Gömd [TH FF Oneshot] |
VARNING: Twincest
Georg kände det på sig, den där känslan i magen sa honom att något var fel. Det var något som inte stämde med Bill och Tom, sättet dem uppförde sig på, sättet dem pratade till varandra, sättet dem tittade på varandra. Något var inte som det skulle.
Och det var inte första gången han kände så, många gånger under den nuvarande Zimmer 483 touren hade han fått den där känslan i magen när han såg Bill och Tom.
Blickarna dem gav varandra när alla satt tysta vid bordet i bussen och åt frukost var speciella, dem hade ett slags tvillingtelepati med varandra, det visste alla, men vad exakt dem tänkte var den stora frågan.
Visst, dem hade hemligheter som inte ens Gustav och han visste om, som dem i slutändan alltid fick reda på ändå, men detta var något annat, något Georg visste att han aldrig skulle få höra en av Kaulitz tvillingarna avslöja för honom, om han inte tog reda på det själv.
Så det var precis vad Georg tänkte göra, ta reda på vad Bill och Tom inte berättade för honom.
Bussen hade stannat under dagen i en av de hundratals städer dem skulle passera. Chauffören behövde mat och ta en tupplur för att orka köra under natten. David, Gustav och dem andra i TH teamet var ute och köpte mat för att klara sig några dagar tills dem kom fram till nästa stad, där nästa konsert skulle ta plats. Det hade gått en vecka sedan dem köpt någonting till det lilla kylskåpet, som praktiskt taget var helt tomt nu, vilket resulterade i alldeles för många McDonalds besök.
Tvillingarna hade sagt att dem skulle stanna kvar i bussen, någon var tvungen att vakta den medan alla var borta, det kunde lika gärna vara dem. Georg tog det som sin chans, om tvillingarna var ensamma skulle dem inte behöva sin telepati för att tala med varandra, dem kunde säga allt högt, ingen kunde höra dem i en tom buss.
Eller, det var vad dem trodde.
Georg hade legat i sin säng hela morgonen, väntat på att alla skulle lämna bussen och att Bill och Tom skulle gå ut och ta en cigg. Dem gjorde alltid det när bussen stannade vid en hållplats, då David hade satt upp en regel att ingen fick röka i bussen. Alla tyckte den var idiotisk till en början, ingen kunde väl skadas av lite rök? Men när brandalarmet börjat pipa mitt i natten och väckt alla, för att någon blivit röksugen, kunde dem inte göra annat än att instämma.
Försiktigt smög han sig in i rummet längst bak i bussen. Han var säker på att tvillingarna skulle vara här när dem kom tillbaka, dem spenderade alltid sin tid i det lilla, dock mysiga rummet. Två soffor var placerade mittemot varandra bredvid det tonade fönstret, och Georg hade hittat sin gömplats. Snabbt lade han sig ner på golvet och granskade det lilla mellanrummet mellan soffan och golvet. Plötsligt hörde han dörren till bussens ingång smällas igen och två ivriga röster fyllde tystnaden. Bill och Tom.
’Fan’ Tänkte han, och började panikslaget pressa in sig under soffan. Till sin förvåning gick det bättre än vad han trott, och han låg inom kort på mage under soffan och tittade ut över rummet, blicken fäst på dörren. Han hörde steg närma sig rummet och bad till Gud en sista gång att tvillingarna inte skulle se honom, innan Tom klev in och höll upp dörren för Bill.
Georg kunde se deras nervösa blickar, och kunde inte låta bli att le, han var säker på att han skulle få reda på vad dem höll hemligt för honom nu. Han hade redan sina små tankar kring vad det kunde vara, ifall dem tänkte lämna bandet och starta något eget, eller kanske att dem hade jobbat på en ny sång som ingen skulle få höra förens nästa album kom ut. Hans tankar avbröts av Toms röst.
”Lås dörren.”
”Men vi är ensamma på bussen, vem tror du kommer se oss?” Frågade Bill, och höjde ena ögonbrynet.
