en titel. |
Jag känner ångesten.
Jag är så rädd.
Paniken sprider sig i mitt brustna hjärta.
Mörkrets vägar sprider sig runt om mig.
Jag vill ju att du ska förlåta.
Men det är för sent.
Jag kommer aldrig glömma blodet.
Aldrig glömma din liv lösa kropp.
Jag gråter.
Tårarna rinner sakta ner för mitt grå bleka ansikte.
Det är så tomt.
Ingen kan höra mina skrik.
Jag minns hur jag gjorde dig besviken.
Jag svek dig totalt.
Allt var bara en lögn.
Jag vet nu att du hatade mig.
Skräcken av dom orden ekar fortfarande i mitt huvud.
(jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig, )
Beroendet av din närhet kan jag inte komma ifrån.
Jag är oduglig. Räcker aldrig till..
Jag är så liten och så svag.
Jag försvinner in i mitt självhat.
Jag känner meningslösheten av mitt liv.
Jag är så falsk.
Jag är ensam, kall och stel.
Skuggorna omringar mig.
Mina inre sår svider.
Jag är så svag.
Jag kan höra dödens rop kalla på mig.
Rädslan sprider sig bara mer och mer.
Jag känner hur blodet pulserar i mina ådror.
Jag tränger in nålarnas sylvassa spettsar in i huden.
Sen drar jag med knivens vassa blad mot mina ärriga handleder.
Blodet bara rinner.
Smärtan i mitt inre gömmer sig bakom mina yttre skador.
Jag börjar skaka.
Jag känner hur den frätande spyan tränger sig upp ur halsen och ut genom min mun.
Sanningen blir allt mer tydlig.
När dina andetag blev allt mindre.
Väl på sjukhuset var du förlorad.
Din kropp var nu ett lik.
Du var chanslös.
Jag kvävs av sanningen.
Tystheten går inte att härda.
Jag ville inte skada dig, men allt var mitt fel.
Jag känner mig tanklös.
Jag blir förtvivlad av mina tomma ord.
Jag är instängd av värkligheten.
Jag kan inte ta mig ut.
|
| Kommentarer | | kirakira - 23 feb 10 - 20:05 | | åh, vackert skrivet. |
|
|
|
