På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

syskonkärlek, olaglig kärlek del 6

ledsen att det har dröjt! Men jag har inte hunnit skriva, men i veckan fick jag en energikick så det blev lite! KOMMENTERA!

”Du sa att du inte kunde leva utan mig” avslutade Bell
”Va? Vad sa du?” sa max och vände åter uppmärksamheten mot Bell
”Du hörde mig” svarade Bell trotsigt och vände uppmärksamheten mot fönstret och kände att hon rodna. Varför var hon tvungen att säga fel sak vi fel tillfälle?!
”Du slog i huvudet, du hörde förmodligen fel” sa max och gick ut igen
Bell kände hur det brände bakom ögonlocken, en tår smet ner för hennes kind och hon torkade irriterat bort den. Hon hatade sig själv och sin dumma mun, hon hatade den!

Max kom inte tillbaka något mer den dagen. Fjärilarna Bell hade haft imagen för att han skulle komma tillbaka förvandlades till fladdermöss som flög runt och attackerade hela hennes mage. Bell kröp ihop till en liten boll och stirrade ut genom fönstret, himlen var mörk men gatuljusen sken in genom fönstret och lyste upp lite av rummet. Tankarna började snurra runt i huvudet på henne .
Hur länge hade Paul vetat? Var det därför han hade stängt ute henne, inte velat prata med henne? Hur skulle mamma och pappa reagera? Hur skulle max reagera?
Magen knöt ihop sig och hon fick svårt att andas, max. Hon mjuknade vid tanken. Han var alltid där för henne, lyssnade alltid på henne och förstod henne. Bell suckade och rullade runt så hon låg på rygg och stirrade upp i taket, det var så vitt, så stelt så… rent? Plötsligt kände hon sig så smutsig, så sjuk… Hon var kär i sin bror, hon ville ligga med sitt eget kött och blod! Hon kände hur tårarna var på väg upp igen, hon blundade hårt för att inte börja gråta
”fan du är sinnessjuk Bell!” viskade Bell högt för sig själv och tårarna strömmade ut ner för kinderna och föll ner till kudden
”jag vill inte leva mer” sa Bell i vanlig samtalston när sjuksyster kom in för att ge henne sömnmedel.

Ljuset lekte över ögonen och Bell knep hårt ihop ögonen. Hon hörde hur någon andades med jämna andetag bredvid henne. Bell öppnade sakta ögonen och såg ett svart hår som spretade åt alla håll och kanter. Ett leende föll på Bells läppar, hon lyfte på handen drog handen över håret, det var lent men ändå hårt av allt vax och sprej.
Max ryckte till och kollade på Bell med sömniga ögon
”förlåt det var inte meningen att väcka dig” viskade Bell och log mot den nyvakne max
”det är lugnt” sluddrade max som svar och kliade sig i ögonen
”Max, förlåt…” började Bell men orden fastnade i halsen och hon kollade ner på sina händer. Hon kände sig så dum, varför var hon alltid tvungen att säga fel sak?
Max tog hennes hand och Bell kollade in i hans ögon. Bell höll andan, hans ögon var så vackra
”det var jag som var… barnslig?” max kollade frågande på Bell och undrande om han hade förklarat rätt och att hon hade förstått att han hade ångrat sig.
”Varför stack du bara så där?” frågade max och hans ögon blev plötsligt bekymrade
”öhh, asså… det var så nämligen…” Bell kollade ut genom fönstret, skulle hon verkligen säga det till max? skulle han förstå? Bell skakade på huvudet
”… du skulle inte förstå…” Bells röst skar sig till slut och hon sökte förtvivlat med blicken till ett ställe som inte skulle få henne att gråta. Max släppte hennes hand
”Skulle inte jag förstå!?” max lät ursinnig på rösten och Bell vågade inte kolla på honom
Max gick med bestämda steg ut ur rummet, inom Bell skrek en röst ” du kan förlora allt, bara inte max! ropa på honom, berätta allt! allt utom att förlora honom!!” men inga ord uttrades från hennes läppar och max gick ut ur rummet … och kom inte tillbaka.

