Adrian och jag (kap 6) |
Hehe, hoppas ni hänger med i svängarna nu, i snackande och så ^^
Men kommentera gärna för då blir jag superglad :D
pöss och kjam <3
Kapitel 6
Adrian
Självklart sa jag att jag följer med henne, det gör jag ju för att jag älskar henne och att hon bad mig. Men ändå, varför sa hon inget om det? Varför sa hon inte till mig att hon ville träffa sin familj INNAN hon bokade och hämtade dem dära jädrans biljetterna? Aldrig i hela mitt liv har jag varit ifrån London, inte satt min fot utanför staden, och mer av allt vill jag resa till New York.
Men Sverige? Inte för att vara ner kränkande mot själva landet och så, eller mot Maria. Men om det är något land jag fick slippa åka till så skulle det vara just Sverige.
Men som sagt, jag åker bara med för Marias skull. Hon blev ju så glad när jag sa att jag hänger med, och att träffa sin familj efter en sån lång tid måste vara svårt.
Jag själv har inte ens träffat min…
Det är två dagar sen hon berättade, nu är det söndag. Och vi har båda två veckors semester vilket är så jävla underbart! Jag fullständigt älskar det, för nu får vi tid tillsammans ännu mer.
”Adrian?”
Jag vänder ner huvudet på Maria som ligger i mitt knä och tittar på teven som står på, en långfilm som inte är slut förens vid midnatt. Braveheart tror jag den hette…
”Mm.”
”Det var inget föresten.”
”Hehe, något måste det ha vart?”
Jag tittar in i teveskärmen, men följer inte filmen helt och hållet, kan bara tänka på denna underbara varelse som vågar ligga här i mitt knä. En som faktiskt älskar mig för den jag är, inte för den jag en gång. Fast det förstås, hur kan hon inte? Maria vet inget om mitt förflutna, faktum är att hon inte alls vet så mycket om mig, men ändå flyttade hon in. Och än så länge har hon stannat, till och med bett mig flyga med henne till sitt hemland för att träffa sin familj.
”Ville bara kolla så att du var kvar.”
Maria stirrar på teven, hon följer väl filmen och fattar nog mer av den än jag som inte ens hängt med från början. Har bara tänkt en massa.
”Klart jag är kvar, vart skulle jag annars vara?”
Svarade jag halvt som halvt skämtsam.
”Ibland blir jag bara rädd att du kanske försvinner, och det vill jag inte.”
Först är jag tyst, undrar vad hon menar med det. Men så minns jag det hon sms: ade en natt efter då hon såg mig kyssa Jasmine, att hon redan förlorat två. Jag har ännu inte fattat vad hon menade med det.
Men istället för att grubbla mer över det, kysser jag mjukt hennes panna och viskar.
”Jag försvinner inte, lovar.”
Maria
Jag blev helt varm i kroppen när han sa det, Adrian får mig att känna mig trygg. Att inget i världen kan skada mig, som en skyddande ängel finns han här.
”Det är bra det.”
Viskar jag bara tillbaka med ett leende på läpparna och ingen av oss säger så mycket mer, utan tittar vidare på filmen. Egentligen har jag redan sett den fyra gånger eller så, men skulle jag säga det skulle nog inte Adrian palla att se på den. Fast han har nog inte följt den så bra, han är nog inte riktigt filmtypen om man kan kalla det så. Men det gör inget, ingen är ju perfekt precis. Och jag vet inte när, men till slut måste jag ha somnat till filmen för jag vaknar upp i sängen men inget minne av hur jag kom dit. Jag vrider lite på huvudet mot Adrian och skrattar till, att han lyckas! Det jag mötte var ett par fötter och vid fotändan sover han så djupt så, hans täcke ligger på golvet och kramar hårt om mitt ben. (Han är lite mysko) Försiktigt vrider jag mig löss ur hans grepp, masar mig upp från sängen och tassar till badrummet. Stannar först till och kollar klockan i köket, halv elva.
När jag kollat det går jag till badrummet och vrider om kranen till duschen, klär av mig linnet och pyjamas shortsen och kliver in i duschen och låter dem varma strålarna sila ner över kroppen. Schamponerar håret så lödder försvinner i hålet och håret lägger till platt, medan jag står där försvinner jag sakta mot andra tankar.
Rasmus.
