skräcknovell |
Dan vaknade med ett ryck. Han var kallsvettig över hela kroppen, och täcket låg i en skrynklig hög vid fotändan. Det enda han mindes var att han hade haft en fruktansvärd mardröm, där han hade befunnit sig i fullkomligt mörker, med iskallt vatten rinnande om fötterna. Någonting med gula, lysande ögon förföljde honom. Förgäves försökte han springa, men han var paralyserad, kunde inte röra sig. Och detta någonting kom närmare, närmare… Sedan vaknade han.
Klockan visade 05.00, alldeles för tidigt egentligen, men han steg upp ändå. Efter en sådan dröm kunde han inte somna om. Det var fortfarande mörkt ute, så han gick runt i huset och tände varenda lampa han kunde hitta. För att lugna nerverna bestämde han sig för att koka lite kaffe, och medan kaffebryggaren gjorde sitt jobb plockade han fram en bra bok. Att läsa lite skulle säkert få honom att må bättre, tänkte han. De senaste nätterna smög sig ändå in i hans tankar, där han satt och läste. Varenda natt hade han drömt, varierande platser och scenarion varje gång, men de hade alla mynnat ut i samma slut. Någonting förföljde honom, och han kunde inte springa. Vad hände egentligen med honom? Han satt fortfarande där och läste, när posten kom.
Förutom tidningen och några räkningar fanns där även ett vitt, anonymt kuvert i brevlådan. Någon med en förskräcklig handstil hade snabbt klottrat ner hans namn och adress på framsidan, men postverket hade som vanligt gjort underverk. Han visslade medan han gick tillbaka till huset, och bestämde sig för att öppna det vita kuvertet först. Innehållet, som endast bestod av en polaroidbild, trillade ut och lade sig på golvet med den tomma baksidan uppåt. Plötsligt fick han en otrevlig känsla, det var något som inte stämde. Trots det tog han försiktigt upp kortet och vände sakta på det. När han fick se framsidan flämtade han till, och kastade det till marken. Bilden var helt svart, sånär som på två gula, lysande ögon.
Efter någon minut hade han hämtat sig från chocken, och vände åter blicken mot kortet på golvet. Den låg fortfarande där. Inget eller ingen jagade honom, allt var lugnt, försökte han intala sig själv. Med ens slog en blå låga upp i hörnet på kortet, och en sekund brann det med full kraft. Genom lågorna såg han de gula ögonen, som stirrade helvetiskt på honom.
Morgontidningen bjöd inte på några större överraskningar, nyheter om krig långt borta, upptäckter som gjorts, sportresultat. Snabbt skummade han igenom den medan han åt en stor portion gröt. Som vanligt var det inget som intresserade honom speciellt, förrän han kom till annonssidorna, där hans blick sökte sig till en liten och illa utformat annons i vänstra övre hörnet:
Har du problem med din sömn och dina drömmar?
Sover du dåligt om nätterna?
Kontakta: George von Hartwinger, drömtydare.
Därpå följde ett telefonnummer som han kunde ringa för att komma i kontakt med denna von Hartwinger. Dan tvekade inte, utan slängde sig på telefonen och slog numret. Två signaler gick fram, och sedan svarade någon med en långsam röst, som bröt på tyska.
"George här. Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Ja hej, mitt namn är Dan Andersen, jag läste alldeles nyss er annons om drömtydare."
"Ja just det, den kom ju in i dag."
"För att fatta mig kort, jag har några drömmar som jag skulle vilja diskutera med dig. Finns det någon ledig tid, gärna så snart som möjligt?"
"Jag har en ledig tid klockan elva idag, på förmiddagen alltså. Passar det bra?"
"Utmärkt. Tack skall ni ha."
Dan fick adressen, och lade sedan på luren. Det kanske fanns en lösning ändå?
Tio i elva svängde Dan upp framför det stora huset, där George bodde. Villan gav ett imponerande intryck, med stora fönster och en enorm trädgård, där otaliga buskage och träd växte, utan någon tillstymmelse till skötsel. Han parkerade på gatan utanför, och gick fram till huset. Efter en att ha studerat den stora ekdörren några sekunder noterade han att det inte fanns någon ringklocka, så han lyfte sin hand och knackade några gånger. Först hände ingenting, och just som han var på väg att vända sig om och gå därifrån öppnades dörren långsamt. En man i 50-årsåldern uppenbarade sig. Synen skrämde Dan något. Mannen var lång och mager, nästan så tunn att man kunde tro att han led av någon sjukdom. Den enda hår han hade var några grå tussar runt tinningarna, och fingrarna var smala och krokiga. De enda klädesplagg han bar var en par utslitna jeans och en grå tröja.
