Kärlek utan slut <3 (andra delen) |
På något underligt sätt somnade jag med alla de där tankarna i huvudet. Jag vet inte hur men jag kom ihåg att det sista jag tänkte innan jag somnade var att jag måste hitta ett sätt att tacka henne på. Tacka henne för att hon gjort så att det var jag som fått fortsätta.
Nästa morgon när jag vaknade hade alla tankar försvunnit. Det ända jag hade i huvudet var pappa. Hade han verkligen kommit hem utan att jag märkt någonting? Det första jag gjorde när jag vaknade var att gå ned till mamma och fråga. Hon stod i köket och kokade te till oss och jag frågade. Hon lät ledsen på rösten när hon sade att han inte var hemma. Och jag lät nog lika ledsen när jag sade okej och satte mig vid köksbordet. Jag fattade inte varför han inte hade kommit. Mamma sade att hon pratat med honom i telefon föregående kväll. Då hade han sagt att han skulle åka på morgonen och därför komma direkt till skolan. Jag trodde på det, hon trodde på det. Vi trodde på det.
På eftermiddagen stod jag och resten av klassen uppställda i skolans aula för att för sista gången innan föräldrarna skulle komma sjunga igenom sångerna vi skulle sjunga. Jag kände mig så fin i min klänning, och flera av mina klasskamrater hade sagt att den var fin. Jag längtade tills pappa fick se mig. Han skulle säkert vara lika stolt för mig som han alltid var. Mamma med för den delen. Men hon hade ju redan sett mig på morgonen. Efter ett tag fick vi gå av scenen och vi hörde att folk började komma in.
Det var mycket folk i aulan när vi sjöng. Så jag såg verken mamma eller pappa. Men när vi sjungit våra sommarlåtar gick jag ut för att möta dem utanför. Men det var bara mamma som stod där. Ingen pappa nu heller. ”Var är pappa?” frågade jag efter ett tag. Mamma stod tyst ett tag och bara tittade på mig. ”Han har inte kommit. Jag vet inte alls var han är.” Sade mamma och tittade ned i marken. ”Men han är väl här? Kan han inte ha kommit in utan att du märkt något? Han måste vara här, han sa ju att han skulle komma!” Svarade jag och försökte möta mammas sänkta blick. ”Han är inte här” upprepade mamma. ”Hur vet du det? Han måste vara här!” tjatade jag. ”Nej.” Nu mötte mamma min blick. ”Nej, han är inte här. Han ringde, det var något strul med jobbet eller något. Han kommer först i övermorgon.”
Det var helt tyst i bilen på väg hem. Ingen sa ett ord. Mamma såg ledsen ut, men jag kände mig mest arg. Arg och sviken. Hur kunde han göra så mot oss? Hur kunde han göra så mot mig? Jag var faktiskt trotts allt hans dotter. Han borde vara där som alla andra pappor och fira med sin dotter. Men det var han inte. Han var på jobbet. Och hur skulle det bli med vår dag imorgon då? Det hade han säkert inte änns tänkt på. Jag hade sett fram emot det så himla mycket. Men nu skulle det inte bli av, för min pappa var på jobbet!
Förlåt att delen blev så kort, kommer mer <3
|
|
|
|