Han lever, han finns här, han är kvar i landet bara 15 mil ifrån mig. Men jag kan inte träffa honom, inte efter allt som har hänt och han har säkert en flickvän som älskar honom. De lever säkert ett lyckligt liv tillsammans, och Rasmus förtjänar någon som är normal, en utan problem som rymmer hemifrån till ett annat land.
Efter duschen klär jag på mig ett par slitna jeans och en långärmad svart tröja, det blonda håret får vara utsläppt och eftersom Adrian fortfarande sover skriver jag en lapp till honom. Vill inte väcka honom, så jag lämnar bara lappen bredvid hans huvud, ler lyckligt till honom och går sedan till ytterdörren. Låser upp och stänger efter mig, sedan följer jag dem få trappsteg till nästa våning. Väl ståendes utanför tvillingarnas gula dörr, hör jag åter igen det dära rasslet från en kedja och Dennis glada ansikte dyker upp.
”HEJ, läget med dig Maria? Ätit frukost? Brunch kanske? Kom in, kom in!”
Jag hinner knappt svara på den första frågan innan jag hamnat på en köksstol och fått en skål med flingor framför mig.
”Eh, tack…”
Säger jag lite tveksamt, betraktar Dennis som går omkring i bara pyjamas byxor och slänger på några rostade smörgåsar på en tallrik. Köket är målat i vitt och skåpen är vita de också, fast en aning gamla och saknar lite färg. Diskt som står stapplade på varandra, en matta som nog är i stort behov av tvättning och köksbordet är smulligt efter den som sist åt.
”Vart är Justin?”
Frågar jag och börjar hugga in på flingorna, jag hade ju inte ätit frukost så, då kan jag väl lika bra äta här nu när han mer eller mindre tvingar i mig.
”Han kommer snart, rena rama sten sovaren, rostat börd?”
Först blev jag förvirrad, men fattade sedan att det sista var en fråga.
”Euhm, visst. Tack.”
Ler jag då han ger mig en smörgås och slår sig ned vid bordet han också, häller upp kaffe till sig själv och frågar om jag också vill ha. Men svarar snabbt,
”Nej, det går bra med juice. Är inte så vidare förtjust i kaffe…”
Innan jag ens hinnit bita i smörgåsen kommer Justin in i köket, han ser ut som om någon väckt honom mitt i natten! Ögonen är dimmiga och ser bara allmänt trött ut, som han inte fått sömn på två dagar.
”God morgon…”
Mumlar han, går fram och sätter sig på en stol mittemot mig, bredvid sin bror och häller upp kaffe till kanten. Jag kan inte mer än bara stirra, dem är mycket märkliga dessa människor.
”God förmiddag menar du, hon är ju elva.”
Skjuter Dennis in, tar sedan ett bett av sin stackars smörgås som blivit dränkt av smör och jordgubbsmarmelad.
”Just det, om du inte märkt lillebror så äter Maria frukost med oss idag.”
”Du menar väl brunch?”
Dennis kollar på sin bror.
”Frukost.”
Säger han bestämt, men Justin ger sig inte.
”Det ÄR brunch.”
”Hur kan det vara det?! Om det varit brunch skulle något som man äter normalt i lunch stå framme.”
Justin kollar trött på sin bror, men ändå helt övertygad om detta var brunch. Reser sig sedan upp och hämtar något ur kylskåpet och ställer fram kall grillkorv (förmodligen från igår) och ketchup.
”NU, är det brunch, som jag sa.”
Säger han nöjt och börjar äta.
”Trevligt att du ville äta brunch med oss Maria, det borde du göra fler gånger.”
Säger han och ler stort medans han tuggar i sig korv med ketchup och häller i sig kaffet, Dennis bara skakar på huvudet, tycker nog fortfarande att det är frukost men fortsätter att äta. Jag bara stirrar skeptiskt på dem, men rycker lätt på axlarna och äter smörgåsen och flingorna i ro.
När jag lärt känna dem, är de nog inte så pjåkiga.
_______________________________ ______
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 18 aug 08 - 10:26- Betyg:  | | Superbra! <3 MERA! :D | | Airya - 15 aug 08 - 15:49 | TACKAR ^^ <3 :D
det stod i kapitel 36, och i smset stod att hon redan förlorat två och nu även honom. | | tjoh - 15 aug 08 - 15:10 | superbra!:D
jag letade efter avsnittet där det där smset var med men hade ingen större framgång,,, vad var det hon skrev ? :)
du skriver jättebra :) <3 |
|
|
|