Sen kom Dagen med stort D. Bell skulle få åka hem. Bell hade fruktat den här dagen, idag var den dagen hon var tvungen att möta Paul igen. Paul hade inte kommit och besökt henne på sjukhuset men det såg hon bara som en lättnad, hon vet inte hur hon skulle kunna träffa han igen. Han visste vad hon kände för han och det äcklade han. Det äcklade alla normala människor, men hon var inte normal. En normal människa blir inte kåt i sin bror! Man blir inte kär i sin egen bror, så är det bara!
Under hela bilresan så yttrade inte Bell eller hennes mamma ett ända ord och Bell kände sig mer och mer obekväm i situationen, och ju längre tiden gick desto närmare kom hon Paul, det var en blandning mellan förtjusning och förskräckelse. Hon hade inte kunnat tänka på något annat än Paul, hans grönbruna varma ögon, det ljusbruna halvlånga håret som lockade sig i nacken. Groparna han fick i kinderna när han log och hur han brukade dra handen genom sin lugg. Hon spelade upp en scen i huvudet hela tiden, som en film som bara rullade. Paul brukade ofta stå och prata med henne, ge henne det där mystiska leendet och de där leendena man kunde dö för, när han drog handen genom håret och… Nej! Nu får du lägga av Bell! Sa hon strängt till sig själv, men kunde inte låta bli att bli avundsjuk på Pauls hand som fick dra fingrarna genom hans hår så där, och bli avundsjuk på hans hår för att det fick så mycket uppmärksamhet av hans hand. Hon skakade på huvudet och upprepade orden i sitt huvud ” du är inte Klock, du är äcklig, du är sjuk! Sjuk är vad du är!!!”
Bell ryckte till när hennes mamma smällde igen hennes dörr, Bell suckade och gick ur bilen hon med
Hon gick sakta upp för uppfarten och hon höll andan när hon gick in genom dörren
”Bell” sa hennes mamma med en dödröst, Bell kollade mot sin mamma och blev förvånad att hon tilltalade henne
”ja?” svarade Bell frågande
”jag fick ju åka hem från Stockholm förut, så jag måste tillbaka och göra klart det jag påbörjat, jag åker ikväll och blir borta en vecka, går det bra?” frågade hennes mamma
Som om jag har något att yttra mig om här? Tänkte Bell ironiskt
”så klart” sa Bell och gav henne ett leende, Bell kände att det var falskt men hon hoppades att hennes mamma inte skulle märka det.
Bell drog sig sakta upp för trappan och när hon gick förbi Pauls rum kände hon hur hela magen knöt ihop sig och hon höll andan, hon sprang med lätta steg in i sitt rum och stängde dörren efter sig.
Hon la sig i sängen och stirrade upp i taket utan att riktigt se, hon kollade men hon såg inte. Hon började tänka på det hennes mamma sa, mamma skulle vara borta en vecka, hon skulle vara ensam med Paul i en vecka… Hysterin kom smygande och Bell la en kudde för ansiktet och skrek

”Bell” sa en allt för igenkänd röst. Hon lyfte trött bort kudden från ansiktet, hon måste ha somnat tänkte hon tyst för sig själv och kliade sig sömnigt i ögonen.
”mm?” var allt Bell vågade ge som svar, hon visste inte om hon skulle kunna hitta rösten
Paul suckade och gjorde sig bered på att säga något
”Är mamma hemma?” frågade snabbt Bell för att slippa höra det han hade att säga
Paul andades ut
”nej, hon åkte nyss, hon vill inte väcka dig” sa han och kollade ut mot fönstret
”Älskar du mig Bell?” frågan kom så plötsligt så Bell visste inte vad hon skulle svara, hon var tyst ett tag innan hon kunde hitta sin röst
”ddu.. är ju min bror, så klart att jag älskar dig…” stammade Bell fram och hon kände att hon rodnade
Paul gick närmare sängen och satte sig på kanten. Bell kunde nästan känna värmen i sin kropp och hon höll på att dö av längtan efter honom, ta han tätt intill sig, kyssa han, smeka han över ryggen, hålla hårt om honom och aldrig släppa taget. Bell skakade lätt på huvudet, som i ett försök att skingra tankarna.
Paul suckade lätt och varm luft sökte sig ner mot hennes arm, Bell rös av välbehag. Hur länge skulle hon stå ut? Bell studerade Paul, hans varma brungröna ögon, kindbenen, dom smala läpparna som följdes av ett par groppar som skymtades i hans kinder varje gång han log det där söta leendet. Det ljusbruna håret som lockades i nacken.
-vad kollar du på? Frågade Paul och kollar på bell med en nyfiken blick
- ne men inget… säger bell och kollar bort, hon känner hur hon rodnar
Hon ser att paul rör sig i ögonvrån och kollar upp mot han hans huvud kommer närmare och helt plötsligt känner hon hans mjuka läppar mot sina, hur kan ett par läppar smaka så gott?

hoppas ni tyckte den var någorlunda bra, men kommentera så jag vet om någon läser den
minst 3 kommenatarer för att ett till avsnitt ska komma =)
KOMMENTERA

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

emptyreality - 15 jan 09 - 20:39- Betyg: