På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Rädd för pappas hasande steg - kapitel 16

Fan, vad nervös jag var. Jag slog Liams nummer och väntade otåligt på att han skulle svara.
Konstigt nog svarade han direkt efter första signalen.
”Jemma?” sa han andfått.
Jag svalde.
”Jaa, det är jag, Liam.”
Jag kände hur gråten kom.
Men jag brydde mig inte.
Jag skulle ju dö.
Hello, jag skulle dö inom fem minuter.
Jag skulle bara säga hej då till honom jag älskade.
”Jag har beslutat mig” viskade jag.
Det blev tyst i luren men jag hörde att Liam började andas häftigare.
”Vad menar du?” sa han spänt.
Jag blev förvånad – han avskydde ju mig. Varför lät han såpass spänd?
”Jag ska ta mitt liv” sa jag lågt men brast i nästa sekund ut i en hejdlös gråt. ”Jag ska dö, Liam. DÖ! Ingen gillar mig!”
Jag hörde hur Liam började stamma. Han lät orolig, jävligt orolig.
”Nej, Jemma! Du får inte!” skrek han. ”Du får inte!”
Jag blev arg.
”Du avskyr ju mig! Du lät så jävla arg när du svara på förra sms:et och du har inte hört av dig på flera dagar. Fattar du inte vad jag har lidit?” skrek jag i luren, hoppandes att pappa inte hörde.
Liam blev tydligen också arg.
”Vafan, du var inte precis social när vi snackade förra gången heller! Du sa fan knappt ett ord och du LJÖG! Jag hörde det!”
Ett slag under bältet.
Han hade förstått att jag ljugit.
Faaan.
”Vaddå, jag hade en orsak!” skrek jag och jag reste mig upp och började gå omkring i rummet – så arg var jag.
”Jaså? Vaddå för jävla orsak? Det är du som hatar mig, Jemma. Du pratar fan aldrig.”
Jag fnös.
”Jaså? Så jag pratar aldrig med dig då, eller? Vem var det som ringde nu, då?”
Det blev tyst ett tag i luren.
”Okej, förlåt mig så jävla mycket om jag var så osocial” sa han argt. ”Men du var ju så jävla tillknäppt när vi snackade i telefon att jag trodde du ville bryta kontakten med mig! Och igår när pappa slog mig vågade jag inte ringa dig eftersom jag trodde att du antingen inte skulle svara eller bara skulle skratta åt mig”.
Ännu ett slag under bältet.
Han hade inte vågat.
Varför? Jo, eftersom jag betett mig som en idiot. JAG HATADE MIG SJÄLV! Han kunde inte lita på mig alls längre. Han såg mig som vilken dumskalle som helst.
Jag försökte låta oberörd, även om jag vet att jag inte gjorde det:
”Jag tänker ändå ta mitt liv nu! Jag har de jävla tabletterna, jag har viljan och alla människor är emot mig...”
”Inte alla” avbröt Liam mig. ”Jag är inte emot dig”
Jag fnös.
”I alla fall” sa jag hysteriskt. ”Jag tar glaset med tabletterna om fem sekunder. Tack för allt du gjort för mig Liam. Trots att du avskyr mig så har du hjälpt mig jävligt mycket. Fem...fyra...tre...”
”JEMMA!” skrek Liam. ”DU FÅR INTE! JAG ÅNGRAR ALLT JAG GJORT. JAG HAR BETETT MIG SOM ETT SVIN OCH INTE HJÄLPT DIG NÄR DU HAFT SOM SVÅRAST”
Han började gråta hysteriskt.
”Snälla Jemma” snyftade han som ett hjälplöst barn.
Jag trodde aldrig att han varit så rädd som han var då.
”Förlåt mig, Jemma.” grät han. ”Förlåt mig. Du vet att jag alltid är vid din sida. Du är min bästa vän och jag ska aldrig svika dig igen.”
Jag började gråta ännu mer. Och jag slängde mig i sängen och slet bort bandaget runt mitt blödande sår i armleden. Jag var fortfarande bestämd – jag skulle ta tabletterna. Jag kände så mycket självdestruktivitet att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
”Okej” sa jag hest av all gråt. ”Ge mig en orsak till att inte ta tabletterna”
Han slutade inte snyfta utan sa gråtande:
”För att jag älskar dig, Jemma”
Sedan började han plötsligt sjunga med sin hesa röst. Han sjöng Tokio Hotel’s ’By your side’ – han visste att jag älskade den låten. Det hördes att han gråtit eftersom han lät täppt i näsan men han sjöng bra, det hördes. Han sjöng svagt och mjukt och orden gick rakt in i hjärtat:

“Noone knows how you feel.
Noone's there you'd like to see.
The day was dark and full of pain.
You write help with your own blood
'cause hope is all you've got.
You open up your eyes but nothing's
changed.

I don't want to cause you trouble
don't wanna stay to long.
I just came here to say to you:

Turn around
I am here.
If you want it's me you see.
Doesn't count
far or near.
I can hold you when you reach for me.”

Mitt gråtande upphörde fast blodet sprutade. Jag kände hur stenen från hjärtat lossnade och för ett ögonblick slutade jag andas. Allt gjorde så jävla ont men det här upplöste allt.
Jag slutade inte andas för att jag tagit tabletterna, nej, de låg så lydigt kvar i glaset. Jag slutade andas på grund av en chock. En chock som gjorde mig lycklig. Jag kände hur en varm känsla spred sig i min kropp. Jag kunde inte, nej – jag kunde inte göra det. Hans ord och låten hade gått rakt in i mitt hjärta.
Jag var i extas.
”Menar du det?” viskade jag omedvetet. ”Älskar du mig, verkligen?”
”Annars skulle jag inte sagt det, Jemma” snyftade han. ”Förstår du inte att du betyder allt för mig? Jag skulle inte kunna leva utan dig. Jag har älskat dig ända sen den dagen vi träffades. Då vi låg i våra sängar och sms:ade till varandra, då vi skrev om hur jobbiga våra morsor var. Och min kärlek till dig blev ännu starkare då vi pratade med varandra första gången i telefon, då du var så nära att begå självmord. Jemma, jag var så rädd. Jag var rädd att jag skulle mista dig, att du skulle lämna mig. Och jag har varit så rädd de här senaste dagarna då vi inte pratat med varandra.”
Inte för att jag var någon romantisk person men det här var det mest romantiska jag någonsin hört. Liam älskade mig. Jag var helt chockad av lycka. Jag famlade när jag skulle välja ord, jag var så...så glad. Genast la jag på bandaget runt armleden och ställde undan glaset med tabletterna och la mig i sängen. Tårarna började spruta igen efter att ha haft ett uppehåll. Då jag kom till orda igen fick jag bara fram:
”Och jag som trodde du lämnat mig”
Liam sa tyst:
”Jag skulle aldrig lämna dig; Jemma.”
Jag började hysteriskt gråta igen och sa:
”Liam – du vet den gången då vi pratade i telefon och jag lät så himla osocial? Vet du varför jag lät så? Jo, det var för att jag precis kommit underfund med att jag var kär i dig, Liam. Jag har aldrig varit kär i någon innan så jag visste inte hur jag skulle hantera det. Och de känslorna har jag kvar här och nu. Jag älskar dig, Liam. Och det har jag också gjort ända sedan den dagen vi fick kontakt. Men jag var för feg för att säga det. Jag är inte rädd för att begå självmord eller att skära mig, men att avslöja något som kärlek – det är jag rädd för. Liam, jag är en idiot...”
Liam avbröt:
”Du är inte en idiot. För at som jag förstått det nu så...”
”Så kommer jag inte begå det” fyllde jag i.
Jag kunde se hur Liam log i andra luren.
”Det är du och jag Jemma” viskade han glatt.
Jag fnittrade till.
”Jaa, det är det och jag tänker alltid vara med dig”
Liam sa skuldmedvetet:
”Förlåt mig om jag lät så otrevlig i sms:en. Men jag trodde du inte ville veta av mig längre.”
”Jag förlåter dig. Förlåter du mig för att jag lät så elak i telefonen?”
Han skrattade till.
”Jag förlåter dig. Men du hade ju en förståelig orsak”
Det sista sa han med en retsam ton. Jag fnittrade.
”Jaa, det har du rätt i. Nu vet du ju om det tills nästa gång.”
”Haha, jaa. Vet du, tänk om du kunde stoppa i din hand i luren så att den kom ut här så att du kunde känna hur jävla högt och snabbt mitt hjärta dunkar.”
Jag skrattade.
”Det räcker att känna på mitt. Det dunkar som en jävla hammare.”
Sedan låg vi där och snackade med varandra hur länge som helst. Gång på gång påminde vi varandra om att vi alltid skulle ställa upp för varandra och att vi skulle gå genom livet hand i hand. Jag kände mig så glad, så befriad. Han som jag älskade älskade mig med. Och han skulle kunna dö för mig, liksom jag kunde dö för honom. Innan trodde jag inte på det där skitsnacket att man var född som halv människa och att sin andra hälft fanns hos en annan människa men nu trodde jag på det. Liam och jag var skapta för varandra. Det visste jag. Det visste vi båda två. Och jag var så kär att om han varit i samma rum som mig skulle jag ha gått fram och kysst honom direkt. Kyssa hans vita, släta hy och sammetsläppar. Dra handen igenom hans år och låta honom leka med mitt.
”Vet du, Liam” sa jag. ”Om du hade varit här, hade du legat i mitt knä och jag hade lekt med ditt hår och kysst dig KONSTANT”.
”Och om du hade varit hos mig” sa han. ”Skulle jag inte släppa dig med blicken en sekund och du hade varit i min famn hela tiden och jag hade kysst dig hela tiden. Jag skulle aldrig släppa dig. Inte låtit något ont hända dig”
Det blev tyst en stund. Jag hade kommit på en sak; min kropp. Jag var ju ett benrangel.
Liam märkte att jag var bekymrad över något.
”Vad är det, Jemma? Vad är det som inte stämmer?” sa han oroligt.
”Jag...” började jag. ”Du vet, jag har ju ätstörningar. Och det har gjort att jag bara i princip är skinn och ben.”
”Och...?”
”Vill du verkligen ha en planka? Som har så smala armar att du kan spela biljard med den och som...”
”Jemma” avbröt Liam mig med sin lugna röst. ”Jag skiter i hur du ser ut. Jag har sett en bild av dig och du är fantastiskt vacker men jag älskar HELA DIG, oavsett om du är smal eller tjock. Jag älskar dig, Jemma och ingen kan ändra på det. Jag kommer inte älska dig mer om du går upp tio kilo.”
Liams ord lugnade mig.
”Du är bäst, vet du det?” sa jag avslappnat. ”Jag skulle ha varit en noone om inte du fanns”
”Och jag skulle ha varit en vilsen, svarthårig kille utan dig.”
”Jag älskar dig så jävla mycket” viskade jag.
”Och jag älskar dig så jävla, jävla, jävla mycket. Jag är stolt över att kalla mig din.”

Vi snackade med varandra ända till klockan var tolv på natten. Jag berättade om vad som hänt idag och Liam lovade att om han skulle träffa Belinda någon gång skulle han slå henne. Sedan berättade han om hur hans pappa slagit honom igår så att han fick en blåtira. Och såfort han skrattade tänkte jag på hur vacker han var när han skrattade. Jag sa det till honom att min enda önskan var att få se honom skratta. Och han sa att han skulle göra vad som helst för att se mig skratta också.
Jag kände mig så jävla glad trots att jag hade så många problem. Men hur kunde jag egentligen var olycklig? Jag älskade honom som älskade mig och vi lovade att aldrig lämna varandra. Vi skulle alltid vara tillsammans. För en gångs skull kände jag mig riktigt lycklig och jag kunde somna i vetskap om att det fanns en människa som skulle kunna dö för mig. Och det var honom som jag mest av allt ville dö för.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Jakktar - 11 maj 11 - 19:28

Azz.. Jag är verkligen inte den som gråter till filmer och såna här grejer, men här sitter jag helt tårögd... Du är bäst. Helt sjukt bäst helt enkelt.

Snurrsnurr - 20 aug 08 - 05:15- Betyg: