Rädd för pappas hasande steg - kapitel 4 |
Jag hade bokat tid hos frisören dagen därpå. Jag hade letat som en galning efter en frisyr om jag ville ha. Och jag fann den. På ett community för fashioncores på internet. Den var ganska kortklippt, färgat svart, tydlig sidbena och en lång lugg som hängde nerför ena ögat. Skulle jag ha den frisyren skulle min stil bli perfekt. Att Paul och gänget kränkt mig för min stil gjorde mig ännu starkare. Jag ville visa dem att jag inte var feg. Jag var stark. Jag var stolt över min stil och ingen kunde ta den ifrån mig. Det vore som om att att bort min själ och min personlighet.
Frisören hette Agneta och jag hade så länge som jag minns klippt mig hos henne. Mamma var också en trogen stamkund där och hade blivit god vän med Agneta. När jag såg vilka andra kunder som kom dit förstod jag att det var en riktig kärringfrisörsalong, men whatever. Bara hon kunde klippa mitt hår så att det blev som jag ville var jag nöjd.
Idag följde mamma med till Agneta. Det var faktiskt rätt så tur eftersom mamma alltid höll låda så jag slapp prata. Jag var för rädd för att prata. Jag måste ha fått någon slags social fobi.
När vi promenerade dit visade jag bilden med frisyren för mamma som genast såg missnöjd ut.
“Ska du verkligen se ut sådär?” sa hon tvivlande.
“Ja!”
“Du får ju luggen rakt i ögat - du kommer ju inte se något!”
Dessa mammor…
“Jaa, men det är meningen att luggen ska hänga framför ena ögat.”’
Mamma skakade på huvudet.
Jävla idiot, tänkte jag. Ska du hindra mig från att ha min egen stil eller, pucko?
“Du måste ju ha en frisyr så du kan se helt, förstår du väl gumman?! ”
Nej, det förstod jag inte. Och som tur var, var vi framme hos frissan.
Jag visade bilden för Agneta som också såg tvekande ut till luggen.
“Det kommer bli jobbigt att ha luggen rakt över ögat men visst!” sa hon.
En timma senare var jag klar. Jag såg ut som en kärring i håret. Luggen, som egentligen skulle vara spikrak hade på något sätt lockat sig så att jag såg ut som om jag vore hämtat från 80-talet. Sedan hade hon kletat i något illaluktande gelé som jag såg att hon använde på en typ 90-årig tant före oss, som fluffade upp mitt hår så mycket att mitt huvud såg dubbelt så stort ut. Jag visste inte vad jag skulle göra. Le och säga “bra”? Det vore nog bäst, för jag skulle aldrig kunna våga säga till att jag var missnöjd.
Egentligen borde jag nog bli skådespelerska för leendet jag gav Agneta såg fantastiskt verkligt ut. Mamma såg även hon nöjd ut. Hon log så att hennes kritvita tänder strålade. Hon var väldigt vacker mamma. Så jag förstod om hon skämdes över sin fula dotter.
Agneta fluffade till håret lite till. Det var som ett hugg i hjärtat. Vartenda tag hon gjorde med sina händer som gjorde håret större kändes som om stenar kom och parkerade i hjärtat.
Sluta, tänkte jag. Sluta då för helevete.
Helt plötsligt såg Agneta lite besviken ut i ansiktet.
“Synd att du färgat håret svart, Jemma” sa hon med det besvikna ansiktsuttrycket. “Du hade en sån’ fin hårfärg innan. Du hade inte behövt att färga det ju!”
Jag såg hur mamma blev på dåligt humör. Det blev hon så fort mitt svarta hår omnämndes. Första gången jag färgade mitt hår svart var mamma väldigt tveksam. Hon var rädd för att folk skulle snacka illa om mig och att, naturligtvis, tant Åberg skulle komma och klaga.
Jag försökte förklara att jag fullständigt sket i vad de andra tyckte, för det var ju jag - inte de - som skulle ha det svarta håret.
Efter det har alltid mamma blivit arg såfort mitt hår omnämnts av någon annan än i familjen, vilket händer ganska ofta.
Vad pappas kommentar var?
“Svart hår? Det var inte snyggt alls.”
Han sa det med en sådan håning att jag bara ville sjunka ner i marken och bli ett med golvet. Ännu en gång tappade jag modet och mitt ordförråd. Jag kunde inte säga något. Och även om jag hade haft en bra kommentar på tungan skulle jag ha låtit den vara osagd eftersom jag inte ville ha något gräl. Att tjata emot pappa var en omöjlighet. Det fick en’ bara att känna sig ännu mer eländig än vad man var. Ibland var han till och med värre än Paul och Blenda. Och då var det riktigt allvarligt.
När vi senare var på väg hem fortsatte mamma vara nyfiken och frågvis. Vi pratade om skolan, och när hon frågade mig om jag hade några vänner sa jag att jag hade massor. Jag kunde inte säga att jag var mobbad - då skulle de skylla på min stil och det hade de gjort tillräckligt. Då skulle de tvinga mig att färga håret råttfärgat eller diskvattenblond, min vanliga hårfärg och sätta på mig en massa konstiga kläder och tvätta bort allt mitt smink. Då skulle Paul och Blenda tro att de lyckats övertala mig och lyckats trycka ner mig till bottnarnas botten och sedan blivit tvungen att bli ’normal’.
