Tårar+svett+skitliv+hatar = panikångest DEL 2 |
Hon mindes det första besöket hos skolkuratorn. Hon hade smaset smugit dit, detta var inget hon ville skulle komma ut i skolan. Att gå till en kurator, det var sådant man gjorde i lågstadiet. Sånt gjorde man bara inte om man inte hade ADHD eller var gravid. Hon var ingetdera. Hon hade bara lite panikångest. Inget allvarligt, det bara kändes ibland som att hon skulle dö, inget mera med det. Hon gick in med små, korta steg och såg upp i kuratorns ansikte. Deras skolkurator var ung och vacker, men hon hade inget förtroende för henne. Första gången ville hon inte säga någonting, men tillslut fick hon ändå ur sej hur det var. Kuratorn hade lovat att inget säga och lovat ett till samtal, men inget hade hänt, och det var ändå på sätt och vis ganska skönt. Hon suckade när hon tänkte på det. Vem skulle hon tömma ut sina tankar över?
När lektionen var slut för dagen såg ryckte Emma åt sej jeansjackan och gick med snabba steg över skolgården. Hon hade bara tänkt gå därifrån, så fort som möjligt, för att slippa prata med någon, eftersom att från det att attackerna börjat komma så var hon inte det minsta social av sig. Plötsligt ställde sej någon framför henne på den nylagda asfalten. Emma suckade. Bara det inte är någon från det ”coola gänget” i våran klass. Emma såg upp i ansiktet på en kille hon inte kände igen, en pojke med fint, jämnt ansikte och luftigt, blont hår. Emma visste inte vad hon skulle säga, hon backade blygt ett steg och började ursäkta för att hon nästan gått in i honom. Killen log lite. ”Det är inte du som ska ursäkta, det är jag” sa han vänligt. Emma log lite och sträckte artigt fram handen. ”Thore” sa han och tog hennes hand. När hans hand rörde vid hennes så kände Emma sej förvirrad, yr och konstig, men helt tvärtemot vad hon kände när hon var inlåst på toaletten i skolan. ”Eeh, Emma” stammade hon blygt. Hon visste inte vad hon skulle säga mer, och en pinsam tystnad uppstod. ”Vad… vad ska du göra ikväll?” sa Thore försiktigt och såg undrande på henne. Emma såg ner i marken och sedan upp i hans ansikte igen. ”Inget särskilt… Hur så?” undrade hon. Emma hade sina små aningar om vad som komma skulle, och hon fick rätt. ”Jag tänkte bara om du… Om du ville hänga med mej till stranden?” frågade han blygt, och Emma lade märke till en svag rodnad som spred sej över hans ansikte. ”Men jag känner dej inte” konstaterade Emma roat och log lite svagt. Thore log varmt mot henne och ruskade lite på sej. ”Vet du, jag känner på mej direkt att jag tycker om dej” sa han varmt. På något konstigt sätt kände Emma precis likadant. Hon visste redan att den här killen ville henne inget illa, och hon gillade honom redan.
På kvällen, vid 6-tiden gav Emma sin segelbild en nöjd blick. Hon hade aldrig förut brytt sej om utseendet så mycket, men ikväll ville hon verkligen vara fin. Håret var uppsatt i en fin frisyr som framhävda hennes blåa ögon, och en liten blomma var instucken. Hon kände sej verkligen som en drottning. En vacker drottning som var på väg till balen med sin prins. Men så kom hon på något. På stranden fanns inga toaletter. Vad i hela friden skulle hon göra om hon fick ett anfall? Så lagom roligt att vara ute på sin första dejt och plötsligt drabbas av panikångest. Hon stönade högt, funderade nästan på att bara strunta i det och gå, men något hos Thore fick henne att vilja gå. Hon gick vemodigt den korta biten till stranden. Där satt han, i shorts och rosa T-shirt, på den lilla bänken alldeles intill vattnet. Hon gick fram till honom och log varmt. Dom hälsade på varandra som gamla vänner och hon förslog oblygt en match i volleyboll.
Efter en massa prat, volleyboll och ännu mer prat, så var dom åter tillbaka på bänken. Genomsvettiga, skrattande och glada slog dom sej ner en kort bit ifrån varandra på bänken. Emma kände plötsligt den gurglande känslan i magen som förvarnade henne om att hon snart skulle vara mitt inne i ett krig mot henne själv. Hon såg ner i bänken, ville så ogärna lämna honom här efter allt det roliga dom haft, men förstod att hon måste. Hon reste sej vemodigt och såg på honom med flackande blick. ”Thore, det har… Det har varit jätteroligt, men jag… Jag måste gå nu. ”Jag ska vara barnvakt” ljög hon svagt. Thore tog ödmjukt hennes hand och såg lite bekymrad ut. ”Emma, jag vet att det är något annat. Vad?” undrade han försiktigt och såg in i hennes ögon. Emma kände hur paniken kom smygande. ”Thore, jag måste gå nu!” sa hon ganska högt. Thores hand drog bestämt, men vänligt ner henne på bänken igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xFillan - 9 okt 08 - 15:13- Betyg:  | ooh, spännande :o
skriv mer, skriv mer!!!! |
|
|
|
