4. Nach Dir Kommt Nichts [ff] |
Sådär, nu är den här. Förlåt ÄNNU EN GÅNG att det har tagit tid, men skolan liksom bombar mig med läxor, och det här är bara första veckan. *dö* nej, skäms på mig. jag måste verkligen skärpa mig med skrivningen. Iallafall, ni får ursäkta mig om denna del kanske blir en aning... skum. Men må så vara. Nu måste jag baka till min loppis som jag ska ha med klassen i morgon. Önska mig och kladdkakorna lycka till! Och justdet, tack Linnea (LoveMusic) du är sååå bäst <3333 Puss på dig och tack för hjälpen <3
Nu ska jag bara göra lite reklam åt mig själv också. Den här novellen (berättelsen?) nej, FICEN :D *bäst som kom på ordet* Den finns alltså också på min BLOGG.
www.kallamigjamie.blogg.se
Ti llsammans med Stich ins Glück, och flera andra saker som jag har skrivit. Tanken är att allting jag skriver ska hamna där så småningom, men jag har inte hunnit så långt än så länge. I vilket fall, så finns där även den här delen dårå, med BILDER och tjosan, som kanske kan vara roligare. Men det är ju förstås frivilligt, men bara så att ni vet, så kommer alla kommande delar att läggas ut även på den bloggen *peka på blåtexten* med passande bilder m.m.
Så, nu återstår bara att säga:
Varsågod och läs :D glöm inte bort kommentaren.
Kapitel fyra
I've heard it all before
Hon kunde inte låta bli att gång på gång upprepa frågan om vad han gjorde där, i sitt huvud. Varför pratade han inte eller förklarade sig?
Hans tystnad var hundra gånger värre än alla svek han någonsin hade lyckats med. Vetskapen om att han satt där, bara några meter framför henne, och hade kommit hela vägen till Sverige, Stockholm, bara för att träffa henne, och ändå inte sa någonting… det fick henne bara att tvivla.
Hade han ens kommit för hennes skull? Och om inte, vad gjorde han i så fall i hennes systers lägenhet? Hur hade han hittat dit? Och vad var hans syfte?
Hon kunde inte göra annat än att se på honom med stora ögon, trots att hon helst av allt hade velat köra ut honom därifrån så fort han uppenbarade sig för henne i hallen.
Men saknaden efter honom hade varit för stor, och ilskan mot honom ännu större, så hon ville veta vad han hade att säga till sitt försvar innan hon med oförsiktiga händer skulle knuffa ut honom genom ytterdörren och ignorera vad han än skulle komma att säga.
”Har du någonting att säga eller kan jag hälla ut det där teet så att du går härifrån fortast möjligt?”
Hennes röst lät betydligt syrligare än vad hon hade menat, men så fort hon hade sagt det kände hon sig nöjd. Det var inget negativt i att han förstod hur förbannad han hade gjort henne. Förbannad.
Han lät blicken glida upp på henne, och hon hade ingen möjlighet att inte låtsas om stynget av sårbarhet som gled över henne så fort hans bruna ögon mötte hennes blå.
Det slog henne att ögonen som nu såg in i hennes egna, med ett plågat uttryck över sig, var precis samma ögonpar som hon tillåtit sig själv att drunkna i så många gånger innan. Som hon hade förälskat sig i, och ryst till så fort han såg på henne.
Hon vaknade upp ur sina tankar, då han plötsligt skakade på huvudet, och det bruna i hans ögon blev suddigt på grund av den mängd vatten som plötsligt steg fram bakom hans ögonlock.
”Julia… förlåt mig? Snälla, förlåt mig. Det jag gjorde var…”
Hans röst svek honom, och hon hörde ingenting annat av slutet på meningen än svaga viskningar.
Hon såg på honom med förvåning, nu utan att fästa sig så mycket vid de tårfyllda ögonen. Hon visste att om hon skulle lägga större vikt på tårarna som rann, så skulle hon utan tvekan tappa kontrollen över både sig själv och situationen och det var någonting hon absolut inte ville skulle ske.
Hon försökte istället koncentrera sig på vad han nyss hade sagt, och när hon insåg att han förmodligen inte tänkte avsluta meningen bestämde hon sig för att göra det åt honom.
”Absurt?” föreslog hon kyligt, men var tvungen att vända sig om för att inte falla för hans gammalmodiga trick. Hon trodde inte för ett ögonblick på att de där tårarna var äkta.
