3. Nach Dir Kommt Nichts [ff] |
Förlåt att den här delen har dröjt, men det har varit fullt upp och jag är lite skakis inför skolan i morgon så... i varje fall är jag inte ett dugg nöjd med den här delen, men kan inte förmå mig att komma på ngåonting bättre. ska försöka skärpa till mig till nästa del! Jag lovar! :) hursomhelst, så kan ni väl kommentera ändå? *blinkblink*
Kramkram
Kapitel tre
Now I cannot speak
Andas, glöm inte att andas.
Samma mening hade farit runt i hans huvud upprepade gånger senaste timmen. Problemet var att den inte verkade hjälpa. Han kunde inte andas. Det var som att hans luftstrupe totalvägrade att förse hans båda lungor med luft, och ytterst motvilligt släppte in den nödvändigaste dosen någon gång ibland.
Hans kropp lydde honom inte, och han förstod den.
Julia ställde ner en rykande het tekopp framför honom och drycken doftade friskt av mint. Doften träffade honom som ett slag i magen. Minnen från deras tid tillsammans dök upp i hans huvud, och gjorde honom yr.
Hon hade förklarat för honom vad teet hette, och tvingat honom att memorera förpackningen i sitt huvud. Den var mossgrön, med en vit tekopp på och texten ”Örtharmoni” var skrivet på det gröna med vita, snirkliga bokstäver.
Det var hennes te. Det som det alltid hade funnits minst tre förpackningar av i skafferiet i deras lägenhet, ifall att det skulle ta slut. Det hon hade druckit varje morgon medan han låg kvar i sängen och lyssnade till hennes fixande i köket. Det hon hade druckit när hon envist knattrade på sina datortangenter, och det som hela lägenheten tillslut hade börjat dofta.
Hon satte ner sockret bredvid hans tekopp innan hon vände sig tillbaka mot diskbänken och sköljde ur den rosa disktrasan som hängde över vattenkranen.
Det var tydligt att hon kände sig lika obekväm i den här situationen som han gjorde, och han förstod att det var därför hon vägrade att se på honom.
Det klirrade till lite när hon råkade få två glas att stöta ihop med varandra för att kunna torka av bänkytan under dem, som tydligen var smutsig eller kladdig.
Han visste att hon väntade på att han skulle säga någonting, vilket han verkligen borde göra, men han kunde inte. Han hade ingen aning om vad han ville få ur sig till att börja med, han hade så mycket att säga henne och ingenting verkade rimligt. Dessutom kunde han inte få den där förbannade fjollan hon haft med sig in i lägenheten, att försvinna ut ur sitt huvud.
Killen, som han hade känt igen från tidningarna hemma. Alex Brown, den modellerande svensken.
Han som ansågs vara så ”fantastisk egen och alternativ” eller ”omänskligt vacker”.
Må så vara, men vad i helvete hade han gjort tillsammans med Julia?
Hade inte hon alltid varit stark i sin åsikt om att modeller bara var dryga, ytliga och känslokalla människor som gjorde allt de kunde för att tjäna pengar på sitt utseende? Vad hade fått henne att ändra sig, och hur länge hade hon och Alex Brown känt varandra?
Egentligen borde inte de här frågorna besvära honom i den grad de gjorde. Julia hade tydligen förklarat för Alex att det förmodligen var bäst om han gick, så fort hon fått ordning på sina tankar i hjärnan. Och fjollan hade gått.
Efter att ha gett henne en mjuk, ömsint kyss på kinden och strukit henne över armen, hade han lämnat lägenheten utan ett ord. Han hade bara kastat en varnande blick på Tom.
Julia hade muttrat någonting om te, och sen försvunnit ut i köket, och nu satt han där med henne. Eller, han satt på en av hennes systers köksstolar och hon stod med ryggen mot honom och låtsades vara fullt upptagen med att torka av diskbänken för tredje gången.
Han harklade sig, och såg hur hon stannade upp i en av sina upprepade rörelser.
”Erm… du… Hur mår du?” var allt han förmådde sig till att säga, trots att det fanns ett antal saker som han egentligen var mer angelägen om att få veta. Men, han hade ändå lite finkänslighet inom sig, och den sa bestämt åt honom att det sämsta han kunde göra i den här situationen var att fråga ut henne om tönten.
Han såg hur hennes axlar sjönk ner en aning, som om hon slappnade av, och hörde henne dra några djupa andetag. Hennes svar kom inte på ett tag och han började genast oroa sig över att han kanske hade valt fel fråga ändå.
