Rädd för pappas hasande steg - kapitel 11 |
På något sätt lyckades jag hålla ut, konstigt nog, även till skolan började. Jag hade, till råga på allt, börjat äta tabletter också. För att lindra min smärta. Jag hade blivit en jävla missbrukare av tabletter. Jag var nere, absolut längst ner dit man kunde komma. Jag visste att det bara fanns en enda sak som kunde få mig upp ur det diket.
Just det.
Ett telefonsamtal.
Eller förresten – en pistol också.
”Heej, Jemma” kvittrade Blenda utanför första lektionen första skoldagen efter lovet.
Fan, tänkte jag. Hon har säkert berättat för alla om hur idiotisk jag var under julafton och hur mina föräldrar dyrkat henne.
Jag tittade på henne och såg rakt in i hennes mascaraögon. Hon hade lagt på mycket mer smink nu, det märktes. Förmodligen fick hon inte ha så mycket smink för sina föräldrar men hon målade på ännu mer då hon kom till skolan.
Min blick var indignerad och det märkte hon.
Hon fnös och tittade på Dannie och Wera som stod jämte med sina pojkvänner. Jag satt ensam på bänken eftersom ingen, förståeligt nog, inte ville sitta jämte mig.
”Du, om du inte är snäll mot mig” sa hon stöddigt. ”Så kommer jag säga till dina föräldrar”
Jag skrattade inombords.
”Okeej, skvallerkäring” sa jag ignorerande och tittade på henne som om hon vore ett freak.
Ignorerande ja. Jag hade börjat strunta i saker nu. Jag struntade ifall min högra hand var ett helt vrak – jag svär, om jag fortsätter skära mig måste jag säkert amputera den i framtiden – om jag inte råkar göra det själv... Jag struntade ifall pappa kallade mig ”idiot” eller ”barnunge”. Jag struntade ifall mitt smink låg rätt och jag struntade i vilka konsekvenser mina hånande ord mot Blenda skulle ge.
För att sket i allt.
Det fanns inget kvar att leva för.
Jag hade mist det jag letat efter.
Liam.
Det var 1 vecka sedan vi pratade senast. Den tiden hade varit lång, jävligt lång, för lång. Tillräckligt lång för att avgöra mitt livsöde.
Jag var menad för att dö.
Plötsligt hördes Pauls ekande röst i trappuppgången.
”Enjoy” sa Blenda retsamt och plutade med läpparna.
Stegen hördes tydligt och snart såg man Paul i trappan. När han nästan var uppe kastade han en blick upp och fick syn på mig. Han stannade och sa:
”Gud, det är nästan att jag inte vågar gå upp! Det där fula emo-missfostret skrämmer mig jävligt mycket alltså”.
Död.
Jag är så jävla död.
Genast började Blenda och hennes kompisar fnittra något hemskt mycket, vilket jag direkt hörde var fakeskratt. Men Blenda skrattade åt allt som Paul sa.
Jag kände ännu en gång hur jag sjönk ner i bänken. Blicken sänktes och jag ville vara varsom helst förutom där. Helst i Liams famn. Han skulle trösta mig.
Jag blev ännu mer deprimerad då jag tänkte på Liam. Varför kunde jag inte sluta tänka på honom? Han var ju trots allt bara en helt vanlig kille från dikt.se.
Plus så jävla mycket mer.
Så mycket mer jag aldrig funnit hos en annan människa.
Paul hade gått upp och börjat hångla med Blenda då han slutade abrupt. Han vände sig till mig och såg hotande ut.
”Sånt här sysslar inte ni emos med, va?” sa han föraktfullt. ”Ni tycker att skära sig är som hångel. Lika befriande och socialt.”
Han hånskrattade medan jag tyst satt och lyssnade till hans ord. Min hjärna försökte febrilt leta sig tillbaka till de känslor då jag snackat – eller för all del – skrivit och smsat med Liam.
Tänk på Liam, hörde jag en röst inom mig. Tänk på att han utstår samma sak som du. Liam, Jemma. Tänk på Liam!! Han är på din sida!!
När jag inte svarade blev Paul asarg.
Han höjde rösten tvärt och nästan skrek:
”Du är så jävla äcklig!! Kan du inte byta skola eller gå och hänga dig? Alla hatar dig, fattar du inte det??!”
Gråt inte.
Gråt inte.
GRÅT INTE!
Jag kände hur det började brännas under ögonen. Jävla tårar – ni får inte komma. Spara dem till sen.
Jag lovar att ni får komma ut då. SNÄLLA!