”Någon kanske kommer tidigare än väntat, vi kan inte ta några risker, lås dörren nu.”
Bill fnös, men gick och låste dörren.
”Du vet hur kräsna Gustav och Georg är när det gäller mat, tro mig, dem kommer inte komma tillbaka på ett bra tag.”
Georg kände en enorm lättnad, dem trodde att han var ute med Gustav och köpte mat.
”Hur lång tid tror du vi har?” Frågade Bill medan han tog ut sin mobil ur fickan och tittade lite snabbt på displayen innan han la ner den på bordet mellan sofforna.
”Jag vet inte, förra gången var det knappt en timme...”
Georg höll andan och hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen. ’Snart, snart, snart...’
Tvillingarna utbytte långa, allvarliga blickar, och Georg log lite smått. ’Nu.’
Tom knuffade Bill hårt mot väggen, höll sin brors händer upptryckta mot den, och pressade våldsamt sina läppar mot hans. Georg flämtade till, det var det absolut sista han tänkt sig se tvillingarna göra, visst hade tanken slagit honom, men han hade bara skrattat åt det och inte gett det mer fundering. Bill stönade, högt och långt.
”Tom, Tom, Tom!”
”Sch, dörren är låst, men inte ljudisolerad!” Sade Tom mellan desperata kyssar.
”Jag bryr mig inte, jag har väntat en hel jävla vecka på det här!” Utbrast Bill, och stönade ännu en gång när Tom lekfullt bet i Bills underläpp.
Georg kunde inte andas, varför, varför var han tvungen att vara så nyfiken!? Han ville inte se det här, han ville inte se sina två bästa vänner upptryckta mot en vägg och hångla mitt framför hans ögon, men han kunde inte slita blicken ifrån dem. Det var ju för i helvete incest han bevittnade. Till sin förvåning blev han upphetsad av det, och till sin fasa kände han hur sina byxor blev allt tightare och tightare. Han hade fått stånd.
Tom hade vid det här laget sin tunga nertryckt i Bills hals, och Bill stönade och mumlade obegripliga saker.
”Tomi, Tomi, jag måste andas!” Flämtade Bill och Tom släppte hans armar som fortfarande var upptryckta mot väggen. Tvillingarna andades tungt, likaså Georg. Han ville ut därifrån, det här var en dålig idé, han kunde inte göra någonting förens dem var klara, vilket, om han hade rätt, inte var så snart. Utrymmet under soffan kändes betydligt mycket mindre nu, och hans skrev var hårt pressat mot golvet. Det enda som inte fick honom att skrika av smärta var tanken av att bli sedd. Dem skulle aldrig förlåta honom för det här, och han tänkte inte tillåta sin nyfikenhet förstöra deras vänskap. Så istället bet han sig hårt i läppen och väntade på att det skulle vara över.
”Är du okej?” Tom gav Bill en orolig blick.
”Ja.” Bill log. ”Kyss mig. Nu.”
Georg bet sig hårdare i läppen för att inte stöna, Bills röst var mörk och desperat. Tom löd honom och tryckte upp sin bror hårt mot väggen igen. Ett högt stön hördes från tvillingarna då deras läppar återigen möttes och Tom förde sina händer under Bills tröja, smekte hans kropp. Bill tryckte in sina naglar i Toms rygg, så hårt att fingertopparna blev vita och Tom gav ut ett högt ljud, en blandning mellan ett stön och ett skrik.
”Jag vill ha dig, här och nu” Viskade Tom, och Georg kände hur hans hjärta slog ännu fortare, om det nu var möjligt, och hans skrev skrek av smärta.
”Ta mig, Tomi! Ta mig!” Bill stönade högt, Georg hörde desperationen i hans röst och kände en stark vilja att spy. Det här var Guds sätt att straffa honom för sin nyfikenhet. Hur mycket han än ville kolla bort, kunde han inte slita blicken från tvillingarna, deras kroppar pressade mot varandra, upptryckta mot väggen, och sättet Tom våldsamt kysste sin bror.
