Mike |
Jag var väl lite av en badgirl. Ni vet, en sådan där med vass tunga, trasiga tajta jeans och de rätta kontakterna. Sminkad och omtyckt. Som började röka redan i mellanstadiet. Var på fest varje helg och ibland blev det kanske lite för mycket dricka. Som dejtade de coola killarna och var kräsen.
Ibland mådde jag kasst men leendet var alltid klistrat på mina läppar. Ingen förstod mig riktigt.
Men allt förändrades då, när jag började andra klass på gymnasiet.
Mike började på skolan. Mike med det ostyriga håret, glasögonen, fräknarna, det blyga leendet... Som alltid bar antingen en träningsbag eller en kamera över axeln. Fan vad söt han var. Jag blev kär, för första gången...
Mike. Så hette han. Jag minns då han första gången snubblade in i klassrummet, 45 minuter försenad. Hur han, strök undan luggen och bad om ursäkt tusen gånger till läraren som såg allt annat än glad ut. Några tittade nyfiket på den nye eleven, andra skrattade och viskade. Han rodnade. Våra ögon möttes en tiondels sekund. De var mörka, kanske gröna. Jag hann inte se. Han satte sig vid ett bord snett bakom mig och jag vet inte om jag inbillade mig, men det kändes som om hans ögon vilade på mig. Hela den lektionen stirrade jag ut genom fönstret där regnet slog mot rutan, kunde inte koncentrera mig ett dugg längre.
Jag ville så gärna hälsa, men för första gången i mitt liv var jag plötsligt nervös inför att prata med en kille. Så jag lät bli. I rökrutan samma dag frågade jag Anna vad hon tyckte om honom. Hon bara ryckte på axlarna och blåste ut rök genom sina rödmålade läppar. Brydde sig inte ett skit.
Dagarna gick, blev till veckor... Jag hade inte sagt ett ord till honom än. Men vi bytte blickar ibland. Varje gång kändes det som om en elektrisk stöt gick genom hela mig och jag drog efter andan. Hur kunde man vara så otroligt vacker?
Jag drömde om hans kindben om nätterna, om hans händer, smala vackra fingrar...
Tappade lusten att gå ut och festa. Satt hellre hemma.
Han umigcks inte mycket med de andra killarna, snackade med dem då och då och satt vid dem i matsalen men inte mer. På rasterna såg jag honom inte ofta.
En dag vid skoldagens slut när jag plockade med böckerna i mitt skåp hörde jag plötsligt hans röst en bit bakom mig och jag vände mig om. Där stod han och samtalade glatt med Anna som stod lutad mot skåpet bredvid hans. Han log mot henne. Hon skrattade, rörde vid hans arm.
Jag kände hur ögonen fylldes av tårar och smällde igen skåpet och rusade därifrån. Hörde hur Anna ropade efter mig. Brydde mig inte.
Jag sprang till idrottssalen, upp för trapporna, in i den tomma salen och föll ihop på golvet. Fan, fan, fan! Tänkte jag om och om igen och grät som en litet barn.
Tydligen somnade jag där, för jag vaknade av en lätt hand som skakade om min axel. Första tanken var Jim, idrottsläraren. Shit, nu skulle han undra vad i helvete jag gjorde där, vad som hänt, börja blanda in min lärare som i sin tur skulle kontakta kuratorn som sen...
"Är du vaken?"
En mjuk röst, absolut inte Jims. Jag öppnade ögonen långsamt. Mötte ett par mörkt gröna ögon och hjärtat stannade upp. Mike.
Jag nickade. Kände hur jag rodnade.
"Du heter Emma, va?"
Jag nickade igen. Han log.
"Är du okej?"
Jag tog mod till mig den här gången och kraxade fram ett "Ja, jag tror det"
Jag lyfte handen och kände att mina kinder var våta, det hade mörknat utanför. Förmodligen var skolan stängd vid det här laget. Vad gjorde då Mike här?
Utan att tänka mig för sa jag just så.
"Vad gör du här?" Det lät anklagande.
"Jag lyfte tyngder nere i gymmet, tog en runda upp hit för att hämta den här" Han höll upp en vattenflaska. " Och sen, sen var ju du här..."
Det blev tyst för ett ögonblick.
"Har det hänt något?" Frågade han försiktigt och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. När jag tog den drabbades jag av en sådan där elchock igen.
"Nej, det är inget speciellt"
Vi stod mitt emot varandra i dunklet. Jag försökte mig på ett leende. "Tack"
Nästa dag hälsade vi på varandra. Och han nämnde inte för någon att han hittat mig, söndergråten i jympasalen kvällen innan. Anna gav mig en konstig blick på rasten. Jag bestämde mig för att ta tag i det hela och gick med bestämda steg fram till henne i rökrutan.
Tände en cigarett och stirrade stint framför mig. "Jag trodde att du inte var särskilt intresserad av Mike" Det var ovant att höra mig själv säga hans namn.
Hon fnyste. "Och vad fan menar du med det?"
För en månad sedan var vi bästa vänner. Nu var det annorlunda. Vi hade glidit ifrån varandra. Hon hade flörtat så jävla öppet med Mike de senaste veckorna att det var äckligt.
"Du vet nog vad jag menar" Sa jag och tog ett bloss. Mötte inte hennes skarpa blick.