Kommentaren kom som en pil rakt i mitt hjärta. Allt hopp och mod och självförtroende jag byggt upp krossades och föll ner som ett korthus. Jag var förlorad. Jag var död. En död själ i en levande kropp. Han ville att jag skulle hänga mig – Paul var smart – jag hade ju faktiskt tänkt det. Eller ta tabletter.
Nu hade hela klassen kommit och ställt sig utanför klassrummet. Alla hade alltid tittat konstigt på mig. Nu skrattade de flesta åt Pauls kommentar och tittade på mig. Jag kände mig som det svara fåret, det utblottade offret. En hög som alla kunde sparka fritt på. Spotta på. Förödmjuka. Jag kunde ändå inte ge något motstånd.
Blenda tog ett steg fram och sa högt och tydligt så att alla skulle höra:
”Hennes föräldrar är ju helt jävla oroliga över hur hon ser ut. Jag och min familj var ditbjudna på julafton och det var bara såå hemskt! Maten var skit, hennes föräldrar var helt jävla puckade och Jemma” hon fnittrade till ”hon såg fan mobbad ut hemma. Satt helt tyst och hennes föräldrar skällde på henne all the time. Det var den värsta julaftonen någonsin”
Alla i klassen skrattade.
Alla.
Blenda såg ut att njuta av uppmärksamheten. Hon fortsatte:
”Sedan så bad de mig om stilråd. De ville till och med att jag skulle ut och shoppa nya kläder med henne. Hennes föräldrar kollade på mig med beundrande ögon hela tiden. Oh my god, jag är typ en gud hemma hos dem”
Hon slog ut med armarna och gapade med munnen.
Hela klassen fortsatte att skratta.
Jag höll på att dö.
Jag ville ha rakbladen.
Nej, jag ville ha de dödande tabletterna. Som kunde döda mig på ett kick. Sedan skulle jag försvinna från den här helvetiska jorden. De fattade inte hur mycket jag ville springa därifrån och skjuta mig. De hade lyckats, de jävlarna. Ni har lyckats! Sluta nu! Ni har ändå vunnit matchen! Right?
Blenda böjde sig fram mot mig och plutade med munnen:
”Det är rätt så sorgligt, älskling” sa hon med en bebisröst. ”Det spelar ingen roll vilken stil du har – du ser fortfarande ut som en häst och är ful – så jävla ful att ingen vill ha dig, inte ens dina föräldrar”.
Där brast det. Jag sjönk ihop på bänken och började pilla med mitt block för att hindra tårarna från att komma. Alla i klassen skrattade, skrattade så att det ekade i trappuppgången. Men det ekade förevig i mig. Aldrig skulle jag glömma det här. Aldrig. ALDRIG. Jag bestämde mig att efter lektionen skulle jag låsa in mig på toaletterna och ta tabletterna. Nu kunde inget hindra mig. Jag hade tagit med tabletterna till skolan ifall jag ville dö under skoldagen. Nu skulle de komma till användning.
Klassens mobbningsscen avbröts av rektorn som kom gående i trappan. Skratten tystnades ut och byttes ut till en förväntansfull tystnad.
Tack Gud.
Han höll ett papper i handen som han inte släppte blicken ifrån, sedan tittade på oss och sa:
”Är ni SP2?”
”Ja!” ekade klassens röster.
Alla röster förutom min. Min tunga var fastklistrad i gommen och min mun torr som en lerskärva. Jag kunde inte säga något. Jag hade blivit stum. Jag kände hur gråten var nära att komma. Så jävla nära. Varför kunde inte rektorjäveln säga vad han ville snabbt?
”Eran engelsklektion är tyvärr inställd idag” sa han. ”Gunhild är sjuk”.
Hela klassen brast ut i jubel och rusade nerför trapporna. Och jag förstod att det var nu jag skulle dö.
Jag skulle dö, ensam på en lortig och äcklig toalett i skolan. Med ett skuldmedvetet hjärta, brustna drömmar och en krossad själ.
Jag ville ha en svart kista, My Chemical Romance och Tokio Hotel skulle spela på min begravning och på gravstenen skulle en av mina dikter vara ingraverad.
Då kom gråten. Jag sprang ner till skåpet där jag tog fram cigarettpaketet som jag köpt på väg till skolan.
Jag måste fan röka en cigg innan jag dör, tänkte jag och sprang gråtande ut i kylan och satte mig på en bänk. Det var förbjudet att röka där men jag brydde mig inte. Det här var min sista önskan. Och om då rektorn skulle bannlysa mig eller polisanmäla mig struntade jag fullständigt i. Gubbjävel.
Jag tände ciggen, vilket var svårt eftersom jag snyftade hopplöst hela tiden. Alla mina känslor gjorde att mina händer skakade. Säkert hade det något med min näringsbrist att göra med... Jag var förvirrad, rädd och hopplöst deprimerad. Jag kände att jag blev alldeles likblek i ansiktet och kinderna kändes iskalla. Blicken blev suddig och jag kände att jag var nära att svimma. Jag var sjuk, så jävla sjuk. Matbrist, cigaretter, skam, självdestruktivitet. Listan kunde göras aslång. Jag hade nog utformat en egen sjukdom som skulle fått Einstein att hoppa jämfota av förtjusning. Men vafan. Om en halvtimma skulle jag ju vara död. Haha. Så jävla gött. Vad spelade problemen då för roll?
Jag bestämde mig för att jag skulle njuta mina sista minuter i livet genom ciggen. Sitta på en parkbänk mitt i helevetet där jag spenderat hejdlöst många timmar av folk som övertygat mig hur dålig och ful jag var. Jag satt där och grät och tänkte.
Plötsligt vibrerade något i min jeansficka.
Min mobil ringde.
Den ringde.
Jag såg på displayen och gråten hejdades för ett ögonblick.
Det var Liam.
Utan att tvivla svarade jag och började stortjuta med mobilen vid örat och ciggen i ena handen.
Jag tror aldrig jag gråtit så mycket jag gjorde då.
”Liam? Liam? Är det verkligen du?” snyftade jag.
Han kunde vara min sista räddning nu!
En killröst svarade med en lätt stockholmsbrytning:
”Jaa, det är det. Jemma, hur är det fatt?”
Han lät orolig.
Jag blev så jävla glad att han levde. Jag bröt ut i storgråt samtidigt som jag var så glad.
”Liam, jag har varit en sådan komplett idiot!!”
Och så började jag berätta. Berätta utan att stanna. Om allt. Om hur pappa och mamma hoppat på mig så jävla mycket de senaste dagarna, om tant Ågren och om hur jag inte svarat honom eftersom jag inte ville att han skulle bära mina smärtor också, hur hela klassen mobbat mig precis och om vilka skuldkänslor jag haft vilket lett att jag tänkte ta mitt liv nu.
Så där satt jag i fem minusgrader, stortjutande, dragandes bloss från cigaretten och med förfrusna fingrar – talandes med honom jag svek. Han flikade gång på gång in ord som ”okej”, ”jag tänker på dig”, ”skit i dem” och ”jag tror på dig” medans jag berättade. Han var en bra lyssnare och jag förstod att han kände igen sig i mycket av det jag sa.
När jag kom in på vilka skuldkänslor jag bar sa han bara:
”Jemma – ha ingen skuld. Du gjorde det helt enkelt för att vara snäll”
Hans röst var lugn och mjuk. För lugn och mjuk för att vara sann. Jag tog ett bloss på cigaretten.
”Liam – jag trodde att jag förlorat dig” sa jag sorgset. ”Jag trodde att du slutade kontakta mig...”
”Jag skulle aldrig lämna dig, Jemma”
Isen försvann från min kropp.
Han sa att han aldrig skulle lämna mig.
Självmordtankarna försvann direkt.
Hade jag hört rätt?
Aldrig hade någon sagt en sådan kommentar till mig.
”Jag trodde att du inte ville veta av mig mer” fortsatte han, omedveten om min chock. ”Jag trodde du tyckte jag var så jävla ful att...”
”Du är inte ful” avbröt jag honom. ”Du är....du är vacker”
Jag kunde nästan se hur Liam rodnade i andra luren. Det blev tyst några ögonblick.
”Jemma” sa han sedan.
”Ja?”
”Du är den första som någonsin sagt något sådan till mig. Tack!”
Jag log.
Fan, jag log!! Jag kände hur hela min kropp blev varm. Jag tog ett bloss.
”Jag skickade dig aldrig någon bild” sa jag och märkte att gråten försvunnit. ”Vill du att jag ska göra det?”
”Jag vill också säga att du är vacker, Jemma. Så ja – snälla skicka.”
Vi avslutade samtalet och så skickade jag en bild på mig. Bilden som jag var nöjdast med. Kortet var, liksom Liams, taget snett uppifrån så man såg min långa lugg och det öronkorta håret där bak. Mina ögon var alldeles kolsvarta och min hy vit. Jag hade på mig min My Chemical Romance tröja som jag var oerhört stolt över. Mina ögon uttryckte också sorg.
Två minuter efter jag skickat kortet ringde Liam upp. Jag hade hunnit tända en ny cigg – fan, nu skulle jag ju fira.
”Jemma – du är så jävla vacker att jag inte vet vad jag ska ta mig till” sa han direkt innan jag ens hunnit säga ”hej”.
Jag blev stum, sedan rodnade jag och log.
”Tack” sa jag blygt. ”Det tycker inte de andra i klassen”
”Skit i de andra, Jemma! De tror att de är så jävla snygga men de är rena rama missfostren! Du är den enda vackra människa jag sett! Kom ihåg det!”
”Och du är den enda vackra människa jag någonsin sett, Liam.”
Det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa Liam:
”Du Jemma?”
”Jaa?”
”Vi får aldrig släppa taget om varandra, okej?”
”Jag ska aldrig släppa dig, Liam. Vi hör ihop.”
”Jaa, det gör vi verkligen. Ingen kan ta dig ifrån mig. Det är vi som ska hjälpa varandra med livets problem. Såfort du känner dig kränkt eller ledsen – ring mig! Jag är med dig, Jemma. För evigt”
”Jag säger samma sak till dig, Liam: ring mig när du vill. Även om du har tråkigt och inte har något att säga. Så länge jag lever kommer jag vara vid din sida”
Ju längre vi kom in i samtalet – desto mer gråtfärdigare blev jag. Inte för att jag var ledsen – o nej, jag hade aldrig varit gladare än jag var nu. Jag grät eftersom vi äntligen hade blivit återförenade. Jag och Liam. Min absolut bäste vän. Och vi hade nu avlagt ett löfte om att vi alltid ska stötta varandra, även om livet verkligen suger. Jag var äntligen tillsammans med honom jag en gång svek.
Vi fortsatte samtalet säkert en halvtimma till och jag hann säkert röka fem cigg. Fan. Är inte det för mycket? Jag orkade inte tänka på det då för jag var så jävla glad. Jag hade nästan glömt bort scenariot imorse med Blenda och klassen. För nu var det bara en person jag tänkte på som ingen kunde ta ifrån mig: just det – Liam.
I slutet av samtalet märkte han att jag rökte. Eller jaa, han frågade allvarligt:
”Jemma, röker du just nu?”
Jag blev överrumplad. Vaddå, röka är väl inte fel?
”Uhm...jaa... det är första gången. Hurså?”
Liam harklade sig.
”Jag röker också, tyvärr”
”Är det så ’tyvärr’?” frågade jag förvånat.
Liam gjorde ett konstigt ljud med munnen.
”Tyvärr och tyvärr” sa han. ”Om mina föräldrar skulle komma på det skulle de lätt slå ihjäl mig, alltså”
Uhoh.
Fan.
FAN!
Jäklar, det hade jag inte tänkt på!
Vad skulle jag göra?
Mamma och pappa skulle känna att jag luktade rök! VAD I HELEVETE SKULLE JAG GÖRA?! De skulle skälla på mig och kanske...kanske slå mig.
Liam måste ha märkt att jag blev tyst.
”Öh... har du inte tänkt på det?” sa han osäkert.
”Neej” sa jag oroligt. ”Något tips? Tuggummin?”
”Hmm” sa Liam eftertänksamt. ”Det hjälper lite i alla fall. Men röken stannar alltid fast i kläderna. Men om du springer hem och duschar innan dina föräldrar slutar jobbet...så klarar du dig.”
”Men hur gör du, då?”
”Det är så jag gör” sa Liam retsamt. ”Förresten, vad gör du nu? Borde inte du ha lektion nu?”
Jag suckade lättat.
”Joo, vi skulle ha det men lektionen blev inställd – som tur var! Jag sitter på en iskall parkbänk utanför skolan nu och röker och snackar med dig. Du då?”
”Jag sitter i en jävla kall busskur. Jag missade den bussen jag brukar åka med så jag missar de två första lektionerna! Pappa kommer mörda mig...”
”Missar du bussen ofta?”
”Det här var första gången, faktiskt.”
Jag tänkte.
”Säg som det är, du var så jävla trött att du försov dig.” sa jag sedan.
”Jo, det kan jag göra. Men han kommer ändå bli så jäääävla arg, alltså”
”Strunta i vad han säger, Liam! Kom ihåg – we’re gonna rock this fucking world in the future!”
Liam skrattade.
Han hade ett mjukt och snällt skratt. Jag undrade hur han såg ut när han skrattade. Jag är säkert på att det vore precis som att se på himmelriket. Åh, om jag bara kunde se det.
”Jaa, det har du rätt i.” sa han glatt. ”Du på elgitarr och jag på bas. Så jävla bra, alltså”
|
| Kommentarer | | Jakktar - 10 maj 11 - 19:30 | | Vacker, vackrare, Douleursskrivförmåga..<3 | | r_osa - 17 aug 08 - 18:05 | Dina ord är allvarliga, hämska, sorgsna, lättade, mjuka och underbara.
Om det är någotdu kan så är det skriva! Lyfta fram känslor.
en femma är allt för lite då man läst dina ord! :) |
|
|
|