"Ja, ja, det är herr Andersen", förmodar jag, sa han med tysk brytning.
"Just det, och ni måste vara George von…"
"Åh, snälla ni, säg bara George", avbröt George honom. "Kom in, kom in."
Dan steg i in hallen, och stängde samtidigt den tunga dörren bakom sig. Det var dunkelt därinne, men han kunde ändå se att väggarna var täckta med diverse färgglada surrealistiska målningar, och prydnadsföremål var utplacerade här och var. George fortsatte att gå vidare, genom ett draperi, och vinkade lite förstrött till Dan att följa efter. De kom in i ett rum med gamla möbler i barockstil, och på golvet låg tjocka, mörka mattor. I ett hörn stod ett piano, till synes inte använt på en mycket lång tid. Endast lite ljus letade sig in genom fönstren, förbi de tunga gardiner som hängde framför dem. Mitt i rummet stod två stora skinnfåtöljer. George satte sig i den ena, och bad Dan att slå sig ner i den andra.
"Nå, låt höra vad du har för drömmar", sade han, och lutade sig tillbaka, med huvudet lätt vilande i ena handen. Dan berättade kort om drömmarna han drömt, och om polaroidbilden. När han kom till händelsen då kortet började brinna, nickade George lätt, och såg än mer intresserad ut. När Dan berättat färdigt, frågade han George vad denne trodde om hans problem.
"Svårt att säga någonting på ett så här tidigt stadium, men vi kanske skulle kunna ta reda på mer med hjälp av min drömmaskin."
"Drömmaskin?" undrade Dan.
"Det är en uppfinning som jag konstruerat själv. Jag vet inte hur, men den kan projektera dina drömmar, även det du "hör" när du drömmer."
"Jaha, det förutsätter förstås att jag sover?"
"Precis. Kom hit ikväll vid elva-tiden, så ska vi se vad vi kan göra."
De samtalade en stund till, och därefter lämnade Dan huset och körde raka vägen hem.
Klockan elva samma kväll svängde åter Dans bil in på infarten till Georges hus. Nu när det var natt såg allt annorlunda ut. Enstaka gatlyktor fick växterna i rabatten att kasta långa skuggor över gången, skuggor som fick de mest groteska former. Dan låste bildörren, och började gå upp mot huset. Gruset knastrade under fötterna, i övrigt var allt tyst. Då han kommit ungefär halvvägs hörde ett lågt odefinierbart ljud, och vände sig om, med hela kroppen på helspänn. Med ens fladdrade ljusen från gatlyktorna till, och lämnade hela gatan i mörker då de slocknade, en i taget.
Ljudet hördes långt borta. Dan spetsade öronen och lyssnade febrilt, allt medan han backade mot huset. Det lät som ett lågt morrande, men på något sätt ändå inte. Fortfarande var det inte högre än ett viskande, men kom närmare. Långt borta såg han två ljuspunkter, som stadigt växte. De blev inte till ett par billjus, utan till ögon. Dan kände skräcken gripa tag i honom, och lyckades vända sig om och springa mot dörren. Han hann inte längre än till trappan, innan mörkret kom ifatt honom…
Någon baddade hans ansikte med kallt, och det fick honom att vakna med ett ryck.
"Är det så här att vara död?" tänkte han.
Men han kunde inte vara död, eftersom mannen som stod framför honom var George, och George borde sannerligen vara levande. George lutade sig över honom och sa med sin tyska brytning:
"Hur är det egentligen, Dan? Jag såg dig där du stod ute på gången, och tänkte först gå och öppna åt dig, men vad hände? Du vände dig plötsligt om, och stod som paralyserad ett tag. Sedan började du springa häråt, men svimmade framför trappan."
"Mörkret, mörkret", sade Dan grötigt, "såg du mörkret?"
"Mörkret, nej, gatlyktorna var tända hela tiden", svarade George förbryllat.
"Du måste ha sett det. Lyktorna slocknade. Ögonen, de kom emot mig!"
