Adrian och jag (kap 5) |
Sorry, om det dröjt lite! ^^ Skrev klart den nyss på mammas jobb xD
menmen, ska inte snacka, ;)
Kommentera gärna så att jag vet om jag ska fortsätta =) <33 pöss och kjam på er
Kapitel 5
Maria
Ett mummel får mina ögonlock att rycka till, men är för trött att öppna dem. Istället rör jag på mig långsamt och armen runt om mig försvinner i ett svep samt även jag.
Med en duns landar jag på det hårda kalla trä golvet men total vägrar fortfarande med att använda dem där små musklerna som krävs för att öppna ögonen. Och eftersom kylan börjar tränga på kryper jag ihop mig som en boll då täcket är kvar uppe i den mjuka sängen. Knäna är uppdragna mot hakan och armarna håller om benen, ur mitt medvetna som jag förtränger har jag en känsla av att någon försöker få kontakt med mig. Jag bara muttrar irriterat till svar, vad den nu ville… (Jag vill ju bara sova!)
”Maria?”
Vad är det för röst som inte vill lämna mig? Jag försöker sova här va.
”Gumman…?”
I ett desperat försök kryper jag ihop ännu mer i hopp att den som snackar kan hålla sin käft stängd, men självklart måste den då fortsätta. (typiskt)
”Lever du? Hallå?”
Efter några minuter verkar personen ge sig och jag slappnar av, men så PETAR någon på mig! Va fan, får man inte sova i detta land eller?!
”Vaaad…?”
Gnäller jag till slut ynkligt och med en stor ansträngning öppnar jag ögonen, kisar argt på personen som vill att jag ska vakna.
”Fryser du inte på golvet, och hur kom du dit?”
Adrians blåa ögon tittar på mig, men färgen på hans ögon ändras, de blir bruna. Choklad bruna. Både förbryllad och en aning rädd stirrar jag in i dem.
”Hur är det med dig egentligen, du ser ut som du sett ett spöke?”
Skämtar Adrian och ler lite, men jag kan inte le. Bara kolla på honom, varelsen som ligger i sängen ändrar sakat form. Det korta spretiga håret blir längre, vita slingor i.
Vettskrämd med hårt bankade hjärta stirrar jag på honom. Med vid öppen mun slår hjärtat volter, Adrians röst låter så långt borta nu. Hans mjuka röst med en klang av oro i är som dimma, och jag flyter in i den. En tjock dimma som stänger ute all ljud.
”Ma...r..Ia...ä… mår…gumman….”
Jag kan inte få ihop orden, allt blir som en klump, en enda stor röra med bokstäver som inte kan kopplas ihop.
”Jag måste på toa.”
Mumlar jag skrämt, reser mig upp och nästan springer in till badrummet på ostadiga ben. Låser badrumsdörren, väl när den är låst kipar jag efter luft.
Jag hör hur Adrian försiktigt knackar på dörren, men låter den vara stängd.
”Maria, jag börjar bli orolig för dig nu, vad är det? Du såg så chokad ut, om du inte mår bra vill du att vi ska åka in till sjukhuset?”
Hjärtat smälter lite, han är så snäll och fin. Men om det är någonstans jag inte vill till nu, så är det till ett sjukhus.
”Jag mår bara bra, behöver bara vara ifred lite.”
Svarar jag och kan se Adrians ansikte framför mig, vet att han vill veta mer och se mig så att han kan försäkra sig att det är inget fel på mig. Men just nu, så är det sanningen.
Jag vill bara vara ifred en stund, få rensa tankarna och lugna ner mig.
Till slut gav Adrian upp, mumlade bara ett okej och sa att han var i köket om jag ville prata. Men jag kan inte, vet inte vad jag ska säga. I spegeln ovanför handfatet ser jag en förvirrad liten flickan, en flicka som varit med om för mycket på en alltför kort tid, en flicka som inte längre har några drömmar. Och det är sant, förr var jag alltid så säker på livet, men nu är jag så osäker. Det enda jag vet och vill, det är att få bo hos Adrian. Att alltid veta att han finns där. Tårarna som smetat ut torkar jag bort med vatten och skrubbar mig med en handduk, kvar av bilden är en blondin med vanliga blåa ögon och svagt spår av tårar. Jag vet inte när, men efter tag i alla fall sätter jag mig ner på det kala golvet med ryggen lutad mot kakel väggen. Så sitter jag med halvslutna ögon och bara tänker på allt och inget. Andas. Kommer att tänka på igår kväll, då tvillingarna berättat om Rasmus. Min Rasmus, fast han är inte min, inte längre. På något sätt blev jag mest lättat över att han har det bra, hoppas jag i alla fall och jobbet funkar och är lite stolt över honom för att han slutat med droger.