Bill höjde sina armar högt över huvudet och Tom slet av sin brors tröja och kastade den till golvet och lät inte en sekund passera innan han drog av sig sin keps och T-shirt och lät dem falla till golvet bredvid Bills. Med skakande händer började Tom jobba på sitt bälte, men Bill slog undan dem och med en förvånansvärd kraft drog han ner byxorna för Toms höfter.
”Vi har inte tid med småsaker.” Sade han och andades häftigt. Tom log lite smått och Georg kunde se röda märken efter Bills naglar på hans rygg. Bill lutade sig mot sin brors kropp och lät sin tunga leka med hans bröstvårta. Tom skrattade högt och försökte hålla in sina stönanden.
”Jag trodde inte vi hade tid med småsaker?” Sade han och flämtade till när Bill attackerade den andra bröstvårtan med munnen och sög in den hårt. Georg trodde att han skulle svimma vilket ögonblick som helst, han kunde aldrig tro att tvillingarna var så desperata för varandra, dem var som djur. Plötsligt började Bill knuffa Tom mot soffan han låg under och hans hjärta stannade. Panik fylldes i honom när han bara såg Bills och Toms ben några få centimeter ifrån sitt ansikte och kände sedan hur han trycktes ner mot golvet. Tvillingarna låg nu på soffan, då Georg inte kunde se deras ben på golvet längre.
Det var svårare att andas och han visste att han inte kunde stå ut länge till, men gjorde sitt bästa för att inte skrika.
Han var lättad över att inte behöva se dem längre, men märkte snabbt att det var ett misstag, då han bara hörde stönanden, smackande ljud och Bill viska ”Åh, Tom...” utan att ha en aning om vad dem gjorde, vilket fick fantasin att flöda och han föreställde sig saker han aldrig trott tvillingarna var kapabla att göra.
Plötsligt föll ett par jeans och två svarta boxers till golvet, ett par meter ifrån Georg och han försökte lugna ner sig, när tanken på att Tom och Bill låg över honom på soffan. Nakna.
Han bad till Gud att det skulle vara över snart, han lovade att aldrig smyga på sina vänner igen och svor att aldrig, aldrig låta sin nervositet styra hans handlingar.
”Bill...”
Georg hörde Toms röst bryta tystnaden, och sedan hur tvillingarna andades häftigt ovanför honom. Var dem klara? Var det över? Hade Gud lyssnat till hans böner?
”Du tog med dig glidmedlet, va?”
Såklart. Gud hade lyssnat på honom, men bestämt sig för att straffa honom ännu mer, som att det inte var tillräckligt att tvillingarna redan låg nakna på soffan och praktiskt taget åt upp varandra, utan dem skulle ha sex. Här och nu.
”Fan, jag visste att jag hade glömt något! Men vi kan köra utan, jag-” började Bill, men blev avbruten av att något plötsligt vibrerade och Nenas röst fyllde rummet. Hans mobil ringde.
Georg hörde en suck, men kunde inte urskilja från vilken tvilling den kom ifrån, och efter några få sekunder tystnade Nenas röst, och Bills irriterade fyllde rummet istället.
”Hallå?”
Det blev tyst, men Georg kunde höra svaga mumlanden från Bills mobil.
”Nej, jag litar på att ni har köpt något gott.” Återigen fylldes rummet av tystnad.
”Jag ska fråga honom, vänta lite...” Bill suckade, och Georg kunde höra irritationen i hans röst när han pratade igen.
”Gustav undrar om du vill ha något speciellt från affären.”
”Faktiskt skulle jag kunna behö-”
”Nej, vi behöver ingenting, tack ändå Gustav.” Avbröt Bill honom irriterat och Georg hörde ett tyst ”Idiot” komma från Tom.
”Okej, då ses vi snart. Hejdå.”
Ett högt small hördes, och Georg såg Bills mobil i andra änden av rummet, falla nerför väggen.
”Hey, ta det lugnt, vad sa han?” Frågade Tom oroligt medan Bill gick av soffan och styrde stegen mot deras utspridda kläder som låg runt om i rummet.