"Nej, jag såg inget. Förmodligen har du sett i syna. De där drömmarna måste verkligen gå dig på nerverna."
"Jag vet att jag såg det", sade Dan, fast nu med något tvivel i rösten.
"Du borde ta det lugnt, tycker jag. Hur du känner du dig i övrigt, förresten?"
"Jo, det är bara bra."
"Är du fortfarande redo för drömmaskinen?"
"Det ska nog gå bra. Låt oss börja direkt."
Dan reste på sig, och följde efter George, som gick nedför en smal trappa i änden av hallen. Trappan mynnade ut i ett litet rum, med mörka tapeter och en grå heltäckningsmatta på golvet. Den enda inredningen var en gammal soffa och ett bord. Soffa hade en brun läderklädseln, som var torr och lite sprucken, ett tecken på att den sett sina bästa dagar. På bordet bredvid sängen stod en dator med en svart låda ovanpå. De båda apparaterna var hopkopplat med en mängd sladdar, som skapade en trasslig röra bakom bordet.
"Du kan lägga dig på soffan och slappna av", sade George lågt. Samtidigt startade han datorn, och började trassla med några av sladdarna.
"De här kanske hjälper", sade han, och kastade en liten ask med sömntabletter till Dan. Dan svalde tre stycken, lade sig på soffan och försökte slappna av. Men hans kropp var spänd, och pulsen var hög. George kopplade några elektroder på hans huvud, och började knappa på datorns tangentbord. På skärmen syntes några sinusvågor, som oroligt hoppade fram och tillbaka.
"Dina alfavågor", sa han kort. De ser normala ut. Än så länge.
Dan nickade kort, men förstod inte riktigt vad han menade. En stund senare hade sömntabletterna gjort sin verkan, och nu sov han djupt.
George knappade på tangentbordet, och skärmen blev svart. Det han nu fick se var vad Dan drömde, och än så länge hände inget. Han satt så och studerade monitorn intensivt, en lång stund, och så började det röra på sig. Först var allt fruktansvärt suddigt, han kunde bara se några enstaka konturer. Det dröjde dock inte länge förrän bilden klarnade, och han fick se hur Dan sprang genom en korridor. Den tycktes oändlig, men så dök en hiss upp i änden av den, och Dan störtade in i den. Medan hissdörrarna sakta gick igen vände han sig om och studerade korridoren. Den var nu helt mörk, frånsett två punkter, som kunde vara ögon, och de kom närmare med en oerhörd hastighet. Hissen började med ett ryck röra sig uppåt, och bilden bleknade bort.
Han befann sig nu på ett hustak, högt upp. Det var natt, en natt utan måne, och på den mörka himlen rusade svarta moln fram över honom. Blåsten kändes också här nere, och hans rock fladdrade i vinden. Dan sprang fram emot takkanten, och stannade tvärt. På gatan under, dit det tycktes vara flera kilometer, körde bilar fram och tillbaka. Plötsligt hörde han ett ljud, och vände sig om. Ögonen syntes långt borta, och kom snabbt närmare. Med ögonen rörde sig mörkret, som en stor svart skugga omkring dem. Ett mullrande fyllde luften, och ökade snart till outhärdlig styrka. Till och med rummet där George satt skakade. Dan skrek, skrek så högt kunde, och började backa mot kanten. Tvärt försvann marken under hans fötter, och han ramlade. I sista stund lyckades han få tag i en liten list. Febrilt kämpade han för att kunna hålla sig kvar, medan ögonen och mörkret kom närmare. De var nu framme vid honom, och började omsluta honom. Han skrek, och släppte taget.
Skärmen till drömmaskinen exploderade med en enorm smäll, och glassplitter for över hela rummet där George satt. Han kastade bakåt med våldsam kraft, och slog i väggen med ett dovt ljud. Där blev han liggande, stilla.
Dan vaknade av att han hade en oerhörd huvudvärk. Han kände en svag röklukt, och vände på huvudet för att se vad det var. Det som en gång varit drömmaskinen var nu bara ett tomt skal, helt urblåst, och en liten rökstrimma letade sig upp mot taket. Vid bortre väggen låg George i en hög. Dan tyckte att han såg död ut. Han reste sig upp och gick fram till kroppen. Ansiktet var bortvänt, så han tog tag i hakan och vände på det. Förvånad och skräckslagen stirrade han länge på det. Explosionen och glassplittret borde ha förvandlat det till oigenkännlighet, men det var praktiskt taget oskadat. Georges ögon hade varit blå, nu var de gula och lyste med ett svagt sken. Plötsligt grep Georges hand tag i Dans krage. Dan försökte skrika, men fick bara fram ett gurglande ljud. Den döde George drog honom tätt intill sig och väste lågt:
"Vill du se på mörkret, Dan?"
Dan gav ifrån sig ett skri, och slet sig ifrån varelsen på golvet. I panik sprang han uppför trappan, och var nära att snubbla på toppen, men lyckades hålla sig på fötter. Utan att tänka sig för störtade han ut genom dörren och fram till bilen, som tack och lov stod kvar. Det tog en halv minut innan hans darrande händer kunde pricka nyckeln i nyckelhålet, men till slut fick han upp dörren och kastade sig in. Genast startade han bilen, och backade vårdslöst ut från uppfarten. När han kört några kvarter bort slog han av motorn, och bara satt och flämtade, upprörd och förvirrad. Normalt var han en lugn och sansad människa, men de senaste dagarna hade verkligen knäckt honom. Och nu det här… Han började tvivla på sin sinnen, var han egentligen fullt frisk?
På vägen hem försökte han få in någon radiostation, men det enda som hördes på samtliga våglängder var någon som mässade lågt:
"Mörkret, Dan, mörkret."
Han körde utan radion på.
Väl hemma tände han alla lampor i huset, låste alla dörrar och satte sig framför TV-n, som fungerade som den skulle. För att hålla sig vaken drack han litervis med kaffe, men till slut kom sömnen över honom. Den här natten drömde han också.
Nu befann han sig ombord på ett stort fartyg, utan att veta varifrån det kom eller vart det skulle. Det var fest ombord, och han satt i baren och drack martini. Människorna omkring honom pratade lågmält med varandra, och tycktes inte ta notis om honom. När han skulle beställa en drink till sade Aron, bartendern:
"Ni har ett telefonsamtal, mr Andersen".
"Det är bra Aron", svarade han. "Ge mig en martini först."
"Jag är ledsen, men personen i telefonen påstår att det är mycket brådskande."
Något konfunderad reste Dan på sig, och vinglade bort mot telefonen, som var placerad vid änden av bardisken. Han greppade luren på andra försöket, och sade med sluddrande röst:
"Ja, det är Dan."
En låg röst, helt utan klang eller färg, svarade honom:
"Mr Andersen, hytt nummer 42. Kom dit nu."
Personen i andra änden lade på, och Dan stirrade på luren. Konstigt nog bestämde han sig för att ta sig till den hytten som mannen hade talat om för honom, och började ostadigt gå mot barens utgång. Femton minuter senare stod han utanför hytt nr 42. Dörren stod på glänt, men inget ljus syntes genom springan. Försiktigt tittade han in, och tog sakta ett steg in i hytten. Då började ett svagt sken sprida sig genom rummet, och en skepnad blev synlig. När Dan såg vad det var frös han själv till is, och han föll flämtande ned på knä.
Han vaknade med ett skrik, med bilden av skepnaden fortfarande i minnet. Rummet där han satt var alldeles mörkt, frånsett TV-n som gav ifrån sig ett matt flimrande. För ett ögonblick trodde han det kanske var över, men så hörde han ett dämpat ljud bakom sig. Och nu behövde han inte vända sig om. Han visste att det var slut, det fanns ingen möjlighet att fly. Mörkret skulle jaga honom i evighet. Alla muskler i hans kropp slappnade av, och han märkte att hans sinne var lugnt, fritt från oro. Han kände sig så också sekunden efter, då mörkret omslöt honom för gott…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | maalin_ - 20 mar 06 - 02:49- Betyg:  | | Den var jäätte bra !! :D | | aifooos - 19 mar 06 - 22:06- Betyg: | | wow. verkligen skitbra ! väl skriven. | | nejlika - 19 mar 06 - 20:45- Betyg: | | den var asbra ju:P | | C3cili4 - 19 mar 06 - 20:01- Betyg: | Gud vad läskig :O Jag höll på att pinka på mig nu när jag läste *ler*
Fick kalla kårar ju :|
Du är LÄSKIGT bra på att skriva ;) |
|
|
|