Det är jag mest glad över, för sen den dagen för runt tre veckor sen när jag bad honom att gå har jag gått omkring och undrat om han levde. Och nu när jag vet det är det som en sten lyft från mitt hjärta, och vill jätte gärna träffa honom igen. Som vänner, nästan som förr då vi kunde prata om allt. Men han bor ju 150 kilometer härifrån, 15 mil. Fast det är ju inte jättelångt, det går nog att ta en taxi eller något.
”Vad tänker jag på?”
Muttrar jag tyst,
”Jag ska inte träffa honom mer.”
Det är det bästa, vi hade våran tid, vi kunde ha fått mer om jag inte varit så korkad och bett honom att gå. Men jag kan inte heller åka till Bristol, det var ju jag som ville att han skulle gå, då kan jag inte komma krälandes tillbaka och jag har ju Adrian nu.
Han älskar mig och jag älskar honom.
Vad jag tror i alla fall.
”Nej, jag får inte börja tveka, det är inte bra. Jag älskar honom, jag älskar Adrian och han mig.”
Vad som verkat som en evighet måste ha varit timmar, två eller tre kanske.
Men efter en väldigt lång stund då jag till slut hade somnat av för många tankar, vaknar jag sömndrucken och reser mig upp stelt. Låser upp badrumsdörren och går in till köket, men Adrian sitter inte där, bara teven står på med nerdämpad volym. Han är inte i vardagsrummet och först tror jag att han gått ut men så hittar jag honom i sovrummet.
Jag ler mjukt av synen, i mitten av sängen ligger han med en blå filt över sig och benen sticker ut. Ryggen är en aning bjöd, så han ligger inte direkt raklång. För att inte väcka honom tassar jag tyst fram och lägger mig bredvid honom. Mitt ansikte mot hans, tätt lägger jag mig för att vara säker på att det är han jag ser. Rädd för att det ska bli som förut, men när han öppnar ögonen efter en stund ser jag två blåa ögon. Det korta svarta håret glider mellan mina fingrar då jag pillar i det lätt.
”Hur är det?”
Viskar han, ler sedan sådär som alltid får mig att smälta.
”Bättre,”
Svarar jag och ler tillbaka.
”Jag älskar dig Adrian, det gör jag.”
Orden viskas tyst ut med kärleksfull klang och hans hand smeker ömt längs min kind.
”Jag vet, och jag älskar dig också Maria.”
När han uttalade dem orden visste jag vad jag måste säga, det är på tiden att jag berättar om kuvert i lådan. Jag har hållit det tyst i ett par dagar nu och jag kan inte gå omkring med det längre utan att han inte vet.
”Adrian?”
”Ja.”
”Du vet ju att jag är född i Sverige, det är där min familj finns och jag vill åka dit.”
Där, nu var hälften sagt ungefär. Jag tittar på Adrian som tittar spänt på mig, väntar på vad mer jag ska säga. Så jag fortsätter,
”Så för ett par dagar sen bokade jag två biljetter, flygbiljetter, till Skåne där jag kommer ifrån och jag vill att du följer med mig. Vill du göra det?”
Jag bryter inte ögonkontakten för en sekund, måste se varje liten slags reaktion han ger ut, se hur varje liten ansikte muskel som hjälper hans mun att forma orden. Först blir han tyst, en tystand som lägger sig över rummet och ljudet av våra andetag är det som hörs. Adrians intensiva blåa ögon ser rakt in mig, kan se att han blev lite paff över vad jag gjort. Att jag bokat och hämtat biljetter utan vidare bara sådär, men till slut öppnar han munnen.
”Ja… Självklart, jag åker med dig om du vill. Det vet du ju att jag gör, men när är det vi ska åka?”
Att han lät så framåt av det gjorde mig glad, att jag tvekat.
”Tjugonde juni, samma dag som min mamma fyller år. Tänkte att det kunde bli min present.”
Och idag är det exakt två veckor dit. Adrian ser förvirrad, jag bara ler men känner mig ändå en aning obekväm i det hela. Svarar i alla fall vad min present blir, mer en för hela familjen kanske.
”Att jag kommer hem.”
_______________________________________ ____________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 12 aug 08 - 22:59- Betyg:  | Jättebra! du skriver lika underbart som vanligt ;)
Fortsätt! | | tjoh - 11 aug 08 - 12:42 | såååå sjukt bra ! :D
underart ! :):):)::) ! <333 |
|
|
|