”Dem är på väg hem. Nu!” Svarade Bill. Han lät hysterisk, stressad, arg, och Georg kände sig otroligt lättad, han skulle äntligen bli fri från sitt fängelse.
”Det gör inget, vi har flera gånger på oss, Bill. Okej? Lugna ner dig nu.” Sade Tom och började plocka upp sina kläder. Georg var tacksam att tvillingarna ställt sig i ett hörn av rummet och börjat klä på sig där han inte kunde se dem om han inte vred på huvudet, vilket var omöjligt i det lilla utrymmet under soffan.
”Vi vet inte när nästa gång blir, det kan ta flera veckor, om inte månader tills vi är ensamma igen.” Sade Bill och gick och plockade upp sin mobil som fortfarande låg på golvet. Tom skrattade till och ställde sig bredvid sin bror.
”Funkar den?”
Bill granskade mobilen lite snabbt och stoppade sedan ner den i fickan.
”Jag vet inte, den lyser i alla fall... det borde vara ett gott tecken.”
Tom nickade och Georg började bli otålig. När i helvete skulle dem lämna rummet? Han kände sig mosad och ville ut därifrån så snabbt som möjligt. Men tanken på att Gustav och TH teamet snart skulle komma hem med varm mat lugnade ner honom. Det var precis vad han behövde. Mat.
”När skulle dem komma tillbaka? Alltså, Gustav och gänget?” Frågade Tom plötsligt.
”Jag vet inte, om några minuter antar jag.”
”Så vi har alltså några minuter på oss...?”
Bill log.
’Och nu börjar det igen...’, Georg kunde inte fatta det, dem var som två kåta kaniner, dem kunde inte få nog av varandra. Tom öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av Bills läppar hårt pressade mot sina egna. Två långa, höga stönanden hördes från tvillingarna och till Georgs lättnad hörde han hur en dörr smälldes igen och många röster fyllde bussen. Bill knuffade snabbt Tom ifrån sig.
”Du ser, vi har ingen chans.” Suckade Bill innan han låste upp dörren och gick ut ur rummet.
Tom skakade på huvudet och muttrade något ohörbart, innan han också lämnade rummet.
~*~
När Gustav kom tillbaka med fyra pizzakartonger i sina händer hade Georg sin chans att ta sig ut från sitt gömställe och tillbringa en lång tid på toaletten, och när han kom ut satt resten av hans bandmedlemmar vid bordet i bussen och åt av sina pizzor. Georg var hungrig, riktigt utsvulten, men tanken att sitta vid samma bord som tvillingarna efter det han bevittnat i rummet var väldigt svårt, och han försökte sitt bästa att undvika dem. Tyst intog han platsen bredvid Gustav vid bordet, slet av en bit från sin pizza och förde den sakta till sin mun.
”Ni var då hungriga!” Sade Gustav och tittade med stora ögon på tvillingarna. Georg slet sin blick ifrån pizzakartongen på bordet och tittade upp på Bill och Tom. Dem vräkte i sig sina pizzabitar och som djur slet dem av en ny bit och förde den till munnen.
”Du anar inte, vi jobbade så hårt idag. Bill har till och med fått en idé till en ny sång, och jag hann skriva ner några få ackord till ett intro.” Sade Tom med ett leende, och Georg förvånades över hur lätt han ljög för sina två bästa vänner. Bill nickade, tog sedan en klunk ur sin Cola och log stort. Georg suckade och tittade ner på sin pizza igen, han ville så gärna gå därifrån, bara glömma allt och inte behöva undvika tvillingarna.
”Wow, första gången Kaulitz bröderna verkligen gjort något bra!” Utbrast Gustav, och började skratta när Tom gav honom fingret. Georg satt tyst och åt av sin pizza, det här var inte det minsta roligt för honom, om något så var det plågsamt men han visste att han inte kunde berätta för tvillingarna vad han sett, om det nu skulle bli hans död.
”Så...” Började Tom, i ett försök att byta samtalsämne. ”Köpte du och Georg något gott till oss?”