Han hade svikit henne. Det var han som hade legat med en fransyska bakom ryggen på henne. Borde det inte då vara hon som var den som grät? Borde det inte vara hon som satt där och grät ut sin sorg och ilska, och han som stod och var tvungen att vända sig om för att slippa se tårarna? Det här var inte rättvist! Hon hade inte gjort någonting fel, och ändå var det hon som stod med ryggen mot honom på grund av sin egen skam.
Hon kunde höra honom sucka, där han satt vid köksbordet, och hon bet sig hårt i läppen och grep hårdare tag om diskbänkens kant. Hennes naglar, som knappt var värda att kallas naglar längre, eftersom hon under de gångna sex månaderna hade bitit ner dem allihop, borde ha lämnat avtryck i träet.
Hon hörde hur benen på hans stol drogs mot golvet, och hans tveksamma steg över köksgolvet när han gick mot henne. Hon ville be honom att sätta sig ner igen och inte komma nära henne. Hon visste precis hur hans kroppsvärme skulle påverka hennes hjärta.
Men det var som att hjärnan hade sin egen uppfattning om vad som var rätt och fel i det här fallet. Det var som om hennes tunga hade häftats fast i hennes mun, och hennes stämband hade klippts av. Hon kunde varken forma eller frambringa ljud.
Paniken växte i henne, och lugnades inte när hon slutligen kunde känna hans händer på sina axlar. I och med att han var ungefär tio gånger starkare än henne, så kunde han utan svårighet vända henne mot sig. Hon hade bestämt sig för att kämpa emot och stå kvar med ryggen mot honom, men så fort hans fingertoppar snuddade vid hennes hud, försvann all hennes styrka och hon vände om mot honom direkt.
Hon riktade blicken uppåt de fyra centimeter som var deras höjdskillnad, och såg in i hans, fortfarande, tårdränkta ögon. Ändå fanns där bakom någonting som lyste igenom slöjan av vatten i hans ögon, och hon visste precis vad det var.
Uppriktig sorg.
Fortfarande med sina händer placerade på hennes axlar, borrade han sin plötsligt så öppna och trofasta blick rakt in i hennes osäkra, och när han öppnade munnen och talade, uttalade han orden, långsamt och tydligt, som om han förstod hennes chock alldeles perfekt, och förstod att hon inte skulle förstå honom om han inte var övertydlig mot henne, vilket han hade rätt i.
”Snälla Julia, förlåt mig. Det finns inte ord för det jag gjorde mot dig… jag kan bara säga att jag vet att jag gjorde fel och att jag ångrar mig. Jag ångrar mig så jävla mycket, Julia. Jag kan inte leva ett normalt liv utan dig. Det här halvåret har varit de värsta i mitt liv. Tro mig, jag skulle så hemskt gärna vilja säga att jag gör vad som är bäst för dig… men jag klarar det inte. Jag vill ha dig, Julia. Jag vill leva med dig, för alltid. Jag älskar dig, alldeles för mycket för att kunna släppa taget”, sa han, klart och tydligt, och det fanns inte en chans för henne att inte uppfatta hans ord. ”Jag vet att jag gjorde fel. Sjukt mycket fel.”
Hon hörde och förstod allting, ändå kände hon sig inte övertygad. En miljon tankar rördes runt i hennes huvud, med vad som kändes som en gigantisk slev. Ingenting tycktes vara rimligt i hennes öron eller ögon. Allt var bara konstigt och opropertionerligt, och… bekant.
Den dagen… Den tidiga morgonen när han inte litat på att hon slutat upp med sitt skärande i sin egen kropp. Då när de hade stått i lekparken en bit ifrån hotellet. Hon hade gungat, och han hade gjort fart, och hon hade önskat att han kunde försvinna. Lämna henne ifred… Hon hade trott att det var slutet för dem. Att förhållandet hade nått mållinjen och det var dags för nästa tävling.
Hon mindes exakt de orden han hade sagt för att få henne att ändra sin uppfattning.
”Jag vet att jag gjorde fel. Sjukt mycket fel. Men Julia, jag är människa. Ingenting annat. Vilket efternamn jag än råkar ha skrivet i varenda papper som finns, så är jag en simpel jävla människa som gör misstag precis som alla andra!”
Ilskan steg i henne när hon insåg att hon varit på väg att falla för hans lurendrejerier ännu en gång. Hans ursäkt var inte värd ett dugg, det var bara en fejkad kopia av alla andra gånger han svikit henne.
Hon såg på honom, och han verkade uppfatta förändringen i hennes ögon. Förändringen som hon nästan kunde känna av själv.
