5. För det som är rätt, hpff, Black. |
ALLA SOM LÄSER DEN HÄR NOVELLEN! LÄGG MÄRKET TILL MITT OPROFFSIGA MISSTAG OCH MIN URSÄKT ! Jag har troligtvis skrivit att Draco är i samma ålder som Felicity, men det är fel. Väldigt dålig tabbe jag vet, men som Evvs sa nyss när jag beklagade mig över msn: SHIT HAPPENS! men Draco är trettiofyra, som Harry. Och jaa, kanske lite pedofil varning på Felicitys och Dracos påbörjade romans, men so what? (a) Jag menar, kärlek har ingen ålder och dessutom skulle de utgöra ett utmärkt parti! ;) Så jaa, jag har ändrat på att Draco har en son, det har han inte^^ Men nu vet ni det här och jaa... förlåt igen.
Okej, innan ni börjar läsa del fem vill jag och Evvs be om ursäkt om någon blir lite hatisk för det som vi *harkel* jag menar, Felicity och Evelyn kommer att göra i natt (a) Så, nu var det sagt^^ Read and enjoy, och glöm inte att lämna en kommentar (; Jag tror inte du vågar annat när du sett hur ondskefulla vi *host* Evelyn och Felicity kan vara^^ kramar Flis
(Evelyn Black)
Varför kan tanken på död och smärta kännas så upphetsande, undrade Evelyn medan hon och Draco smög sig upp för trappan. Nästan som kärlek, funderade hon vidare och kom att tänka på Felicity. Kusin Felicity och hennes förälskelse i Draco. Han var ju flera år äldre, men vem skulle bry sig om det? Felicity skötte det ändå ganska bra. Hon kunde ju vara i hans närhet utan att bli röd i ansiktet och börja stamma. Men så var hon ju en Black, log hon i tankarna. Och Blacks kontrollerar sina känslor.
”Vem vill du ta, Lyn?” viskade Draco när de såg in i sovsalen. Tänk att här sov flera pojkar lugnt och stilla utan att veta att de stod här, beredda att tortera två av deras vänner.
”Jag kan ta den äldsta.”
”Okej. Ska vi använda Imperio på någon, så att den kan visa oss vart de sover?”
”Visst.” Draco gick fram till sängen närmast och drog bort det röda förhänget. En pojke med brunt hår sov lugnt med ett rofyllt uttryck i ansiktet. Ögonen rörde sig under ögonlocken, och det såg ut som han plötsligt inte sov lika lugnt längre, medveten om att någon tittade på honom. Han slog upp ögonen i samma ögonblick som Draco viskade: ”Imperio!”
Draco verkade inte vara kvar i sig själv, utan inuti pojken, där han styrde tankarna som han ville. Pojken gick stelt upp ur sängen och bort till två andra likadana himmelsängar med röda förhängen. Draco tog en snabb titt innanför den ena, och log ett leende som var en blandning av belåtenhet och bitterhet.
”Jag tror det är han”, spottade han ut. Med en loj, nästan nonchalant viftning med trollstaven och ett tyst ”Avada Kedavra” föll pojken som lett dem till målet, död ner. Ögonen stirrade upp i taket, utan att se något.
”Jag gissar att det här är den yngsta pojken”, sade Draco och pekade på ett ansikte, som var ganska likt Potters. Evelyn slog ut med armarna som i en erbjudande gest.
”Ta honom då, jag antar att han i sängen bredvid är mitt lilla objekt.” Hon log och hon visste hur hon såg ut just nu; vacker, glödande och ondskefull. Inte bara elak, elak var ett ord som inte kom i närheten av den kyliga men ändå eldiga glimten i hennes blåa safirögon, leendet som sade hur hon uppriktigt redan njöt av det som skulle ske. Just nu var Evelyn Clarity Black ondskan personifierad.
Med ett par svepande steg i den plommonfärgade klänningen var hon framme vid sängen där Potters äldsta låg och sov. Med en hand som hade det utseendet hos den som aldrig behövt slita hårt med händerna drog hon undan draperiet.
Svart rufsigt hår mot en vit kudde. Ett charmigt, retsamt ansikte hos en som tyckte om att busa. Svarta ögonfransar mot vinterblek hud.
