DEN SVARTA GESTALTEN (deckare) - sista delen :) |
Kapitel 8
Mötet med Hugo
När jag vaknade nästa morgon var det kallt utomhus och det enda man kunde höra var några enstaka fåglar som var otroligt morgonpigga och kvittrade. Idag skulle vi leta reda på Hugo och få en förklaring till alla frågor som vi hade. Det kändes befriande på något sätt. Vi var utvilade den här dagen i alla fall. Det mesta hade löst sig, men jag vet inte om de någonsin hittade Lisa eller inte.
Cassie ringde till mig och bad mig komma över. Vi tog på oss varma kläder och gick sedan ut ur lägenheten. Vi tänkte åka till stan för att träffa Alex. Sen skulle vi leta efter Hugo. Jag undrade hur det skulle gå till.
De blåa bussarna kom som vanligt väldigt punktligt och vi satte oss längst bak. Resan tog knappt tjugo minuter men vi hann prata om mycket under tiden. Jag undrar fortfarande varför Monique gjorde det hon gjorde. Det kändes inte rätt. Om jag var hon skulle jag inte ställa till med så mycket trubbel. Vad polisen tänkte ge henne för straff hade de inte bestämt ännu. Nick hjälpte till i utredningen och var till stor hjälp. Om det inte var för honom så hade vi kanske aldrig fått reda på sanningen.
När vi kom fram till staden gick vi förväntansfulla ut i friheten och skyndade oss till Alex’s lägenhet. Vi kunde vägen dit i huvudet nu så det tog inte särskilt lång tid för oss att komma fram. Vi ringde på dörrklockan och väntade.
Efter några sekunder öppnade en kille med mellanblont, stripigt hår. Mina ögon spärrades upp och Cassie kramade honom hårt.
– Hugo! sa hon glatt. Du fattar inte hur oroliga vi har varit!
Han smålog och hälsade på både mig och Cassie innan vi fick gå vidare in i Alex lägenhet. Alex satt i tv-soffan och blev glad av att se oss.
– Tja, sa han och visade med händerna var vi kunde sätta oss i soffan.
Han satt längst till vänster, Cassie satte sig bredvid honom och jag satt höger om Cassie. Det fanns inte mycket plats kvar i soffan, men Hugo fick sätta sig på den lilla plats som fanns kvar. Vi andra försökte tränga ihop oss lite. Det var både mysigt och annorlunda, men samtidigt lite jobbigt, att sitta så.
– Hur kom du hit? undrade vi.
– Jag vet ärligt talat inte, svarade han och tittade på alla samtidigt. Jag tror att någon körde mig hit när jag var medvetslös, för jag har ingen aning. När jag vaknade igen satt jag i den här soffan med Alex framför mig. Han var jätteglad att se mig.
– Såklart jag var! Du är mina bästa polare och jag får reda på att du kan vara död, tror du inte att jag blir helt annorlunda som person sen när jag upptäckte att du fortfarande var i livet då? Så är det i alla fall. Jag har saknat dig.
Hugo log. Jag undrade om killar kramades så där mycket som tjejer gör när de verkligen vill visa att de är glada och bra vänner. Hugos ögon var fästa på mig och jag tittade in i dem för att se vilken färg de var. Grönblåa, konstaterade jag. Han hade sportiga kläder och såg speciell ut med sitt utseende.
Senare på kvällen, när vi hade lärt känna varandra lite bättre, berättade Hugo om den där kvällen i parken och hur det gick för den svarta gestalten. (Han berättade exakt det som berättas i början av deckaren) När jag frågade ut honom om några saker svarande han allvarligt och detaljerat.
– Varför var du i parken och vad hade hänt innan? Vad hade hänt med Lisa?
– Lisa var hos mig samma dag som det hände, men bara som en kompis. Vi hade mycket att prata ut om. När vi började bli osams om vissa punkter gick hon därifrån. Jag undrade vad som hade hänt, för hon verkade inte alls som vanligt. Jag bestämde mig för att förfölja henne och se vart hon var på väg. Först gick hon till en annan lägenhet och stannade där i några timmar. Det var rätt tråkigt för mig som väntade utanför i buskarna. När hon äntligen kom ut så var det mörkt. Jag följde efter henne in i parken och skulle se till att hon kom fram oskadd. Det som hände sedan är redan uttjatat, sa han och log. Jag fattar inte varför jag inte såg den där Monique! Det var väl för mörkt antar jag. Jag var säkert trött, för jag fick en känsla av att den som angrep henne var osynlig, men det går väl inte?
Vi andra skrattade och kände att det var härligt att träffas och prata på det här sättet, så som vi satt nu och hade trevligt. Tänk om det hade varit så bra från första början.
Alla trodde att misshandeln på Hugo efter Lisas misshandel var ett vilseledande moment, att det skulle förvirra polisen en stund. De hade rätt. Det som hände den där natten i april är det inte många som vet mycket om.
Men jag är en av dem.
|
|
|
|
