På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Someone special (7

- Good news people! Jag ska inte iväg! Eller, jag tror inte det i alla fall... För jag och Hannagirl har planerat att hon ska sleepa här imorgon, och mamma och pappa sa inte emot så... Det kommer nog fler delar denna vecka. ;> Fast just denna del är nog den kortaste jag har skrivit till den här berättelsen, men så är det. Det kommer väl en ny del imorgon, eller i övermorgon, får se vilket. Läs och kommentera nu i alla fall. :D Och btw; det blonda håret är gone! Nu är jag brunhårig igen. :D Dock fick jag för mej att jag skulle klippa mej själv. Allt gick finemang, klarade att klippa mitt hår jämt. Fast luggen blev för kort. Så nu måste jag sätta upp den 24/7. :(

KAPITEL SJU.
På väg hem från skolan den dagen ringde Emil på Dinahs mobil.
”Hej, kan du hänga med ner på stan?”
”När då…?”
”Nu?”
”Åh, eh… Ja, ja, en stund…”
”Bra! Har ni slutat precis eller?”
”Ja, jag var på väg hem”
”Jag möter dej! Var är du?”
”Lekparken”
”Okej, vi ses om tio minuter. Älskar dej!”
”Älskar dej också” mumlade Dinah och stoppade ner mobilen i fickan. Hon gick bort till gungorna och satte sej och väntade på Emil. En bit bort fick hon syn på en kille komma gåendes. Hans gångstil påminde om Noels, och när han kom närmre såg hon att det var han. Han stannade upp då han fick syn på henne, men fortsatte sedan att gå, snabbare. Hon följde honom med blicken så långt det gick. Då han försvann kollade ner i sanden istället. Han var konstig, men ändå var det något som gjorde att hon drogs till honom, trots att hon hade Emil. Underbara, perfekta Emil som alla gillade…
Hon sparkade till med foten i sanden. Sanden flög åt alla håll. En kvinna med barnvagn kom och gick förbi. On såg inte ut att vara mer än tjugofem. Dinah rättade till jackan och tog upp bagen från marken. Hade det inget gått tio minuter snart?!
Då kom Emil cyklandes.
”Kom, jag skjutsar dej!” ropade han. Dinah började gå mot honom. ”Hej” sa han och kysste henne mjukt på läpparna.
”Hej hej” hälsade hon tillbaka och drog bagens rem över huvudet. Hon hoppade upp på Emils pakethållare och tog tag i hans jacka. Emil satte igång och trampa. Han svängde ner där Noel hade svängt ner. ”Var är det här för väg…?” frågade hon. Hon ville helst INTE stöta ihop med Noel, inte nu.
”En genväg” svarade han och svängde in på en liten gata. Dinah fick syn på Noel en bit längre fram hon slöt ögonen.
”Nej…” mumlade hon tyst.
”Vad sa du?” frågade Emil.
”Ingenting” svarade Dinah snabbt. De närmade sej. När de passerade Noel stirrade han på Dinah. Dinah kollade in i Emils svarta jacka och tog ett hårdare tag om den. Hon vände sej om, och såg att Noel fortfarande stirrade på henne. Hon vände bort blicken från honom. ”Vad ska vi göra på stan?” frågade hon Emil.
”Kolla på ett par byxor bara” sa Emil. ”Du får följa med som smakråd” Dinah fnissade till.
”Smakråd?”
”Ja?” flinade Emil. Dinah lutade huvudet mot Emils rygg.
Ett par minuter senare var de nere på stan. Emil låste sin cykel.
”Det där var då ingen omväg” sa Dinah. Emil rätade på sej och gick fram till henne. Han la sina armar om henne, och hon knäppte ihop sina händer bakom hans nacke. Han drog henne närmre sej.
”Tänk för att det var det” sa han, log, och kysste henne.
”Tycker jag inte” mumlade Dinah. Emil flinade, drog sej ifrån henne och tog hennes hand i sin.
