa vän. Ärlig, förstående och lagom skämtsam.
Amanda är (lång!) en sån där person som man ser upp till. Hon har liksom nästan alltid rätt och säger alltid dem rätta sakerna, men hon kan vara ganska elak när hon skämtar.
Emily är som min lilla skyddsängel. Hon ser till att jag får så många isbitar som jag vill ha, ser till att jag också är med i alla samtal, ser till att jag kan somna m.m Hon ser också till att alla vet att det är VI som delar rum och att det är HON som träffade mig först. Lite gulligt men ganska jobbigt ändå.
Billy är en som inte pratar så mycket och han är Jonnas kompis. Dem delar rum (det bredvid oss) Han är snäll men lite dum ibland (inte elak-dum, utan korkad-dum).
Jonna är alltid sur när hon ser mig och ger allt jag säger en massa spydiga kommentarer. Jag har ingen aning om varför.
I alla fall, sen efter frukosten så byter vi kläder och går till uppehållsrummet som tillhör den här våningen. Vad vi gör där är inte så intressant. Pratar för det mesta.
Nu kom pappa, skriver mer sen.
”Hej gumman!” sa hennes pappa med ett brett leende på läpparna och med en aning tårögda ögon.
Bakom honom stod Erik. Han ville inte visa sig.
”Hej pappa.” svarade Esther och kände att det nog bäst att krama om honom även fast hon fortfarande tyckte illa om honom eftersom det delvis var hans fel att hon var på Fängelset.
”Så..trivs du då?” frågade Esthers pappa nervöst när dem tio minuter senare satt i bilen påväg hem.
Esther kunde knappt tro sina öron. Det var den mest korkade frågan som han kunde ha frågat. Hon valde att inte svara och den utan tittade istället ut genom fönstret. Det vita huset försvann längre och längre bort. Esther kände en sorts lättnad, hon var ute. Hon var inte inlåst i ett hus fullt med människor som hon inte kände längre. I en hel dag så skulle hon slippa dem blåa sängkläderna, gallren för fönstren och den hemska tystnaden som följde med henne genom korridorerna.
”Vem delar du rum med?” frågade Erik plötsligt vilket fick Esther att hoppa till lite och försvinna ur sina tankar.
”Emily.” svarade hon. ”Hon är..” plötsligt visste Esther inte hur hon skulle avsluta meningen.
Hur skulle hon förklara Emily? Snäll? Nej, det var helt fel ord. Cool? Visst var Emily cool, men det kändes ändå inte rätt att förklara henne så. Esther lät meningen var utan slut.
Esther gick långsamt uppför dem få trappstegen som ledde till ytterdörren. Erik öppnade dörren och snubblade in och efter honom kom Peter. Esther tittade sig noga omkring i deras lilla trädgård. Allt var som det varit för drygt en vecka sen. Inget var ändrat. Esther njöt av det. Hon blundade en stund bara för att få in bilden på deras trädgård i sitt huvud och när den tillslut var där, så skulle den inte försvinna igen.
”Vi tänkte städa, men vi hann inte, gumman.” babblade Esthers pappa på medan han ställde två matkassar på bordet och sedan började plocka in mat i kylskåpet.
Esther kände hur det knöt sig i hennes mage. När Peter talade till henne lät det som om hon vore en annan person. Som om hon var en släkting som hälsade på. Någon som inte bodde där. Men Esther gjorde ju det, det var hennes hem, hennes hus också. Hon skulle ju snart komma hem från Fängelset för gott. Eller hur?
Esther tassade försiktigt upp för trappan och styrde sen stegen mot hennes rum. Dörren var stängd och hon stannade precis framför den. Hon böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet, hon var så rädd att något skulle vara annorlunda. Genom nyckelhålet såg allt ut som hon ville så Esther pustade ut och öppnade dörren för att sedan stiga in i rummet.
Det kändes obekvämt. Som om någon annan hade bott där veckan då hon varit borta. Hon såg sig omkring och hennes blick fastnade genast på hennes anslagstavla. Esther gick fram till den och tittade länge på den. Där satt olika saker uppsatta med häftstift. Hon kom ihåg hur hon hade känt sig när hon satt upp dem olika sakerna.
Där satt tre foton. Ett på Esther och Esthers mamma, där Esther var omkring tre år. Esther suckade och kände en tår rulla nedför hennes kind. Hon ville verkligen ha tilbaka sin mamma.
Där satt ett foto på Esther och Charlie där dem satt inne på Café Moonlight. Esther fick lust att ta bort det, slita det i tusen bitar och sedan bränna upp det. Men hon gjorde det inte.
Det sista fotot var ett som hon mycket väl kände igen, men som hon själv inte satt upp. Fotot föreställde Miranda i fjorton-femton-årsåldern. Den sjuka Miranda. Den Miranda som hade anorexia. Esther förstod inte riktigt varför Miranda hade satt upp det på hennes anslagstavla, men hon hade sina aningar.
På anslagstavlan satt också små lappar, kvitton, biobiljetter och små kom-ihåg-lappar. Esther styrde blicken till ett papper som förvånade henne eftersom det inte var hon själv som satt upp det heller. Hon tog bort det för att lättare kunna läsa det.
”Anorexia nervosa är en allvarlig form av ätstörning, som yttrar sig främst i självsvält och ofta även överdriven träning. Den debuterar oftast hos tonårsflickor, men alla kan potentiellt drabbas- uppskattningsvis är 1 av 10 drabbade av manligt kön. Dödligheten är hög, enligt vissa studier är det den psykiska sjukdom med allra högst dödlighet i procent.”
'Jaha..det pappret' tänkte Esther och satte snabbt tillbaka det på anslagstavlan.
Hon ville inte läsa det. Inte nu, inte någonsin igen. Det var bara jobbigt och gav henne ångest för att hon fått sin pappa att tro att Esther hade anorexia. En tanke som var otroligt dum och korkad enligt Esther.
Även fast hon bestämde sig för att inte tänka mer på pappret så kom tankarna i all fall fram när hon la sig på sin säng. Hon hade ingen aning om varför, det där pappret hade inget som helst med henne att göra. Men tankarna snurrade runt, runt i hennes huvud ändå.
”Dödligheten är hög.”
”Dödligheten är hög.”
”Dödligheten är hög.”
”Ingrid kommer på middag.” berättade Peter när Esther, Erik och han satt vid köksbordet.
Erik och Peter åt omelett till lunch, Esther åt is.
”Ingrid?” frågade Esther och kunde inte dölja sin förvåning.
Vem var Ingrid?
”Ja. Är det ett problem?” frågade Esthers pappa och tittade på Esther med höjda ögonbryn.
”Nejdå.” mumlade hon och fortsatte äta is.
Då kom Esther på det. Ingrid. Miranda. Hon log lite för sig själv när hon tänkte på det Miranda hade sagt. 'Det är lättare att få jobb om man heter Ingrid'.
”Berätta mer om psyket, var det inte läskigt bland alla knäppisar?” frågade Erik ivrigt.
Peter frustade till av det Erik sa, men sa ingenting själv. Esther lutade sig fram och sa med allvarlig röst:
”Det är galler för fönstren som på ett riktigt fängelse, och alla kallar det för just det. Fängelset. Det var tydligen en stor rymning en gång, då typ alla rymde, men någon skvallrade så att dem åkte fast. Och det finns bara en enda som verkligen lyckats rymma, hon hette Sally och hon bodde i det rummet som jag och Emily bor i. Även fast Emily har letat på alla tänkbara ställen, så har hon inte hittat någon utgång. Det verkar som om bara Sally vet var den är.”
Esther log när hon såg Eriks ansiktsuttryck och lutade sig sedan nöjt tillbaka i stolen. Esther visste att Erik redan nästa dag skulle berätta om det för hans kompisar, fast han skulle såklart göra om det mesta, så att det skulle låta ”coolare” enligt han och hans kompisar.
