I allas medvetanden |
Han var aldrig mobbad eller så, bara annorlunda, sa de när folk frågade, jo, men det är klart han hade kompisar, sa de, men de kunde aldrig komma på vem som egentligen hade varit hans vän. De visste aldrig någonting om honom egentligen, för han syntes eller hördes aldrig mest. Ingen visste något om honom, han var på sätt och vis osynlig fast han gick och verkade mitt framför dem.
Han hette Sture, bara det var konstigt och annorlunda i hans förort, där pojkarna hette Robin eller Erik och flickorna hette Mikaela eller Nathalie.
Han var fjorton år och skulle fylla femton den hösten, fast han hann aldrig för han dog två veckor innan sin födelsedag.
På vilket sätt Sture var annorlunda gick aldrig riktigt att sätta fingret på, det var bara så det var. Han var annorlunda, punkt slut.
Inte så att han stack ut, stack i ögonen på folk, mer som om han inte passade in, som om han inte hörde till flocken de andra hörde till.
Eftersom ingen riktigt kände Sture var det ingen som visste att han planerade att dö. Han hade planerat det i några månader. Beslutet hade varit helt naturligt, bara kommit till honom, sådär, som om det vore det enda rätta att göra. Det var det enda rätta, livet hade inget att erbjuda och självmord var enda utvägen.
Men eftersom ingen riktigt kände honom var det ingen som visste det, och det var inte precis något man gick och skrek i korridorerna i högstadieskolan där han gick. Att man ville dö.
Folk skulle ändå bara ha höjt på ögonbrynen och frågat varandra ifall den där snubben i 9A var galen, eller vadå?
Jo, förresten, en person visste. Hon hette Maja, trodde han i alla fall, det var vad hon kallade sig på Internetsidan där de hade träffats. De bodde i samma stad men ingen av dem ville träffas i verkligheten, det räckte med den kontakten de hade på Internet, för det vore onödigt att knyta några nya vänskapsband i ett liv ingen av dem skulle stanna kvar i särskilt länge.
För hon ville också dö, sa hon i alla fall. Sture tvivlade. Hon var inte säker, som han var.
Dagen han dog var en onsdag. Det hade varit idrottsdag, de hade haft orientering, han hade tvingats gå med en tjej i klassen som blivit över när hennes kompisar hade valt andra istället för henne, hon hade varit sur och inte pratat med honom på fem kilometer, de hade tagit alla kontroller under tystnad, men han hade inte brytt sig, han behövde inte deras vänskap, han skulle ju ändå dö, så vad spelade det för roll ifall hon, eller någon annan pratade med honom om världsliga saker som orientering?
Solen sken, det var kallt och klart, träden hade antagit färgen orange – en tillräckligt vacker dag att dö på.
Han hängde sig i vardagsrummet den eftermiddagen. Det var hans mamma som hittade honom. Han förstod att det skulle bli så, och han visste att det var hemskt gjort av honom men han hade ingen bättre idé. Sture hade funderat på att göra det i skolan men han ville verkligen inte att de skulle tro att han ville ha uppmärksamhet. Människor som ville ha uppmärksamhet hängde sig i skolan, människor som ville dö gjorde det inte.
Och han var bara inte den första typen.
Det var en höstdag, på orienteringsdagen det året, som han upphörde att existera fysiskt. Det var samma dag som han började existera för alla andra.
Plötsligt pratade alla om honom, lektionerna i hans skola ställdes in följande dag, lektionerna ställdes inte bara in i hans skola, de ställdes även in i gymnasieskolan i hans kommun, tjejerna i klassen, som han aldrig yttrat ett ord till grät så att mascaran färgade deras puderstinna kinder svartfläckiga – skolfotograferingen som skulle äga rum följande dag ställdes in för ni förstår väl att vi inte kan ta skolfoto när vi är så här ledsna?
Och Sthlmsbruden90 skapade ett Rest In Peace Sture team på playahead. Killen som alltid skrek högst, blev fullast på alla fester, berättade med gråten i halsen om hur de hade gått på samma konfa. Hur konstigt det kändes att han var borta. Klottrarkillarna dedikerade en egenskriven rapplåt till honom. Flaggan på skolgården var hissad på halvstång i en månad efteråt.
Till och med Maja fick veta det, via sin kusin vars bästa kompis tydligen kände gick i samma franskagrupp som en som hade hängt sig. Det var hans mamma som hade hittat honom när hon kom hem från jobbet. Fatta vad hemskt. De hade inga andra barn.
Hennes kvinnliga intuition sa henne vem det var som hade hängt sig i en förort på andra sidan stan, det var han, som hon hade pratat med på internet i några månader, delat med sig sina tankar om livet till, sina tankar om döden, inte på något särskilt djupt plan, men ändå. Först gapade hon bara, sedan förstod hon att hon ville leva, hon bestämde sig för att leva. För att ge livet en till chans. I alla fall tio år till. Om tio år var hon tjugofem. Hade inget blivit bättre då – så skulle hon få träffa Sture, iallafall.
Alla fick veta, alla fick gråta – alla grät på begravningen. De hårdsminkade flickorna i klassen grät, de tuffa pojkarna grät, lärarna som aldrig riktigt sett honom grät.
Den hölls samma dag som han skulle fylla femton år.
Han fanns i allas medvetanden. Det fanns ingen som inte tänkte på honom längre. Men då var han redan död.
|
|
|
|
