Damien del 2 // påpeka inte stavningen :D |
Jag hittade Damian i källaren, (som jag typ hade sagt att han kunde vara ifred som mitt rum).
Han kollade upp och sa,
- Susannah. ( och ja, han sa mitt riktiga namn och vägrade kalla mej suze).
Jag svarade inte på än gång utan kollade på tavlan på hans fru på väggen.
Hans fru hade varit, En liten marie antoniett på utseendet och jag var faktiskt väldigt avensjuk.
Och försten var Damian lite äldre med efter som han inte åldrades men hade funnits typ 100år.
Tillslut sa jag,
- Hej Damion.
Jag satte mej brevid honom och såg att han hade ett brev.
- Vad e det, sa jag nyfiket.
- Inget, sa han snabbt.
Men jag han se framsidan där det stått,
Till min käre Damian
Från Tindra park
och nu råkade jag veta vem, tindra Parks va.
Nämligen hans bimbo kopia- lillMarieAntoniett, jag tog snabbt brevet ur hans hand.
Innan han hann reagera och sprang upp och in på toan och låste.
Och jag visste att han kunde komma igenom väggar men av nån anledning trodde jag att jag skulle hinna.
Jag slet upp brevet och läste,
Kära Damian
Jag älskar dej av hela mitt hjärta och kommer aldrig
släppa dej inte äns i döden, (haha vilken ljugare)
Damian jag tror att jag tänker släppa taget om livet nu.
Sen kände jag hur brevet slets ur mina händer bakifrån, och
jag vände mej om och såg Damian bakom mej.
Han såg arg ut och dom gröna ögonen blixtrade.
Sen greppade han tag i min arm och drog mej genom väggarna till källaren.
Kunde han dra med folk genom väggar ?,
Det hade han aldrig gjort förr.
När vi kom ner i källaren släppte han mej och sa,
- Susannah, vad exakt läste du?
Jag muttrade något om att han behövde inte se så sur ur.
Men sen sa jag ,
- Ehm... typ ungefär till, släppa taget om livet nu.
Han såg lättad ut, och sen sa jag,
- Tog du livet av dej ?,
och ungefär då blev hans ögon mörka och blixtrande igen.
- Det har du inte med att göra!
- Me...
- Inte men Susannah !, gud hur gammal e du igenkligen?
- 16 år sa jag utan och tänka mej för, fast han hade sagt förut att jag inte fick säga min ålder till honom.
Hans ögon glänste till och sen sa han lågt,
- Det borde du verkligen inte ha sagt.
- Vadårå?, sa jag.
- Res dej upp susannah.
Och det gjorde jag..
sen puttade han in mej i väggen men jag bara ramlade igenom till andra sidan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | snovit1 - 15 aug 08 - 20:04- Betyg:  | | mer mer mer mer mer mer mer mer snälla mer |
|
|
|