Peter lagade spagetti och köttfärssås till middag. Känt som Esthers favoritmat. Peter hoppades att Esther kanske skulle äta, eftersom Ingrid var där också.
Miranda kom klockan sex. Hon hade den blåa baskern på sig och ett par blåa stuprörsjeans samt den svarta tröjan som Esther kände igen som den hon köpt dagen dem gått på stan tillsammans. Håret hade hon uppsatt i en låg tofs. Miranda hälsade på Esther genom att ge henne en enorm kram och viska i hennes öra att hon hade saknat henne. Esther kramade tillbaka och kände att hon faktiskt hade saknat Miranda. Lite i alla fall.
”Maten står på bordet.” sa Peter och log mot Miranda.
Esther visste att hennes pappa kände Miranda som Ingrid – psykologen som skulle göra Esther ”frisk”, en tanke som var aningen rolig enligt Esther.
”Vad bra” svarade Miranda. ”Jag är utsvulten.”
De gick in i köket och satte sig vid köksbordet. Esther rynkade pannan när det inte stod ett glas med vatten och is på hennes plats. Där var istället en tallrik med prydligt lagda bestick bredvid. Hon tittade undrande på sin pappa innan hon tog glaset som stod där och placerade det under vattenkranen. När hon hade fyllt glaset med genomskinligt vatten så öppnade hon frysen och tog fram ett par isbitar som hon sedan lät simma omkring i vattenglaset. Esther såg sin pappas min, han gillade det inte, men hon brydde sig inte om det utan satte sig ner vid bordet igen.
Miranda åt försiktigt, som om hon var rädd att tallriken skulle gå sönder om hon skar med kniven för hårt. Hon drack små klunkar och påminde hela tiden Peter om hur god maten var. Annars var det tyst vid matbordet. Esther hade för länge sedan druckit upp sitt vatten (och ätit upp isen) när Miranda tillslut tackade så mycket för maten.
”Esther? Kan du och jag samtala lite i vardagsrummet?” frågade Miranda och gav Esther en menande blick. ”Om det är okej för Peter såklart.”
”Javisst. Självklart. Esther – visa Ingrid till vardagsrummet.”
Esther visste att Miranda varit i deras vardagsrum förut, men visade henne ändå vägen in dit. Miranda stängde dörren som Esther knappt visste var där – dem brukade aldrig stänga den – och slog sig ned i soffan bredvid Esther.
”Esther. Vad är det som händer?” frågade hon allvarligt och tittade in i Esthers gröna ögon.
”Vadå?” Esther höjde på ögonbrynen.
”Varför blev det som det blev med Charlie? Varför var du så kylig mot mig sist vi sågs?Varför är din pappa så konstig?”
Esther tittade ner och pillade lite med soffklädseln.
”Jag..jag vet inte.”
”Vad är det egentligen som har hänt med Charlie? Är inte han din vän? Och varför är du egentligen på behandlingshem, Esther? Varför äter du inte för? Snälla, söta Esther, berätta!” Mirandas röst var bedjande och Esther kände hur det sved i hennes ögon.
”Jag vet inte.” Esther tittade upp på Miranda och blinkade samtidigt bort tårarna. ”Jag vet inte, Miranda.”
”Åh, Esther!” utbrast Miranda och slängde sig kring halsen på Esther. ”Jag är bara så orolig. Du måste prata med mig, förstår du väl?”
Esther bet sig i läppen. Hon höll ett stadigt grepp om Miranda och kramade henne hårt. De kramade varandra länge, men tillslut så släppte dem varann. Miranda var tyst. Esther var tyst. Men efter några minuters tystnad så öppnade hon munnen samtidigt som hon tittade ner i den vita soffan.