”Kom nu så går vi” sa han och gav hennes hand en lätt tryckning. De började gå mot en affär som hette samma sak som gatan den låg på; Hamngatan 40. Emil köpte bara sina kläder där inne.
Han höll upp dörren för henne, och hon klev in.
Det var bara Dinah och Emil där, plus en kille som jobbade där och en till kille som stod och kollade på en tröja. Emil drog med sej Dinah bort mot jeansen.
”Då står valet mellan dom här…” Han höll upp ett par mörka jeans med ett rött tryck på där fram, och en svart ring på vardera bakficka. Han släppte ner byxorna. ”Eller dom här!” Denna gång höll han upp ett par vanliga jeansfärgade jeans som var snyggt slitna där fram. Dinah tänkte efter en stund.
”Prova dom! Så att jag ser hur dom ser ut på” Emil letade upp rätt storlek på båda byxorna och gick bort mot provhyttarna.
”Du ska inte följa med in?” frågade han med ett leende. Dinah fnissade till och skakade på huvudet. Emil försvann in i provhytten och Dinah lutade sej mot bordet med byxor och tog upp mobilen ur fickan.
Ett litet ’pling’ hördes. Dinah kollade upp mot dörren och fick syn på en svarthårig kille som kom in genom den. Hon kände igen honom från Emils klass. Killen kollade på henne en stund och gick sedan fram till henne.
”Är inte du Emils…?”
”Jo. Dinah” svarade hon. Killen log mot henne.
”Pontus. Var har du Emil då?”
”Han är och pro…”
”Det var dom första!” avbröt Emil och kom ut ur provhytten. ”Nämen tjena Pontus!” Han gick fram till dom. Pontus och Emil började prata om något som Dinah antagligen inte hade med att göra. Hon kollade sej slött omkring i affären och la märke till en brunhårig kille som stod vid kassan och pratade med killen som jobbade där inne. Den brunhåriga killen vände sej om och mötte hennes blick. Hon stirrade på Noel. Han nickade lite lätt och riktade sedan koncentrationen mot den andra killen igen.
När hade han kommit in egentligen?
”Så vad tycker du?” frågade Emil och backade ett steg.
”Jo, dom var snygga…” svarade Dinah frånvarande.
”jag ska bara sätta på mej dom andra så…” Emil försvann in i provhytten.
”Det va trevligt att ses Dinah” sa Pontus. Dinah nickade. ”Hej då Emil!”
”Tjarrå!” sa Emil inifrån provhytten. Pontus försvann ut från affären och Dinah stod ensam kvar och kollade på Noels ryggtavla medans han pratade med killen. Emil öppnade dörren till provhytten och kom ut.
”Dom ser lite stora ut…” sa Dinah och kollade byxorna som såg ut som att de skulle åka ner vilken sekund som helst.
”Jo…” Emil gick bort och letade reda på ett par byxor i en mindre storlek. ”Strax tillbaka” flinade han och la en hand på hennes axel innan han försvann in i provhytten igen. Dinah gick och kollade på t-shirtarna som hängde på väggen. Då hon började närma sej provhytterna kände hon en hand som strök henne över ryggen. Hon vände sej om och förväntade sej att se Emil där, men den enda hon såg var Noel som var på väg ifrån henne mot dörren. Hon kollade på honom. Precis innan han gick ut genom dörren vände han sej mot henne, gav henne ett snett leende och så försvann han. Emil kom ut från provhytten.
”Nå?” sa han.
”Dom där, helt klart” sa Dinah. Han log.
”Då tar jag dom” Han gick in i provhytten igen och bytte om till sina vanliga jeans och gick, med Dinah efter sej, mot kassan. Killen i kassan hade en namnskylt där det stod ’Henrik’ på. Hette inte Noels storebror Henrik…?
”Sjuhundranittionio kronor” sa Henrik. Emil sträckte fram två femhundralappar och fick tillbaka växeln. ”Ha en bra dag” Emil började gå mot utgången, och Dinah skulle följt efter honom om inte Henrik hade hållit fast hennes arm.