”Du kan ta din jävla ånger och dra raka vägen åt helvete. Jag skiter i vad du vill ha. Du kommer aldrig någonsin att ’få’ mig igen, Tom. Du har förbrukat din chans”, fräste hon irriterat och tog demonstrativt ett steg ifrån honom, innan hon fortsatte. ”Och vet du vad mitt år tillsammans med dig har lärt mig? Att ingenting, någonsin, är gratis.”
Hon vände sig om, och greppade utan att tänka, tag om hans tekopp som fortfarande stod orörd på bordet. Hon kände på koppen, att det hade svalnat ordentligt, och kanske var det det som drev henne till att göra det hon gjorde. Fortfarande utan att vara helt på det klara med vad hon gjorde, la hon båda händerna om den lilafärgade keramikkoppen och förde den mot hans ansikte. Han tycktes inte heller inse vad som höll på att hända, för han stod helt stilla och såg på henne med bedjande ögon. Hon brydde sig inte. Lät ingenting påverka hennes händers rörelser. På bara någon sekund, när koppen var rakt ovanför hans kepsförsedda huvud, vände hon den upp och ner, och lät allt kallt te som fanns i koppen, rinna ner över hans keps, dreads och ansikte.
Han gav inte ifrån sig någonting annat än ett svagt kippande efter luft. Han lät chockad, och hon kände ett leende ta plats inombords, men hennes mungipor förmådde inte ens flytta sig någon millimeter uppåt.
”Jag tror att du ska gå nu”, sa hon kyligare än någonsin, innan hon la höger pek- och långfinger på hans ena axel, med samma försiktighet som om han var pestsmittad, innan hon varsamt tryckte mot hans hud för att få honom att gå framåt.
”Snälla Julia… Förlåt… gör inte såhär, låt oss prata om allt bara… Jag har så mycket att säga till dig…”
Hans böner och sårade röst fungerade inte på henne längre. Det var som att hon omedvetet och helt plötsligt hade byggt upp en stenfasad framför sig, som inte släppte förbi minsta hot. Hon såg inte blicken, och hörde knappt rösten. Det var enda sättet att fortsätta ha allting under kontroll.
Hon visste inte var all plötslig styrka kom ifrån. Kanske var det för all champagne och alkohol som värmde upp henne inifrån, eller så var det enbart ilskan mot honom som fick henne att vara så pass modig som hon nu var. Kanske var det en blandning… Hon hade inte en aning, och brydde sig inte heller. Allt hon visste var att han skulle ut, nu. Och det fanns ingenting som de behövde prata om just för tillfället. Det enda hon behövde var att sova, helst utan komplicerade och oroande tankar på Toms uppdykande.
”Jag vet inte om du inte förstod mig, men jag har ingenting att säga till dig. Tack och adjö, Tom. Jag måste sova”, sa hon klart och tydligt medan hon tvingade ut honom i hallen.
Han fortsatte att säga emot henne, och hon kunde inte låta bli att irriteras lite över hans envishet. Kunde han inte bara gå ut genom dörren och låta henne låsa den bakom honom? Varför skulle han så absolut vara tvungen till att krångla till alltihop ytterligare?
”Men Julia, vi måste prata om alltihop… Du måste förstå mig…”
Hon suckade uppgivet, orkade inte längre med hans tjat. Hon slet irriterat till sig hans skor som stod prydligt uppställda på skohyllan, utan att hon hade märkt det när hon kommit in i lägenheten tidigare på kvällen.
”Om vi nu nödvändigtvis måste prata, så får du väl ta in på ett hotell och söka upp mig i morgon istället. För det första är det här inte ens min lägenhet som du kanske minns, och vi har just kladdat ner hela köket med mint te på grund av dig. Och för det andra måste du verkligen fräscha till dig, för du är också rätt kladdig”, hon såg menande på hans nerdränkta keps, och han sneglade upp på den han med.
Det var underligt hur obrydd han verkade när han såg på den mintdoftande kepsen. I vanliga fall var hans kepsar det viktigaste i hans liv, näst efter gitarrerna och bandet förstås, men nu verkade han knappt observera att den han hade på huvudet fortfarande droppade av te.
You're not half the man you think you are
Save your words because you've gone too far
I've listened to your lies and all your stories
(I’ve listened to your stories)
You're not half the man you'd like to be
I don't wanna hear
I don't wanna know
Please don't say you're sorry
I've heard it all before
And I can take care of myself
I don't wanna hear
I don't wanna know
Please don't say 'forgive me'
I've seen it all before
And I can't take it anymore
”Julia…”
”Hejdå Tom. Om du fortfarande vill prata, så ring mig imorgon”, sa hon och tryckte skorna i famnen på honom innan hon pressade ut honom genom dörren.