”Charlie övergav mig. Han flyttade men sa inte att ord. Bara försvann.” Esthers hals kändes som sandpapper men hon fick ändå fram några få ord. ”Vi har varit bästa vänner sen vi var nio. Det kändes bara..fel”
Miranda var tyst, till Esthers förvåning. Esther skulle tro att hon skulle börja babbla om att det inte var Esthers fel att Charlie flyttade, att han kanske bara glömt att berätta. Det kändes aningen konstigt att hon inte sa så, men Esther gillade det ändå. Tystnaden som fanns i vardagsrummet dem närmaste sekunderna var behaglig.
”Vet du vad? Jag gick förbi en mataffär och jag köpte en sak för att fira.” sa Miranda plötsligt och drog upp en sak ur sin väska.
Esther tittade konstigt på den. En saftflaska. Miranda hade gått och köpt en flaska full med blandsaft. En flaska med blandfast med smaken smultron, kiwi och hallon.
När Miranda såg Esthers blick så skrattade hon lite.
”Sitt kvar här du, så kommer jag strax. Jag ska bara fixa oss ett varsitt saftglas.” sa hon och försvann leende ut ur vardagsrummet.
Esther kände plötsligt något som hon visste var förbjudet att känna. Men hon kunde inte låta bli och just då så gjorde hon sig döv för alla röster som protesterade. Hon kände en underbar känsla som hon länge hade förbjudit sig själv till att känna. Hon ville ha något. Innerligt mycket ville hon ha något. Hon var så otroligt beroende av att ha det.
Esther ville ha ett glas med smultron, kiwi och -hallonsaft.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Tiggarflikkan - 6 mar 09 - 16:40 | | Åhhh, nu blev jag jättejätteglad för Esthers skull! | | osynlig_flikka - 6 sep 08 - 11:48 | | BRAbrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabr abrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabra | | anack - 27 aug 08 - 12:06 | | När kommer nästa! | sandruskapuska - 26 aug 08 - 01:35- Betyg:  | | Bra med så långa kapitel förresten. Mejla när fler kommer?? (a) | | sandruskapuska - 26 aug 08 - 01:33- Betyg: | | Skitbra!! | | sorgen - 24 aug 08 - 18:06 | | Bra! | | sofiiie - 24 aug 08 - 16:35 | | Otroligt duktig på att skriva! (: | | anack - 24 aug 08 - 15:08- Betyg: | | Väntar på nästa :] | | TokioHotelFreak - 24 aug 08 - 09:31 | | skitbra ;D | | Roseaf - 23 aug 08 - 23:21- Betyg: | | SÅÅÅ HIMLA BRAAA ÄR DU ! , Maila när nästa kommer (A) <333 | | snovit1 - 23 aug 08 - 16:10- Betyg: | | Snälla mer:d Skit bra. Snälla meila när nästa del kommer:D | | jisatsu - 23 aug 08 - 15:26 | Bra novell! Älskar den så!(:
(jag är _NotAnAngel_)
Massa bra, älska, älska, älska!(: | | angels_eyes - 23 aug 08 - 13:32 | bästa delen.
lugnt bästa delen hittills
gnagde sig hela vägen in i benmärgen.. gjorde sig
speciell rakt igenom med precis alla delar som gör en
novell läsvärd.. fortsatt så här..
<3 | | enligt - 23 aug 08 - 12:55- Betyg: | | JÄTTEBRA ! :D | | Dj_snuffe - 23 aug 08 - 12:22 | Esther blir bättre = *happydance* :D
jag vet inte riktigt hur, men man får känslor för dina karaktärer, som för Esther t.ex. Man vet att hon är påhittad, men ändå så vill man så gärna att hon ska bli bra! ^^ Du skriver helt underbart så man rycks med i historien.
smultron, kiwi och hallonsaft lät gott... ;D
Kram Emma | | Min_flicka - 23 aug 08 - 11:48- Betyg: | | skitbra! | | manx_ - 23 aug 08 - 11:27- Betyg: | | Jätte bra ! :D , skriv när nästa kommer , snääälla ! :D(A) |
|
|
|
