inte äta... del 29 |
Jag vaknade vid 9.30 av att mobilen ringde,
det var Jennie som berättade att alla sex stod på
flygplatsen nu och att dom skulle ta taxi till hemmet.
Dom skulle vara här om ca 35 minuter.
Jag bara mumlade bara, gick sedan tillbaka till behandlingshemmet
för att klä på o fixa i ordning mig.
Jag duschade och sminkade,
precis när jag var klar kom Alex,
inrusande tätt följd av dom andra och alla kastade sig över mig.
Jag stängde dörren
(som dom satt dit i förra veckan och vi pratade massor).
Alex berättade att hon tagit reda på könet, att hon väntade en liten tjej.
Så satt vi och pratade massor om barnet,
hur det skulle se ut osv.
Efter en stund känner jag att nån stirrar på mig,
så jag vrider på huvet och ser att Diana sitter och vrål glor på mig.
- Vad är det? frågar jag.
- Tja. Det kan ju du tala om för mig, för du mår inte bra
och det är nåt som hänt, det syns på dig.
- Vad tror du? Jag sitter mitt ute i öde marken, hallå?!
Tror du jag mår bra då eller, slänger jag ur mig.
- Du ljuger dåligt, säger Ellie.
Du har glömt att det är oss du snackar med nu,
vi som känt dig sen du föddes, som ser rakt igenom dig.
Precis när jag ska snäsa ifrån plingar det till i min mobil,
Josse sträcker sig efter den men jag kastar mig före.
Jag rycker mobilen från hennes utsträckta hand och tittar.
Det står bara ett nummer som avsändare,
jag trycker upp det och läser.:
”Tack för igår stumpan. Jäkligt skönt, måste vi göra om.
Eller hur? Jag vet att du gillade det, din lilla slampa.
synd att du var så jävla motsträvig bara.
Det är en kille som vill träffa dig på onsdag,
han betalar 1500 för 45 min...
Jag betalar 500 då om du suger av mig,
du ska även få lite andra grejer.
Ladan onsdag klockan 14, begrips?
Kom dit, du vet vad som står på spel.”.
Jag läser smset, blundar.
Känner hur tårarna är på väg, hur illamåendet stiger.
Jag vet att mina kompisar sitter och tittar på mig,
jag känner det behöver inte ens öppna ögonen för att veta.
- Ida, älskling hur är det? undrar Alex och kryper fram till mig.
Hon kramar om mig, jag känner hennes mage, bebisen sparkar
- Det är okej, svarar jag.
Alex pussar mitt hår, jag bara sjunker ihop i hennes famn
och börjar gråta. Alex reser upp mig så att hon ser mig,
hon tar mobilen och läser. U
nder tiden hon läser rynkar hon ihop hela ansiktet av förargelse och sorg.
- Vem i helvete har skrivit det där smset?!
Vad fan har han gjort, Ida? Vad har hänt?! vrålar Alex av ilska.
- Inget, han har inte gjort ett smack! muttrar jag.
- I helvete heller.
Han har gjort nåt med dig och vi vill veta exakt vad han gjort, säger Gabbie.
Ellie vrider på mig, lyfter upp min tröja.
- Du har blåmärken och rivsår på magen,
höfterna, axlar och korsrygg och du tror vi går på att
inget hänt?!
- Våldtog han dig? undrar Josse.
- Nej, han har inte gjort nåt, utropar jag förtvivlat.
Jag har rest mig upp, står och dunkar huvudet i väggen och
bara skakar.
Diana går fram, tar tag i mig och kramar om mig.
- Älskling, du måste anmäla honom,
han kan inte hålla på sådär.
- Jag kan inte! Han dödar mig då! Det var ju mitt fel,
jag följde ju med honom bort, avskilt i ladan ju, gråter jag.
|
|
|
|