En kall vind for förbi.
Hon skrattade till, ett falskt, äckligt skratt och så ställde hon sig framför mig och såg in i mina ögon.
"Är du avundsjuk eller?"
"På vad?" Sa jag men det lät mest som en patetisk viskning.
"För en gångs skull är det inte du som får alla uppmärksamhet lilla gumman, du är inte allt även om du tror det. Tyvär" Sa hon.
Ett slag med öppen hand träffade hennes kind, innan jag riktigt förstod vad jag hade gjort. Hon, inklusive resten av alla fårskallar i rökrutan bara stirrade. Jag gick därifrån med bestämda steg, kände gråten som en stor klump i halsen.
"Jävla bitch!" Skrek hon efter mig.
Jag pratade inte med varken henne eller Mike, eller någon över huvud taget den veckan. På fredagen hände något oväntat.
Det var när jag gick över skolgården med armarna om mig själv, huttrande i kylan som jag hörde hur någon ropade på mig. Jag vände mig om och fick syn på Daniel, som jag var tillsammans med ett tag i ettan.
Med armen runt Anna. De kom fram till mig och jag tittade frågande på Daniel.
"Vad?" Sa jag så spydigt jag förmådde.
"Du ska ge fan i min brud" Sa han med sin äckligt grova röst. Han hade snus uppkörd under läppen.
Anna stirrade på mig. Hans brud?
Jag fick inte ihop det.
"Vem fan har bett dig att lägga näsan i blöt?" sa jag till Daniel " Och lilla Anna, som inte kan försvara sig och kallar på stora stygga Daniel"
Orden bara flög ur mig. "Vet du ens vad din såkallade flickvän håller på med bakom din rygg?"
Han såg frågande på mig och tittade sedan på Anna. Några nyfikna tittade nu åt vårt håll.
"Vad fan säger du?"
"Ja, hon horar ju runt med vem fan som helst nu för tid..."
Han tog ett hårt grepp om min axel. "Håll käften, din äckliga hora, du snackar inte skit om min tjej för då fan..."
Jag försökte bryta mig loss men han tog bara ett hårdare grepp.
"Släpp mig för fan!" Sa jag.
Han släppte inte. Anna flackade med blicken.
"Släpp henne..." Sa hon halvhögt.
Men han tog istället tag i min andra axel och skakade om mig.
"Släpp mig, ditt jävla äckel!" Skrek jag nu.
En klunga med folk hade nu samlats omkring oss men ingen gjorde ett skit. Då plötsligt, från ingenstans kom Mike och tog tag i Daniel och puttade bort honom med sådan kraft att Daniel tappade balansen.
"Låt henne vara, ditt jävla svin!"Skrek han.
Daniel var snabbt på fötter. Han träffade Mike över hakan med vänsterhanden. Mike siktade ett slag mot hans bröst men fick istället en spark mot låret. Och ytterligare en. Men han slog tillbaka med en knuten näve.
"Sluta!" Skrek jag. "Sluta, era jävla idioter!" Och försökte dra bort Mike.
Mike skakade mig av sig och fick in en träff rätt över näsan på Daniel som genast började blöda, han backade skräckslaget. Andades tungt.
"Jävla idiot!" Skrek Anna. "Kom Daniel, kom vi går" Och så släpade hon iväg honom. Jag kände allas blickar på mig och samtidigt var jag så förvirrad och rädd.
Jag bara sprang.
"Emma, vänta!" Ropade Mike efter mig.
Jag sprang till jympasalen igen, vet inte varför. Satte mig på bänk och lutade ansiktet i händerna.
Efter högst tio minuter hörde jag hur någon kom inrusande. Jag tittade upp. Det var Mike.
"Jag tänkte väl att jag kunde hitta dej här" Sa han, med sin gudomligt vackra röst.
Jag tittade ner i plastgolvet.
"Hur är det fatt?"
Sa han och satte sig bredvid mig med ungefär 20 centimeters mellanrum. Jag kunde känna hans värme.
"Du skakar" sa han.
Jag sa inget, kunde inte säga något, visste inte vad jag skulle säga.
Vi satt tysta en stund. Hans hand låg emellan oss. Försiktigt närmade jag mig den med min hand. Visste inte vad jag fick modet ifrån. Jag la den över hans som var varm. Tittade upp.
Vi såg på varandra.
"Förlåt" Sa jag
Han tittade undrande på mig.
"Förlåt för vad?" Han tog min hand i sin och jag jublade inombords.
"För att jag är så dum"
"Du är inte dum" Sa han genast.
Det blev tyst igen.
Plötsligt lutade han sig över och kysste mig. Jag slöt ögonen. Det kändes som en dröm, hans läppar kändes underbara.
En enkel kyss. Och jag höll på att spricka av en känsla av glädje blandat med något annat. Något helt sjukt.
Hans läppar lämnade mina.
"Shit, förlåt" Sa han. "Jag borde inte..."
"Jo det borde du" Sa jag och tog tag om hans nacke och kysste honom igen. Kysste, kysste och kysste honom. Plötsligt tog han tag om mina frusna händer och lade dom runt sig, under sin jacka och jag frös inte längre.
"Du är så vacker" andades han mot mina läppar.
to be continued... Om ni kommenterar dvs. =)
|
|
|
|