”Om den här var lite äldre och inte råkade vara son till Potter skulle jag inte ha något emot att låta honom vila mot min barm”, skämtade hon och Draco skrattade lågt.
”’Barm’, Evelyn? Vackert språk du börjat använda.”
”Någon gång måste ju vara den första.”
”Väck honom nu. Säg åt honom att inte skrika eller föra något oväsen, för då dör hans bror hör bredvid.”
”Det ska bli ett nöje.” Evelyn strök med handen över pojkens kind. ”Potter…” viskade hon mjukt. ”Det är dags att stiga upp.”
Han hade ett förvirrat uttryck i ögonen först, sedan förvånat.
”Vem…?”
”Innan vi börjar med artigheterna ska jag bara varna dig, lille vän. Skriker du, låter så att någon vaknar, då dör din lillebror. Nu kan jag presentera mig.” Hon log. ”Du kan kalla mig för Lynnie, kära du, för vi kommer inte ta helt kål på dig, och det skulle inte vara bra om du avslöjade mitt namn för alla.” Han stirrade på henne.
”Jag tänker inte kalla dig för någonting förutom slyna”, viskade han tillbaka med ögonen spända i henne på ett sätt hon inte fann roande.
”Slyna? Hörde du, vilket språk dagens barn använder?”
”Dessutom är han inte min lillebror, han heter Derek och har en storebror i Ravenclaw”, fortsatte pojken med en… överlägsen ton? Hur kunde han låta så självsäker nu? Och vad var det han sa? Ingen lillebror? ”Han är rätt lik min pappa om jag förstått rätt, men tyvärr har nog damen här gjort en felaktig bedömning. Det är bara jag som går på Hogwarts i min familj.”
”Herregud”, stönade Evelyn lågt och kände huvudvärken komma smygande, beredd att plåga henne på grund av det här enorma misstaget. ”Herregud, herregud! NEJ!”
”Schh!” hyschade Draco. ”Nu måste vi tänka här, Evelyn, tänk, tänk….”
”Du är för tusan trettiofyra år, Draco! Tänk ut något snabbt du!”
”Draco?” frågade pojken som tydligen var den enda av Potters ungar på Hogwarts. ”Draco Malfoy?”
”Håll käften, annars dör den där Derek fast han inte är din bror!” morrade Evelyn. ”Draco, ta med honom i alla fall! Jag tänker inte gå miste om något bara på grund av det här misstaget!” Hon gav Potters son en lågande blick. ”Jag dödar alla i den här förbannade sovsalen om inte du följer med lugnt och stilla.” Han reste sig nästan oberört upp ur sängen och släntrade fram till henne. Hon tålde inte att se på honom; den där nonchalanta blicken och det där modet som verkade lysa ut ifrån hela honom. Det fick henne att känna sig svag. Och Evelyn Black var inte en sådan som ville känna svaghet. ”Draco, ta den där Derek, och skynda dig!” Hon tog tag i pojkens arm och drog honom ut från sovsalen med Draco och Derek bakom sig.
Nere i uppehållsrummet väntade Felicity med en smal, kort flicka i ett fast grepp med trollstaven riktad mot pannan på henne.
”Du tänker som jag kusin!” sade Evelyn och höll sin fångst hårt framför sig. ”Vi tog med en extra ändå!”
”Tro inte att jag tänker gå miste om något bara för att vi tänkt fel!”
”Exakt! Nu sticker vi!” Hon släpade flickan efter sig på golvet som gnydde tyst med ett blont, långt hårsvall efter sig.
”Då går vi då, Potterponken”, viskade Evelyn i hans öra och gav honom en knuff framåt.
”Och vad tänker ni göra nu, när ni varit så duktiga att släpa oss ända hit?” Evelyn kunde inte begripa hur den där pojken kunde låta så lugn, som att han bara retades med en klasskompis. Det gick henne på nerverna. Hon föredrog sådana som snyftande låg vid hennes fötter, bedjande om nåd.
”Vi tänker leka lite, Potterpojken”, sade hon med bebisröst. ”Leka lite med er.”
”Jag heter James.”
”Åh, pojken är duktig att presentera sig också”, skrattade hon.