Georgs hjärta stannade.
”Georg? Han följde inte med mig, han skulle ju stanna i bussen med er?” Sade Gustav, och gav tvillingarna förvirrade blickar.
”Va!? Var du här hela tiden?” Utbrast Tom och tittade förskräckt på Georg, som kunde se Bill tappa sin pizzabit i knät med samma förskräckta min.
”Jag... eh... jag...” Stammade han fram i brist på ord. Han kunde inte andas, och han var tvungen att komma på en bra lögn. Snabbt.
”Jag mådde inte så bra, låg bara i min säng och kollade på filmer, ville inte störa er när ni jobbade.” Fick han fram och bad till Gud att dem skulle tro på hans lögn. Tvillingarna tittade länge på honom innan deras ansiktsuttryck mjuknade till och Tom gav ut ett nervöst skratt.
”Jaha... men du kunde ha sagt att du var här, du skulle inte störa oss.”
”Då vet jag det till nästa gång.” Svarade Georg och log lite smått. Han ville absolut inte att det skulle bli en ”nästa gång”. Bill nickade och kollade ner på sina byxor innan skrek till.
”Helvete! Vafan, dem här var ju nytvättade!” Utbrast han och ställde sig upp med pizzabiten i handen och slängde den till kartongen. På hans ena lår var en stor fläck och Gustav brast ut i skratt men tystnade snabbt när Bill gav honom fingret och lämnade bordet.
”Jävla...” Muttrade Bill och sa något ohörbart innan toalettdörren smälldes igen. Georg suckade och tittade på Gustav, försökte undvika Toms blick.
”Jag ska nog ta och lägga mig igen, kolla klart på lite filmer.” Sade han och utan att ge Tom en enda blick lämnade han bordet. När Georg lagt sig i sin säng och dragit för gardinen kunde han äntligen andas ut. Det hade varit ett rent helvete, och han hade bara sekunder ifrån att bli avslöjad. Han suckade och slöt sina ögon. Han tänkte aldrig mer låta sin nyfikenhet ta över. Aldrig mer.
Slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | enannansak - 18 mar 09 - 17:45 | | Positivt såklart! (; | | gwenii - 16 mar 09 - 22:37 | | enannansak: haha, vet inte om jag ska ta det positivt eller negativt..? ;p | | enannansak - 15 mar 09 - 12:44 | Jag dör, allvarligt.
Jag Dör. | | gwenii - 14 nov 08 - 18:16 | | THlove: Oj, tack så mycket! ;D | | THlove - 8 nov 08 - 14:59 | | för helvete den är ju skit bra och det är inte föt mycket twincest det är föt LITE twincest | | gwenii - 12 sep 08 - 22:58 | | LoveMusic: Haha, tack! Jo, jag vet, det är nästan för mycket twincest för mig också, haha, vet faktiskt inte HUR jag lyckades skriva ner det här... men men | | LoveMusic - 2 sep 08 - 17:00 | | För mkt twincest för mig där.... men bra skrivet och formulerat (lite väl bra på de *host* *host* interna delarna* | | gwenii - 2 sep 08 - 16:59 | | love_tokio_hotel: tack! | | love_tokio_hotel - 31 aug 08 - 17:30 | | Braa | | gwenii - 16 aug 08 - 11:12 | 950329: Haha, tack! Men alla vet ju att du är hundra gånger bättre än mig! Ingen idé att försöka ens! ;-)
Heartbeat: Tack! Jo, jag hade en känsla av att det kunde vara lite FÖR mycket på vissa ställen och jag var väldigt osäker på om jag verkligen skulle lägga ut den på dika, men men :)
Chillaah: Tack! :) | | Chillaah - 16 aug 08 - 10:17 | | bra :) | 950329 - 15 aug 08 - 22:02- Betyg:  | | du skriver fan skitbvra, du ska bara veta hur många ggr jag satt ocdh gapade som ngn idiot och hur många ggr jag tappade andan XD och LYSSNA på mig när jag säger att du är bra :D<33 |
|
|
|