Han visste vad han ville, men vad ville hon?
Om han fick bestämma över allting helt och hållet, så skulle han bära upp henne i sin famn, kyssa henne tills hon fick andningssvårigheter, ge henne en sekund åt att andas och sen röra vid henne överallt, försäkra sig om att hon fanns på riktigt, och inte var ännu en av hans idiotiska illusioner.
Han skulle ha sagt gång på gång hur mycket han älskade henne, han skulle ha visat det. Låtit henne känna det…
Men han kunde inte bestämma. Han kunde inte göra om det här slutet, eller kanske början, till ett sådant som lika gärna kunde ha platsat i en amerikansk, smörig långfilm. Det var hennes val nu. Han hade gjort vad han kunde, åtminstone hade han det om en liten stund, och det var hon som skulle bestämma det här slutet, och därmed hans framtid.
Hon kunde också välja den smöriga långfilmen, men hon hade också chans att vända hela storyn till en dramatisk och komplicerad tragedi, som hon förmodligen skulle tjäna mycket mer på.
Ändå kunde han inte låta bli att hoppas på att få se den amerikanska långfilmen istället.
Hon ryckte på axlarna och återgick till sitt diskbänksskrubbande.
”Bra”, sa hon med en kort ton och kyla i rösten, men verkade ångra sitt svar nästan genast. ”Bättre än någonsin.”
Han kände hur det brände och sved under ögonlocken och tårarna var på väg att tränga upp. Hur hade han ens kunnat ställa den frågan? Det var uppenbart att hon hade det bra. Hon hade gått vidare, levt sitt lev, till skillnad från honom själv.
Det syntes på henne, då hennes kropp inte visade några som helst tecken på att deras separation skulle ha lämna såna spår som den hade gjort hos honom.
”Skönt”, mumlade han, men var inte säker på att hon hörde.
Tystnaden la sig återigen över dem och han kunde känna irritationen sippra ut genom varenda en av hennes porer. Han ville återigen säga någonting som kunde få henne att lugna ner sig, och förhoppningsvis så att hon ville se på honom. Men det var svårt, för alla ord som cirkulerade i hans huvud rörde den där fjollan som envisades med att klamra sig fast vid hans näthinna. Varför kunde han inte bara släppa honom och komma till punkt med det han skulle göra? Varför fäste han så pass stor uppmärksamhet vid tönten?
Julia suckade plötsligt, högre än han hade förväntat sig, innan hon vände sig om mot honom och med plågad blick såg honom i ögonen.
”Hur fan kom du in hit?” var det enda hon sa, och det gladde honom att hon inte lät ett dugg arg eller dömande på något vis, utan frågan var verkligen bara en fråga. Han kunde både se och höra att hon faktiskt, helt uppriktigt ville veta.
Innan han svarade placerade han båda händerna på köksbordet och pillade halvt omedvetet på tekoppens öra.
”Jag ringde på”, sa han enkelt men vågade inte riktigt se på henne. Han ville samla ihop allt sitt mod till dess, så att chansen att han skulle avbryta, resa sig upp och gå därifrån, eller göra någonting annat helidiotiskt alldeles för snart, var minimalisk. Så istället såg han helt enkelt ner i bordet och ryckte lätt på axlarna.
”Det var inte det jag menade. Helena, varför släppte hon in dig? Och hur kunde du hitta hit?”
Julias röst var förvirrad, och nu även en aning irriterad även den. Han förstod att det kanske inte var läge att undvika frågorna, även om han fortfarande kunde vika undan med blicken.
”Jag förklarade för henne varför jag var här”, sa han med viss tvekan innan orden kom. Det var sanningen. Han hade på engelska förklarat för Julias väldigt ohjälpsamma syster varför han var tvungen att komma in och få prata med Julia. Hon hade sett extremt hatisk ut, och sagt någonting i stil med:
”Vore det inte för Julias skull så skulle jag helst av allt slå ihjäl dig.”
Han hade inte riktigt förstått vad hon menade, och han blev ännu mer förvirrad nu när Julia påstod och såg ut som att hon mådde bra. Bättre än honom.
Julia granskade honom uppifrån och ner där han satt och kände sig obekväm på köksstolen.
Det slog honom att hon den här kvällen var vackrare än någonsin. Så… neutral, trots att det syntes på henne att hon hade varit på fest.
Den svarta klänningen hängde slankt och fint på hennes kropp, men den var inte särskilt anmärkningsvärd för att vara helt ärlig. Men den passade henne bra, med det mahognyfärgade håret vars röda, glänsande färg framhävde den intensivt blå färgen i hennes ögon, och han kunde inte låta bli att känna sig trollbunden av dem.
Julia såg frågande på honom.
Efter att ha bott tillsammans med någon man älskar i nästan ett år, lär man sig att förstå dennes ansiktsuttryck på drygt tio meters avstånd, om inte längre. Med tanke på att avståndet mellan Julia och honom inte var mer än cirka två meter, hade han inte några som helst problem med att avläsa hennes ansiktsuttryck och inse att hon hemskt gärna ville säga någonting, men inte kunde få ur sig orden.
Istället förblev utrymmet mellan dem fyllt av tystnad och Tom kände sig extremt besvärad. Han borde säga någonting, igen. Men vad?
Hans huvud var fullkomligt tomt på ord och han kände sig bara dum och idiotiskt som satt där med sitt svalnande te och bet sig i tungan för att hålla tillbaka tårarna. Ingenting hade blivit som han trodde att det skulle bli, och allting var den förbannade fjollans fel. Varför var hon tvungen att dra in en jävla modell i sitt liv? Vad skulle det tjäna till?
Han suckade och rörde om i sitt te med en tesked som Julia lagt fram på bordet innan han satte sig ner. Han var tvungen att lösa allt det här. Nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ciissii - 17 dec 08 - 02:30 | | Wow, detta kallar jag talang! | sandruskapuska - 3 dec 08 - 18:09- Betyg:  | Ahaa
Åh, jag som tkte han brown verkade intressant. Dock gjorde han nog klart för Tom att han gillar julia, då han kysste henne ömt på kinden
<3 | | RowsahKanin - 14 nov 08 - 22:02- Betyg: | | Wow. Du har verkligen talang. Älskar det du skriver. Verkligen <3 | | Toftered - 20 aug 08 - 19:10- Betyg: | Du skriver sjukt bra.
Ett tag, för länge sen när jag hade varit borta länge & hade ca 10 delar att läsa, kände jag bara: palla. jag lägger ner. Jag är grymt glad att jag inte gjorde det!
Ngt som du alltid har varit bra på är att beskriva känslor & naturliga rörelser utan att de känns krystade
Väntar på mer med spänning! | | prickigthallon - 18 aug 08 - 19:36- Betyg: | | GAAH! Så sjukt underbart bra är det <3 | | xzandra - 18 aug 08 - 14:52- Betyg: | | jättebra;)<3 | | mikaelanystrom - 17 aug 08 - 22:37- Betyg: | | hur bra som helst, och äntligen, ih!<3 | | Ifos95 - 17 aug 08 - 22:27 | *sucka njutningsfullt* åhh <3 *le*
(med andra ord: megamycket bäst det här, hörrödudu)
och jag ville också passa på att säga att jag tycker
att du ska sluta att vara onöjd (?) med den här delen, för
den är überbra och det vet du nog innerst inne. ;)
stackare som börjar skolan imron, btw. jag börjar på onsdag! :DD
iaf: mer snart? (a)
Kramar | | LoveMusic - 17 aug 08 - 20:50- Betyg: | Åhhh, äntligen *sucka av lycka* Jag har verkligen längtat efter denna, tror att jag har varit inne och tittat MINST en gång varje dag för att se om den har kommit ut, och nu har det äntligen det. Jag vet att jag har sagt det innan, men det tåls att upprepas; Du är VERKLIGEN duktig på att skriva! Du har med alla känslor och beskrivningar, att det är svårt att inte bli kär i det du skriver.
Och jag hoppas verkligen att det kommer en ny del snart, Tom måste ju böra prata med Julia! SÅÅÅ farlig är hon inte, det värsta som kan hända är att hon slänger ut honom, och allt blir som det har varit i ett halvår!
Men skrivskrivskriv (så blir jag jordgubbsglad) | | HannahKarlsson - 17 aug 08 - 20:16 | åååh. jäätttttebra.
Längtaaar ihjäl mig efter nästa del. :D
(måste jag säga, att jag verklingen har längtat ihjäl mig efter denna delen?) | | Mp3 - 17 aug 08 - 19:59 | | Riktigt underbar bra <3 |
|
|
|