”Om jag blir tvungen att stanna här länge tänker jag inte bli kallad för Potterpojken, Lynnie.” Evelyn blev ännu en gång helt paff. Ta det lugnt, lugnade hon sig själv, hetsa inte upp dig. Fortsätt lugnt och mjukt, det kommer knäcka honom till slut.
”Du behöver nog titta på innan vi tar itu med dig, lille vän”, sade hon lent och gav honom en knuff så han ramlade mot en av Vid–behov–rummets väggar.
”Jag är inte din vän”, sade han men hon lade märket till ett spår av rädsla som smugit sig in i hans säkra röst.
”Lizzy! Du och lilla söta Blondie här kan ju börja leka, om du vill?”
”Leka vad?” frågade James med hög röst, som darrade lite till Evelyns förtjusning. Hon svarade inte utan tittade på Felicity som drog den lilla blonda flickan i håret och släpade ut henne på mitten av golvet.
”LÅT HENNE VARA!” vrålade James och reste sig upp.
”A–a–a–a!” förmanade Evelyn retsamt och viftade lite med trollstaven så han brakade in i väggen igen. ”Vad är det med dig? Vill du inte titta på föreställningen? Huh? Tycker lille Jamie att det kanske blir för läskigt?”
Felicity hade börjat cirkla runt flickan som halvsatt på golvet med blåklintsblå ögon fyllda av tårar, så att de liknade två sjöar.
”Är du ledsen… Åh, lilla stumpan då, stackars lilla flicka. Du vet, vi hade inga avsikter att ta dig, lilla gumman, men när planer går åt helvete, så får man ta en reserv, inte sant?”, viskade Felicity, en viskning som fyllde rummet, och fortsatte cirkla runt henne.
”LÅT MIRABELLE VARA! TA MIG ISTÄLLET!” skrek James och försökte resa på sig, men han var fastsnörad med tjocka rep som Evelyn trollat dit.
”Du ska också få din del, lille vän! Men alla får vänta på sin tur, så är det här i livet”, skrattade Evelyn, och det blandades ut med skrikandet som nyss börjat från flickan.
”Crucio, kära du!” Felicity föste bort en blond hårslinga från hennes vitt uppspärrade ögon, som nästan såg ut att brinna. ”Jag” – hon piskade till med trollstaven – ”ska” – än en gång skrek flickan flämtande och smärtfyllt – ”ge” – en till snärt med staven och ännu ett skrik blandat med höga snyftanden – ”dig” – ett slag med öppen hand över den rosiga, lilla kinden – ”en… lektion…” – skrik som Evelyn hoppades skulle hemsöka James för alltid – ”i hur man tillfogar smärta!” Evelyn blev nästan lite rädd för sin kusin, som såg galen och djurisk ut. ”CRUCIO!” Det sista blev för mycket för flickan som föll ner vid Felicitys fötter med det blonda håret rinnande som silke över det blåa nattlinnet.
”MIRABELLE!” skrek James förtvivlat. Felicity gav honom en föraktfull blick.
”Hon lever fortfarande.”
”DU HAR NÄSTAN DÖDAT HENNE, DIN SLYNA TILL HÄXA!”
”Tysta den där irriterande gaphalsen nu, kusin”, sade hon till Evelyn och knyckte på nacken. Evelyn log brett.
”Mer än gärna, kära du. Mer än gärna.”
Evelyn satte sig på huk och kallade på James, som på en katt.
”Kom då, Jamie… Kom, kom, kom…” Han gav henne en blick som äntligen hade rädsla i sig. ”Komsi, komsi… Lilla Mirabelle här lever knappt och jämt vet du”, sade hon med mjuk röst. ”Men det går lätt att ändra på, hennes svaga puls är lätt att släcka vet du, gubben. Ska du ta och komma så kanske det inte blir nödvändigt?”
James reste sig med högburet huvud upp och ställde sig en halvmeter framför Evelyn. Han såg på henne med ett sådant förakt att hon kände sig liten för ett ögonblick, men ruskade av sig känslan och fortsatte: ”Duktigt gjort. Nu ska vi se, jag tänkte också ge dig en liten lektion i smärta, men ta det lite lugnare än min kusin här”, log hon. ”Vi kan ju börja med Crucio, det kanske är det enda vi hinner med förresten.”
”Jag kan lära mig det här på riktiga lektioner med riktiga, smarta lärare, miss Lynnie”, sade James och spottade på golvet, en liten bit från hennes klänningsfåll. Evelyn skakade långsamt på huvudet och suckade. ”Lite vett och etikett kan vi ju ta med också när vi ändå är igång.” James höjde ögonbrynen.
”Lär dig själv först, innan du börjar lära mig.”
”Ner på knä”, sade hon lent.
”Jag tänker inte buga för dig.”
”Jodå, det tänker du”, sade hon leendes och gjorde en knyck med huvudet mot Mirabelle som låg avsvimmad vid Felicitys fötter. ”Lizzy här är mycket kapabel till dödande. Ner på knä nu, vännen, om du inte vill bli skyldig till den här flickans död.”
Hon fick en kall blick till svar, men sedan sjönk han ner på knä fortfarande stirrande på henne.
”Inte den där blicken, lille vän.” Han slog ner blicken mot golvet. ”Sådär ja. Ska du ta och be om ursäkt nu då?”
”För vad?”
”Du har kallat både mig och Lizzy för slyna, och inte betett dig riktigt artigt, om jag minns rätt”, log hon och böjde sig ner igen. Hon strök med handen över hans kind och kupade den sedan under hakan och lyfte upp huvudet så att han tittade rakt in i hennes ögon.
”Om jag minns rätt så har ni gjort er förtjänta av att bli kallade slynor.” Hon smällde till honom över kinden och ett rött märke framträdde genast tydligt mot den bleka huden.
”Be… Om… Ursäkt… Nu”, sade hon med den fortfarande mjuka rösten, men som darrade lite av ilska. ”Men det är ju ditt val. Mirabelle kan få dö en plågsam död här och nu, knappt fyllda tolv gissar jag… Du bestämmer.”
”Jag ber om ursäkt.”
”Ursäkten godtas, vännen. Nu med det undanstökat kan vi ta itu med lektionen. Vet du vad cruciatusförbannelsen är för något?”
”Ja.”
Hon nickade uppskattade.
”Duktig pojke, det är väl förstås…” Hon blev avbruten av en kvidande från flickan som vaknat till och gråtandes kurat ihop sig, som för att bli osynlig.
”Sluta gråta, vännen, eller somna in för alltid”, sade Felicity och rörde lätt med staven över hennes mage.
”Det är väl förstås din far som lärt dig”, fortsatte Evelyn utan att bry sig om att James tittade mot Mirabelle och Felicity med illamåendet tydligt skrivet i ansiktet. ”Harry Potter.” James slet blicken ifrån flickan och vände den mot Evelyn. ”Han har ju varit med om så mycket själv, menar jag. Konstig nog kom han levande ifrån allt”, tillade hon eftertänksamt.
”Det var för att han var bättre än de som kämpade mot honom”, sade James med stolthet i rösten. Evelyn skrattade ett lågt, spinnande skratt.
”Hörde du, Lizzy, Harry Potter var bättre än Mörkrets Herre!”
”Mörkrets Herre dog av att en förbannelse studsade tillbaka på honom själv, inget annat!” fräste Felicity till svar. James var på väg att säga något, men Evelyn satte upp en hand och sade:
”Nåväl, det är inte det vi ska prata om nu, jag diskuterar inte Mörkrets Herre med sådan som du, lille vän. Men då vet du alltså vad cruciatusförbannelsen är?”
”Ja.”
”Har din pappa visat några praktiska exempel?” frågade hon leende.
”Min pappa”, sade James högt, ”har aldrig använt cruciatusförbannelsen.”
”Du får det att låta som att det är något att vara stolt över”, skrattade Evelyn och smekte sin trollstav med fingrarna. James blick drogs dit för en stund, och ögonen vidgades lite, innan han tittade på henne igen.
”Han är stolt över det.”
”Det är ett synnerligen stort tecken på svaghet, vännen.”
”Nej, det är ett synnerligen stort tecken på godhet och heder, vännen”, sade James lugnt och han verkade så uppriktigt vara stolt över sin far att Evelyn kände hur hon började tappa kontrollen. Sluta vara så förbaskat lugn! ville hon skrika, men hon knep ihop läpparna så de blev alldeles vita.
”Jag ska visa dig ett praktiskt exempel.” Hon såg sig omkring i rummet. ”Vilken ska vi ta? Hmm… Vad tycker du, James? Du får välja.” Hon log falskt. ”Sötnosen Mirabelle eller lille pojken Derek?” James svarade inte, han svalde flera gånger och såg ut att vilja spy. ”Välj nu vännen, du behöver bara säga ett namn”, lockade Evelyn med en röst som lät likt rinnande honung eller mörk sirap.
”Jag… Kan… Inte! Jag tänker inte!”
”Åjo, det tänker du visst”, viskade hon mot hans kind. ”Eller så kommer någon dra sitt sista andetag i det här rummet i kväll. Mirabelle kanske… Välj nu, vännen. Du behöver bara säga ett namn. Mirabelle eller Derek.” Det verkade gå en evighet. James ansikte var som en stenstatys ansikte, grått och orörligt. Evelyn kunde se hur han kämpade inombords, hur han led av det han måste göra… Välja en vän som skulle plågas. Till slut mumlade James något ohörbart. ”Jag hör inte vad du säger, Jamie. Säg det högt och tydligt så att alla kan höra dig.”
”Jag… Jag k–kan inte! Ta mig, ta mig! Jag vill inte, kan inte, snälla, snälla!”
Och Evelyn brast ut i ett stort leende. Han hade förlorat. Genom att be henne, snyfta obehärskat, hade hon vunnit, och James Potter hade förlorat kampen i vem som var starkast. Hon skulle ta honom i stället, det var det hon hade velat, men att tortera en pojke, lugn som en spegelblank sjö, skulle inte vara tillfredsställande.
”Lille James verkar ha förlorat kontrollen”, sade hon högt. ”Och jag, den barmhärtiga, ska uppfylla hans böner.” Hon ställde sig upp i sin fulla längd, som en drottning, och nästan bara viskade det. ”Crucio.” Det lät som vinden, och James skrik var ylandet i stormen.
(Felicity Black)
Högljudda röster hördes utanför, och bankanden på väggarna. Det var det som fick Evelyn att sänka trollstaven, och Felicity att resa sig upp från Mirabelle. Rummet hade fått ett annat ljus, hade det börjat bli morgon? undrade Felicity panikslaget, en panik som ökades när röster från vuxna människor hördes utanför.
”Vi måste bort härifrån!” skrek hon. ”NU!” Hon lämnade Mirabelle liggandes på sidan med det silkeslena håret över ansiktet som ett draperi, och rusade bort till skåpet. ”EVELYN! DRACO!”
Evelyn tog klänningskjolen i händerna och hoppade över James och Derek. Så föll hon ner mot golvet. Derek, som underligt nog hade lämnats orörd, hade tagit tag i hennes vrist.
”SKYNDA ER!” vrålade han nu och Felicity hörde till sin förskräckelse hur någon där ute skrek: ”BOMBARDA MAXIMA!” Evelyn rörde sig inte. Väggen flög inåt med ett brak och spillror och sten rasade ut över golvet. ”EVELYN” skrek Felicity förtvivlat när stenarna flög ut ur väggen med en sådan kraft att den som fick någon i huvudet skulle dö. ”EVELYN!” Hon rusade rakt ut i stenmyllret med händerna över huvudet.
”FELICITY! LÅT MIG!” skrek Draco och försökte ta tag i henne när hon fortfarande var långt ifrån platsen där Evelyn låg. Hon slet sig loss och fortsatte springa med klänningen uppdragen till låren.
”ÖVERMANNA DE ANDRA DRACO!” tjöt hon och duckade för en stenbumling. Hon kastade sig i luften och flög som i ultrarapid mot sin kusin som snart skulle få en sten i huvudet om hon inte kom därifrån. Stenarna och träet blandades med röda blixtrande ljus från trollstavar hos de som tagit sig in. Felicity slog i golvet med en duns och hon kände en skärande smärta i revbenen och bröstkorgen. Hon drog undan Evelyn precis då en ljusstråle var på väg att träffa henne, och sekunden efter brakade en enorm sten ner i golvet där hon hade legat. ”DRACO! Jag… Jag kan inte lyfta henne! TA HENNE OCH IN I SKÅPET MED HENNE! JAG FÖRSÖKER FIXA DE ANDRA!” Hon höll Evelyn hårt i famnen och lade sig sedan raklång på golvet när en förbannelse som susande i luften. Skrik och order fyllde luften från de som tagit sig in. Felicity visste inte vilka det var, men hon brydde sig inte heller, det enda som var viktigt var att Draco tog med sig Evelyn ut härifrån. Nu kom han springande, duckandes och hoppandes för att undvika förbannelserna som skickades mot honom. Felicity sköt fram Evelyn mot honom. ”Ta henne, ta henne!”
”Jag kommer tillbaka”, sade han innan han lyfte upp Evelyn i famnen och rusade mot skåpet. Evelyn hängde lealös i hans armar med det långa, blonda håret hängande. Ansiktet var inte allför vitt, men det hade förlorat en del färg, och i pannan fanns ett sår där blod rann ner för ögonen på henne. Felicity slet blicken från sin avsvimmade kusin, och det var precis i rätt tillfälle, då en grön ljusstråle kom svischande rakt emot henne. Hon duckade, och den åkte in i väggen. ”AVADA KEDAVRA!” skrek hon och riktade staven mot en häxa i smaragdgrön klädnad. Häxan kastade sig undan. ”IMPEDIMENTA!” Häxan blev hängande i en konstig ställning innan hon med en duns föll till golvet. Tre kvar. ”AVADA…” Hon duckade för en grön stråle. ”AVADA KEDAVRA!” Ingen blev träffad. Hysteriskt och på måfå skickade hon ut förbannelser. ”AVADA KE…”
”FELICITY, BAKOM DIG!” Draco skrek till precis då en dödlig förbannelse kom bakom ifrån henne. Hon vände sig om. Än en gång kändes allt som i slow motion. Den gröna ljusstrålen gled genom luften, sakta, sakta… Hon kunde nästan känna dödens käftar pusta ut dödens andedräkt i ansiktet på henne, omsluta henne. Hypnotiserad vid den gröna strålen som kom allt närmare, var hon oförmögen att röra sig. ”FE–LI–CI–TY!” Draco drog undan henne i sista sekunden innan strålen skulle träffat målet. Han lyfte upp henne och hon dunsade mot hans axel när han sprang mot skåpet. Revbenet smärtade. Han kastade sig in i skåpet, ljuden dog ut och Felicity kunde se en explosion av grönt och rött ljus, innan hon föll ut i det mörka lugnet hos Borgin och Burkes.
Än en gång: ursäkta om ni blev lite upprörda för det vi utsatte Potters son för ;) Kramar Flis och Evvs. <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | _ricki_ - 23 aug 08 - 22:34 | | hehe, aja, Huvudasaken är att det blir bra ;D oj just det ja du hade lagt in en till :D ska läsa xD | | TokioHotel4ever - 23 aug 08 - 17:49 | | ricki: förlåt så mycket då (; Jag har faktiskt ett liv utanför denna sida, lille vän ;p Men jaja, mer kommer när det kommer, jag måste vara på rätt humör (a kraaam ((: | | _ricki_ - 23 aug 08 - 17:44 | | nu har det dröjt för länge :o skriv mera ;D | | TokioHotel4ever - 20 aug 08 - 18:07 | Evvs: Hahhahaha ! Jag hoppas de godtar vår ursäkt för det vi *hosthost* EVELYN OCH FELICITY gjorde^^ ;) Hahaha, försöker bortförklara dig här nuva? hehe^^ Nej, men alla, det är sant att Evvs fick lite skuldkänslor (a) TACK FÖR EN KOMMENTAR SOM, SOM ALLTID, FICK MIG ATT LE ! :DDDD Ha en bra första dag i skolan, kära kusin ;) <3<3<3<3<3<3<3<3/ lizzy <33
DracoLove: hahah, taaack :D ska skicka ett meddelande då ((: <3
Anna: hahahaa, synd att jag inte kommer överleva om jag inte får fortsätta skriva då ;)^^ TACK SÅ MYCKET ! :D Jag tycker också att den är lite läskig, speciellt tortyrscenerna som är helt underbara och som jag faktiskt nj... oops^^ nu ska jag sluta skämma ut mig och avslöja min alltför onda sida, tack för kommentaren ! ((: <3
Jenny: åååhh, taack ! ((: J-jag tyckte o-också att Jamie var såååå moodig och f-fin *snyfta* Att visa ett sånt mod då liksom när man blir förudmjukad av Evvs... Jag menar Evelyn Black.^^ *sucka* Felicia, det är du som gjorde honom sådär modig och fin, du MÅSTE komma ihåg att det är du som styr karaktärerna ! ^^ Tack än en gång! :D
_ricki_: mer kommer :D
hanochhon: taaack ! :DD mer kommer snart :) <3
harrypotterlover: TACK SÅ MYCKET ! :D Kul att min novell muntra upp dig i skolans dystra dagar ;) jag vet, lilla Jamie var jättemodig, och han går ändå bara första året ! *stolt över honom* ;p hahaha, mer kommer snart så håll ut XD *ego* <3
Mangasagan: tack så mycket ! :D Mer kommer...^^ ((: <3
kramar/felicia
kramar Felicia. <3 | Mangasagan - 20 aug 08 - 17:55- Betyg:  | Wow... den här är så otroligt bra!<3 Du skriver så sjukt underbart! Älskar den här!<3
MERA! ;D^^ | | Harrypotterlover - 18 aug 08 - 16:52- Betyg: | *Blir tyst*
Shit, vet du hur jävla bra din novell är???
Fy fluff!! Började skolan idag och detta är det bästa som hänt
sen jag kom hem!!!! Snälla, skriv mera MERA!!!
Och hur kunde du bara sluta där, precis där!!!
Hjälp!! Skit spännande.
Gör inget att Evvy torterade Jamie <3 han var ändå så modig^^
Hehe. Men mera mera mera och tack för att du hörde av dig XD | | hanochhon - 18 aug 08 - 12:35- Betyg: | MeGAAA BRAA!!:D:DD:DDD HUR BRA SOM HEELST:D:D
ser absolut fram emot nästa del!! :D
kram / andye<3 | | _ricki_ - 18 aug 08 - 12:13 | | MERMERMER (Y) | | JennnyJ - 18 aug 08 - 11:20- Betyg: | ord för den här finns inte, den är underbar *mållös för första gången på länge*
jamie var ju så modig och fin, åååwh ¨/
tyvär så kan jag inte riktigt kommentera klokt för jag vill inte förstöra kommentaren med flumm och jag hittar inte rätt ord för att beskriva delen...
den är ... underbar :)
/JvJ | | angel96 - 18 aug 08 - 10:34- Betyg: | :O du borde inte få skriva noveller iallafall inte HP noveller.
för jag blir så sur när jag har läst en del och vet att det kommer ta en stund innan fortsättningen kommer:O
men i allfall DET VAR SUPER BRAAAAAAAAAAAA det är något som är så speciellt med den här novellen^^ den är rolig spännande och läskig på någon konstigt visXD
men ändå JAG VILL HA MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER så SKYNDA PÅÅÅÅÅ:D
//Anna<3 | | DracoLove - 17 aug 08 - 22:20- Betyg: | Redan slut :( Säg till när nästa del kommer (: Den är så bra att
man inte vill att den ska ta slut...^^ | | Chillaah - 17 aug 08 - 21:37 | | ÅÅÅÅÅH LIZZZY ! SÅ JÄÄÄKLA BRA ! måste bara börja med att säga FÖRLÅT om jag*harkel* Evelyn torterade James Potter. Kansäga att jag sen ångrade mig när vi kommit på idén och började prata om att jag skulle villja vara bästis med lill-jamiexD eeller hur flis?:P men nu måste du skriva del 6 så jag har nått att läsa efter skolan imorn ;) för jag älskar den här novellern för den är så jävla ÄGIG! MERA !<3<3<3<3<3<3<3<3<333/ lynnie<33 |
|
|
|
