Rädd för pappas hasande steg - kapitel 8 |
Dagen därpå väckte mamma mig klockan 9. Jag var trött som en jävla björn – jag hade inte somnat förrän 2 eftersom jag väntade på svar från Liam. Men han hade inte svarat. Jag kände direkt då mamma väckte mig hur oron steg inom mig. Tänk om han hade begått det han hindrat mig ifrån...? Det fick bara inte vara sant – han som äntligen hade kommit för att rädda mig. Såfort mamma gått ut för att jag skulle kunna byta om kollade jag min mobil.
LIAM HADE SVARAT!! Jag blev så jävla glad att jag började hoppa i sängen. Fan, jag kände mig verkligen glad. Jag glömde totallt bort att läsa smset som han skickat eftersom jag kände en sådan enorm lättnad och glädje. Fan ta dig Blenda. Fan ta dig mamma och pappa – här är min HJÄLTE!
Snart satte jag mig ner och öppnade smset. Det stod:
”Jemma, förlåt om jag inte svarade igår men min mamma :@ kom in och la undan mobilen!!! Snacka om ett freak... du – jag blev verkligen glad över ditt sms. Det är inte ofta någon ler pga av mig :)”
Jag svarade snabbt:
”mammor är asjobbiga. Hur skulle jag kunna låta bli att le pga av dig?? Du är den ende som bryr sig om mig.”
Såfort jag skickat smset gick jag ut till köket där mamma och pappa dukat upp frukost. De hade redan börjat att breda sina mackor och jag kunde tydligt se att de precis grälat – bådas ögon var ilskna men försökte dölja det. I vanliga fall hade jag blivit asledsen, inte börjat lipa, men fått en ordentlig dålig start på dagen.
Men det fick jag inte nu. Jag kände inte tårar som brändes innanför ögat. Jag fick ingen desperation att skära mig. Jag ville inte döda dem. Just då.
Jag slog mig ner på min stol med ett vagt leende på läpparna och tog fram ett enkelt knäckebröd utan något pålägg. Det skulle bli den enda maten för dagen, hade jag beslutat. Såfort jag började äta lutade sig mamma framåt och sökte min blick. Jag fångade den och tittade nyfiket in i hennes mörkbruna ögon. Hon sa mjukt och försiktigt:
”Du förstår, gumman.Vi bjöd inte in familjen High för inget.”
Jag tittade frågande på henne. Vad fan menade hon nu?
Mamma tittade snabbt på pappa.
Han i sin tur tog ett djupt andetag och försökte låta myndig:
”Jemma, du vet att jag och din mor alltid velat få dig att få mer...ja, vad ska vi kalla det? Du ska få en mer stilig klädsel”
Pappa lät varsam.
Men jag fattade fortfarande inte ett dyft av vad de pratade om. Vaddå stil? Joo, det vet jag väl om att om de kunde skulle de ändra hela mig. Men hur fick de ihop det med att vi bjöd in familjen High?
”Okeej...” sa jag drygt och tittade konstigt på honom.
Då tog mamma till orda igen. Hon sa strängt, som om hennes inre ande sagt till henne att bli mer beslutsam i tonen:
”Vi bjöd in dem för att du skulle få mer stiltips hur man skulle klä sig. Naturligtvis är det Blenda vi menar, Jemma. Se henne som en förebild! Hon är både söt, artig och klär sig stiligt.”
Jag trodde inte på det. Jag ville inte tro det. Var det verkligen mina föräldrar – de två som SKAPAT mig, mamma som burit på mig i 9 asjobbiga månader och pappa som fostrat mig som satt här och sa att min värsta mobbare skulle bli min förebild?!
Jag kände hur spykänslan kom upp i munnen igen. Jag ville spy, bli mager. Vittra bort. Min dag var förstörd. All gnutta hoppfullhet jag haft då jag anlänt till matbordet var som bortblåst. Jag tittade på dem båda och de såg ytterst allvarliga ut. Jag kände hur gråten kom. Jävla, jävla gråt.
En inre röst sa till mig:
Det är bara att inse, Jemma – att de inte gillar dig. Om de fick välja skulle de byta bort dig mot Blenda. De hatar dig, Jemma. INSE!!!
Jag fick inte fram ett ord.
”Men...”
Men pappa avbröt mig:
”Vi sa även detta till Blenda. Så hon kan ge dig stilråd och såna saker. Bra, va?”
Jag kände hur hela jag började koka av ilska, av hat. Jag ville bara slänga ner mamma, pappa och den där jävla Blenda i en stor kista och slänga den i havet. Så jag kunde slippa dem. Så jag kunde börja leva igen. Jävla, jävla, jävla, JÄVLA FÖRÄLDRAR!! Och hur skulle det se ut i skolan nu? Blenda skulle berätta för varenda intresserad (alla med andra ord, eftersom såfort Blenda öppnar munnen lyssnar alla ivrigt) hur besvikna och ogillande mina föräldrar var. Hur de bett henne att ge mig klädselråd.
JÄVLA SJÄLVFÖRTROENDESABOTÖRER!!!! Jävla föräldrar!!!
Jag reste mig hastigt upp och jag kände hur mina ögon blev alldeles svarta med blicken kvar på pappa.
”Det kan du glömma!” fräste jag och sprang gråtande in i mitt rum och låste.
Jag slängde mig på sängen och storgrät – jag hörde inte ens att jag fick ett sms.
Ute hörde jag hur ljudet av pappas släpande tofflor blev högre och högre och jag förstod att han var på väg till mitt rum – asförbannad.
Snart var han precis utanför mitt rum och knackade hårt på dörren.
”Dumma unge” skrev han hysteriskt. ”Här försöker hon vara snäll och vad får hon tillbaka? Joo, skit! Skit från en barnunge! Du beter dig som en liten bebis, Jemma! Jag skäms å dina vägnar!!”
Jag hörde hur han stegrade i rösten. Hans flåsningar. Hans ord – giftiga som giftet från en orm, farliga som spetsen på ett spjut. Det var tur att han hade lite vett i sig – annars hade han slått in dörren, det vet jag.
”Kan du aldrig växa upp, Jemma? Det är andra dagen i rad du skämmer ut oss!! Jag är trött på småbarnsfasoner. Du är bortskämd, Jemma. Du har det alltför bra för att bete dig som du gör.”
Jag började plötsligt skratta där jag låg i sängen och lyssnade på pappas visdomsord. Jag? Bortskämd? Han måste ha slagit i huvudet någonstans, jävligt hårt. Jag är väl för fan inte bortskämd! Och att jag har det ”alltför bra”. Naturligtvis – förutom att jag igår försökte ta mitt liv, har skärt mig i 3 år, blir mobbad i skolan, hatar livet, inte får vara den jag är och har två jävligt krävande och känslokalla föräldrar – så mår jag jävligt bra. Bra pappa! Allt du sa var sanning – förutom de OERHÖRT SMÅ undantagen. Congratulations. Lämna mig ifred nu, gubbjävel.
Efter ett antal visdomsord till gick pappa där ifrån, ljudet från hans tofflar avlägsnades. Faran var borta.
Jag kunde börja leva igen.
Eller?
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Jag menar, de hade bett BLENDA. Min värsta fiende, självtryckerskan själv. Hon som gjorde allt för att trycka ner mig och sänka mitt självförtroende. Henne hade mina så kallade föräldrar bett om att ge mig stilråd. De hade satt henne i en perfekt position för att kunna min misshandla min självkänsla och mitt självförtroende totalt.
Det som däremot var lustigt var pappas sätt att resonera. Jag vet att han är jävligt konservativ men allvarligt talat – man BER inte en klasskompis om stilhjälp. Likaså hans proportioner angående hur BRA jag hade det. Enligt honom hade jag det fantastiskt bra och mitt liv var som en lek. Han var lika blind som...jaa...han var blind för känslor. Han såg bara saker och ting. Fan. Jävla idiot.
Efter att ha smält pappas skrattretande och elaka ord plockade jag fram i min dagbok och skrev följande lista:
Saker jag inte får göra nu som jag ska göra på min 18-årsdag:
1) Pierca tungan.
2) Pierca läppen.
3) Tatuera mig. (Motiv ej bestämt)
4) STICKA HÄRIFRÅN!!!!!!!
Jag bar på en sådan enorm längtan. Den ville komma ut, jag ville att den skulle försvinna och bli till verklighet. Två år kvar. Eller förresten, ett år och 360 dagar kvar. För att vara exakt alltså. Sedan skulle mina drömmar bli till verklighet. Om fem dagar skulle jag fylla 17 år. 17 jävla år. Jag hade levt ett 17-årigt liv tillsammans med mina så kallade föräldrar. Fan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jakktar - 10 maj 11 - 18:53 | | Läsgodis, nothing else! Jag försöker att bara läsa den här novellen då och då för att den ska hålla längre, men den är så SJUKT bra! Som sagt, läsgodis! | | vadsynd - 16 aug 08 - 12:01 | fortfarande sjukt bra skrivet... dock så har du skrivit i typ första delen att hon kom ihåg när hon skar sig första gången och att det var för ett halvår sen.. i den här delen står det att hon har gjort det i tre år.
(hej jag hakar upp mig på småsaker)... jättebra iallafall! | NeMriA - 15 aug 08 - 17:11- Betyg:  | | håller verkligen med sonix!! | | sonix - 15 aug 08 - 11:46- Betyg: | | Du är extremt duktig, har verkligen fastnat för den här, jag tänker följa den till slut... |
|
|
|