“Kan du inte bjuda hem någon kompis någon dag, då?” frågade mamma. “Någon gång när du inte har några läxor kan ni ju göra något. Baka tillsammans kanske?”
Forget it.
“Neej,” sa jag drygt och försökte snabbt komma på en undanförklaring. “Jag… vi har nämligen så mycket läxor att jag inte hinner med.”
Mamma log.
“Det är bra att du tar dina studier på allvar, Jemma” sa hon. “Det finns så många I din ålder där kompisar går före studierna.”
Fattar du inte? tänkte jag. Ser du inte att ditt enda barn lider? Du är min egen mor och du ser inte vilka sår jag har, varken på utsidan eller på insidan. Jag har inga kompisar. Jag har inte en enda jävla kompis på skolan. Är det så svårt att förstå? Jag är så olycklig. Jag tänker på döden varenda dag som går. Och jag har varit så close to do it. Du är så jävla blind. Du ser bara mina betyg och mina, enligt dig, fel. Du förstör mitt liv… mamma…
Vi hade fått jullov och snart var det julafton. Jag visste inte vilket som var värst; att sitta i skolan och bli kallad emo-jävel eller att vara hemma och ständigt få höra hur dålig man var. Båda hade sina fördelar: I skolan kunde jag låsa in mig på toaletten och gråta och lyssna på mp3 och ha allmänt… tråkigt. Och hemma skulle allt vara som ett enda stort kaos under julafton: mamma och pappa skulle gräla på varandra om vem som gjort mest och jag skulle sitta och göra verkligen ingenting. Sedan skulle maten ätas och allt skulle handla om mig. Vem jag var, vem jag skulle bli och vad jag skulle göra. Sedan skulle det handla om vad som skulle hända under våren och under året: vem som skulle ha ansvar för dammsugningen och vem som skulle betala räkningarna. Sedan skulle vi - eller för all del, de - diskutera vad vi skulle göra i sommar. Vi hade våra rutiner, såväl under dagens moment som julmiddagens ämnen. De här ämnena hade vi diskuterat under år efter år efter år. Jag hade hellre ätit skollunch tillsammans med de sura mattanterna I skolan och diskuterat vilket diskmedel som var bäst. Var det ajax eller var det ICA:s egna?
Tro det eller ej, men i år hade pappa och mamma kommit på nya idéer; dagen innan julafton precis då jag skulle lägga mig sa mamma:
“Jemma, just det. Vi ska gå till kyrkan imorn som vi brukar göra. Klockan tio så du kan väl ställa klockan på halv nio. Sedan så har vi för en gång skull bestämt att vi ska fira julafton tillsammans med någon annan familj.”
Helevete, tänkte jag. Måtte det bara inte bli tant Ågren! Då sticker jag! Då rymmer jag! Gode Gud, säg bara att det inte är jävla Ågrenkärringen!
“Vi tänkte fira med familjen High” fortsatte mamma och såg allmänt munter ut. “Det blir väl roligt?”
Skräcken for som en kalldusch igenom mig. Den sköljde bort all min talförmåga. Och lät förargelsen och oron växa fram. Vi skulle fira julafton med Blendas familj. Blenda. Hon som kränkt mig ända sedan hon träffade mig första gången. Hon som hatade mig mest av allt.
Mamma trodde att jag skulle bli glad. Jag vet inte om de bjöd in familjen High för min skull eftersom de kanske trodde att jag kände mig ensam och ville ha någon jämnårig med.
Senare skulle jag få reda på den verkliga sanningen.
Ännu ett av mina oäkta leenden lekte på mina läppar.
“Kul” sa jag medan tungan klibbade torrt i gommen.
Jag skulle dö imorn. Jag skulle stekas och kokas och allt som man kan göra med sådana som är hjälplösa som djur.
Mamma, som såg mitt leende sken upp ännu mer:
“Jaa, du går ju i samma klass som deras dotter Blenda. Det vore ju roligt för er om ni kunde träffas någon gång utanför skolan också, inte sant?”
Jag nickade stelt. Inom mig växte ilskan och hatet.
Hate you hate you hate you, tänkte jag.
Imorn skulle den dagen som i princip alla älskade bli en riktig suicide-day för mig. Jag kände det på mig. Imorn skulle jag kanske ta mitt liv. Jag skulle dö på domedagen. Mitt i Göteborg, mitt bland skrattande människor och julklappspapper skulle jag – Jemma Christine Holloway avsluta mitt liv. Haha. Låter som en bra story, va?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jakktar - 10 maj 11 - 10:54 | | Alltså... Jag VET att det är vissa fel ibland, typ skrivmisstag? Men det bara försvinner, för du är så SJUKT OTROLIGT duktig! D: | r_osa - 15 aug 08 - 16:37- Betyg:  | | Guldstjärnorna räcker inte till.. | | sonix - 15 aug 08 - 11:57- Betyg: | Jag är ordlös, den är helt underbar, men den gör ont att läsa, Man känner sig som huvudpersonen.
kram | | Papa_Noel - 14 aug 08 - 19:10 | åh guud faan va bra du äger verkligen
jag vet att det står 5 mn det e det mesta man
kan rösta mn du e värd minst 5000 jag lovar |
|
|
|