Hon kände hur tröttheten började ta över i hennes hjärna, och synen blev allt suddigare. Hon var nu bestämd på att champagnen hade tagit sin verkan på henne, som den brukade göra under nyår. Men hon ville inte tänka så mycket på det. Hon ville bara få bort Tom ur tankarna och lägenheten, och sen ville hon sova.
Hon låste dörren och drog sen en svettig hand genom det uppsatta och en aning trassliga håret. Det var knappt så att hon förstod vad som just hade skett, men hon visste att hon var för berusad för att kunna tänka på konsekvenserna det skulle få. Hon suckade och kliade sig långsamt i pannan.
Hon kände sig så förbannat ofräsch.
Med vingliga ben, som hon inte hade märkt tidigare under kvällen, tog hon sig in i gästrummet som Helena och Jonathan hade utsett till hennes under det halvår som hon bott hos dem. Hon längtade innerligt efter en egen lägenhet, och det sista hon tänkte innan hon kröp ner under det svala täcket, fortfarande iklädd både klänning, smink och strumpbyxor, var att Helena tidigare under veckan hade sagt till henne att en av hennes vänner skulle flytta utomlands i ett halvår, och att det därmed fanns en lägenhet som stod ledig om hon var intresserad. Och Julia fastslog, med ett smått förvirrat leende, att det var hon verkligen.
---
Låttext: Madonna - Sorry
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 27 feb 09 - 23:56- Betyg:  | | shit! jag ryser du har talang, det måste man säga. | | Ciissii - 17 dec 08 - 02:39 | | Du skriver helt fantastiskt! | | sandruskapuska - 3 dec 08 - 18:57- Betyg: | | =D jättebra, undra om han märkte att hon va full? | | RowsahKanin - 14 nov 08 - 22:07- Betyg: | | Håller med nedanstående. Du är fantastisk. <3 | | prickigthallon - 23 aug 08 - 21:40- Betyg: | | alltså., verkligen. OJ! | | Ifos95 - 23 aug 08 - 11:43- Betyg: | OJ.
(ta det
som en
komplimang)
<3 | | xzandra - 22 aug 08 - 21:32- Betyg: | totalt underbart, asså nu kanske det låter konstigt
men jag vet inte riktigt men jag tycker faktiskt lite
synd om Tom vid detta tillfälle x)
haha jag vet inte varför men det där med teet var ju jaa,
man kunde liksom se framför sig hur Tom stog där med sin
keps och rinnande te på den, och de där bruna ledsna ögonen..
tyckte lite smått synd om han där:P
men iaf, jättebra som vanligt:D<3
du får 5++ av mig;) | | Toftered - 22 aug 08 - 19:52- Betyg: | Du skriver grymt bra!'
Jag blev t.om. tårögd när Tom försökte förklara sig... | | Mp3 - 22 aug 08 - 17:51 | | Riktigt bra , ska ta och kolla in bdin blogg nu :D <3<3 | | LoveMusic - 22 aug 08 - 16:04- Betyg: | Åhh, jag läste inte ditt försnack :O
Men var så god, det är inget att tacka för xD
(hoppas att du hann se den också *hoppashoppashoppas*) | | LoveMusic - 22 aug 08 - 16:01- Betyg: | ”Jag vet att jag gjorde fel. Sjukt mycket fel. Men Julia, jag är människa. Ingenting annat. Vilket efternamn jag än råkar ha skrivet i varenda papper som finns, så är jag en simpel jävla människa som gör misstag precis som alla andra!” Ska bara säga detta, att det yttrandet är mitt favorityttrande av Tom (såå, nu vet ni folk det :P)
Till själva novellen (som jag redan har läst på hennes blogg, där det finns massa andra braiga noveller av henne *ge reklam åt dig*); Du skriver lika bra som alltid, man hittar aldirig fel i den! Jag skulle inte ens kunna skriva en tusendel så bra, även när jag är frisk. (Till folket: Jamie har varit sjuk, ont i halsen och feber (om hon inte är det ännu *känna mig elak som inte har frågat det*))
Jag älskar verkligen hur bra och detlajerat du beskriver alla blickar som de ger varandra, man förstår verkligen vad du menar med den (blicken alltså).
Meen nu tycker jag att du ska ta och krya på dig, och sen kan du skriva lite till (A) Den är verkligen superdupermegabäst (bara så att folket får det bekräftat)
All makt åt Jaime, vår befriare |
|
|
|