”Dinah Oscarsson, eller hur?” sa han och hans ögon smalnade.
”Ja” Hon ryckte åt sej armen. ”Henrik Johnsson” Henrik smålog roat åt henne.
”Så smart av dej att lista ut det alldeles själv” Dinah grimaserade och sprang efter Emil som redan hade gått ut ur affären.
”Vad var det där om?” frågade Emil.
”Bara en… ähm, bekant…” svarade Dinah och tog Emils hand i sin.
Rakt över gatan stod Noel och kollade på dom, men Dinah såg honom inte, såklart.
”Är du klar här nere på stan nu?” frågade hon Emil. Han nickade.
”Vad ska du göra nu?”
”Jag måste hem och… öva” sa Dinah.
”Jag skjutsar hem dej”
”Det behövs inte…”
”Jag vill” Dinah log smått.
”Men dåså…” Emil böjde sej ner och låste upp cykeln.

”Vi ses imorgon” sa Emil och kysste henne. Dinah nickade, och så cyklade han iväg. Hon gick mot ytterdörren och kände efter ifall den var låst eller inte – det var den inte. När hon kom in i hallen kom hennes pappa.
”Vart har du varit? Slutade inte ni för typ tre timmar sen?”
”En timme sen pappa”
”Sak samma… Vart var du?”
”Stan med Emil…”
”Tur för dej att maten inte är klar än då…”
Dinah suckade och försvann in på sitt rum med pappret med låttexten i handen. Mattias kom in.
”Är det låten du ska sjunga med Adam?” frågade han.
”Apropå det…” började Dinah. Mattias slet pappret ur handen på henne.
”Det här är ju inte Last Christmas!”
”Ne, alltså…”
”Skulle du inte sjunga den?!”
”Jo, jag skulle, men Anja bytte…”
”Varför det?”
”För att hon gjorde det! Jag ska sjunga den där låten istället…”
”Med Adam?” Dinah vred på sej.
”Naae…”
”Nähä?”
”Med Noel…”
”Noel?!”
”Mm…”
”Noel Johnsson?!”
”Ja…”
”Är du inte riktigt klok!”
”Har jag nåt val?!”
”Jag skulle då hellre dragit mej ur än sjungit med någon från familjen Johnsson!” fräste Mattias och slängde ner pappret på golvet. Han gick med snabba steg ut ur rummet och smällde igen dörren bakom sej. Dinah suckade.
Det var ju knappast hennes fel att hon skulle sjunga ihop med Noel. Hon kunde ju inte rå för det. Och visst, hon kunde dra sej ur, men varför skulle hon? Det var ju bara en sång, det betydde ingenting!
Dinah böjde sej ner och tog upp pappret från golvet och läste igenom texten ett par gånger. Efter en stund ropade Mattias på henne från köket. Hon la ner pappret på skrivbordet och gick ut till köket där maten var framdukad.
Efter en stunds tystnad sa Mattias förlåt. Dinah kollade på honom.
”Det är okej…”
”Nej, jag menar det. Förlåt. Det är klart, du älskar att sjunga, klart du inte ska dra dej ur då, bara för att du får sjunga med Noel. Jag vet ju att du hatar honom och att du helst skulle vilja slippa, men samtidigt vill du ju sjunga och så…” Dinah stönade inombords.
Hon hatade honom inte, men hennes pappa skulle inte förstå. Han skulle inte förstå att hon hade känslor för Noel, att hon till och med tyckte om honom, för det enda han hade i huvudet var det som hade hänt för tio år sen. Tio år sen! Det är ju löjligt.
”Hörde du vad jag sa?”
”Va?” Mattias suckade.
”Strunt samma” sa han och fortsatte äta. Dinah stirrade ner i maten. Hennes aptit hade försvunnit.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

BlackDream - 14 nov 08 - 21:40- Betyg: