2. Nach Dir Kommt Nichts [ff] |
Nu drar jag på läger allihop. Mer av den här kommer om sisådär 5 dagar! :) Ha det bra, och glöm inte att kommentera.
*Pyss*
Kapitel två
Are you an illusion?
”Så, Julia, vad handlar din bok om?”
Mannen framför henne såg med intresserad blick på henne och hon fick tvinga upp sitt ansikte för att möta hans blick. Han hade väldigt fina ögon. De hade en underlig färg, som en blandning mellan blått och grönt. Hon kunde inte låta bli att le mot nyfikenheten de lyste av, och hon kände till sin förvåning hur en lättsam rodnad steg över hennes kinder.
Han log vänligt tillbaka mot henne och hon blev uppriktigt förvånad över hur bra han såg ut. Leendet var en aning snett, och blev därmed lite flirtigt, även om det uppenbarligen inte var det han var ute efter.
Hon harklade sig och tänkte efter för att minnas frågan han just hade ställt. Hans utseende hade fått henne helt ur fokus för ett ögonblick, och hon grep hårdare om champagne glaset i sin hand.
”Erm… det är en… kärlekshistoria”, sammanfattade hon, fortfarande med viss osäkerhet i rösten.
Hon förstod inte. Vad gjorde den här fasligt snygge killen vid henne? Hon hade knappt ansträngt sig för att se bra ut några timmar tidigare. Hon hade slängt på sig en klänning som inte var ett dugg anmärkningsvärd. Den framhävde ingenting speciellt hos hennes kropp. Varken bröst eller rumpa, så vitt hon kunde se. Hon hade motvilligt målat på lite mascara och kajal, enbart för sakens skull. Inte ens högklackat hade hon förmått sig att gå i, utan istället gick hon runt i ett par söta, svarta skor som var spetsiga och bara någon millimeter hög klack.
Ändå stod mannen där och såg på henne med ögon som gnistrade i det svagt upplysta rummet. Det fanns säkert tio superuppklädda tjejer med mycket snyggare figurer än hon själv, så vad gjorde han här? Hade han synfel eller något annat som hindrade honom från att fråga ut de tjejerna om sina liv?
”En kärlekshistoria?” upprepade han frågande och en aning förvånat. Leendet satt kvar på sin plats, och hon insåg till sin egen förvirring att hon tyckte om det. De vita, perfekta tänderna som halvt doldes av hans fylliga läppar var inte oväntade, men förvånade henne ändå.
Hon nickade och påminde sig själv om att skärpa till sig. Hon kunde inte stå där och fundera över hans tänder medan han faktiskt försökte få igång ett samtal med henne. Då skulle han utan tvekan lämna henne för en av de där uppklädda tjejerna förr eller senare.
”Det handlar om en känd musiker och hans flickvän”, sa hon och la huvudet en aning på sned.
”Jaså?” sa han. Hans leende breddades en aning, och han höjde roat på ögonbrynen medan han placerade armbågen mot väggen bredvid dem båda så att han kunde luta sig mot den.
”Mm”, sa hon och nickade. ”De har det rätt trassligt kan man väl säga.”
Hon funderade över hur hon skulle formulera sig på rätt sätt. Att berätta om sin skrivna bok var kanske inte det ämne hon helst hade velat diskutera med den här killen, men vad hade hon förväntat sig? Martin hade inte varit sen med att berätta för alla de träffade att hon fått sin alldeles egna bok släppt samma dag, och varenda person som talat med henne efter det hade alla frågat vad den handlade om. Hon hade bara svarat flyktigt till alla andra, men nu ville hon inte vara flyktig längre.
Killen såg frågande på henne och hon insåg att hon förmodligen borde förklara sig.
”Ja alltså… han förstår henne inte riktigt”, sa hon hastigt och såg hur hans ansiktsuttryck klarnade. Han såg med ens förstående ut och hon kunde inte låta bli att förundras över hans glänsande bruna hår som bara låg helt perfekt på hans huvud. Av någon anledning kändes han extremt bekant, trots att hon visste att hon aldrig hade träffat honom tidigare.
”Låt mig gissa? Hans kändisskap går honom halvt åt huvudet, så han förstår inte hennes viktigaste behov i livet utan tycker att hon väljer bort honom?”
Killens uttryck var en blandning mellan roat och besvärat. Som om han led med tjejen i berättelsen.
Hon gav honom en beundrande blick och öppnade munnen någon centimeter i förvåning. Han hade träffat mitt i prick.
”Precis”, sa hon dröjande och granskade honom noggrant. Varför kände hon igen honom? Och hur kunde han veta det? Det var någonting som inte alls stämde. Någonting som hon hade missat…
”Är du typ… känd, eller något?” frågade hon, fortfarande leendes men hon kände den bekymrade rynkan hon hade i pannan. Hon blev inte riktigt klok på vad det var som var så bekant, och den teorin var den enda som verkade vettig just då.
Han skrattade till. Ett mjukt, härligt skratt som fick henne att skälva till av välbehag.
”Du fick mig”, sa han leende och räckte fram sin hand. ”Alex Brown, jag är modell.”
Han log sitt charmerande leende igen och det var nu hennes tur att höja på ögonbrynen. Hon räckte fram sin egen hand och skakade hans, långsamt och mjukt. Det var galet, men till och med hans hand var perfekt. Perfekt formad, perfekt varm, perfekt mjuk.
Men om han var modell så fick allt det mystiska perfekta en förklarlig anledning. Hon kunde inte låta bli att skratta till. Nog för att killen var snygg – okej, perfekt – och väldigt trevlig, men hon kunde inte låta bli att anse att modellyrket var rätt… töntigt.
”Vadå?” frågade han nyfiket.
”Nej, du får ursäkta… Det är bara det att… modellyrket inte riktigt…”
”Är din stil?” avslutade han hennes mening. Hon släppte ner axlarna och log urskuldande mot honom. Han log. ”Jag förstår. Din stil är alltså snarare kända, tyska gitarrister?”
Hennes eget leende bleknade och hon såg på honom med stora, frågande ögon. Hur kunde han veta så mycket, och hur i all sin dar kunde han veta någonting om honom?
Han tog tydligen hennes plötsliga tystnad som ett ja, för han tog bort armbågen från väggen och rätade på sig medan han lugnt drack ur sitt eget champagneglas.
”Jag har sett dig i tyska tidningar när jag var där och blev fotad. Dessutom är du nog inte helt okänd i Sverige heller. Jag hörde att det där bandet har många fans här”, sa han i förklarande ton när han slutligen hade svalt ner drycken.
Hon skakade lätt på huvudet, dels för att förneka hans nyss sagda ord och för att väcka sig själv ur tankarna.
”Inte längre”, förklarade hon och såg ner på sitt glas medan hon började föra fingret längs med kanten.
Hon ville inte tala om det här. Inte där och inte med honom. Helst ville hon inte tala om det över huvud taget så hon svalde hårt och vred huvudet åt höger för att betrakta de andra glatt, samtalande gästerna. ”Ditt namn är inte särskilt svenskt. Är du inflyttad?”
Han skrattade sitt låga, behagliga skratt igen och hon tvingade tillbaka en rysning.
”Min pappa var amerikan. Det var han som fick in mig i den här riktningen”, sa han.
”Som modell?” frågade hon, lättad över ämnesbytet. Han nickade och drack lite till av sin champagne innan han fortsatte.
”Ja… Vi flyttade hit när jag var i yngre tonåren. Han var själv fotograf så… ja. Han hade väl rätt kontakter och så… blev det som det blev.”
Alex röst var saklig och lättsam, och det envisa leendet höll sig kvar på hans läppar. Hon betraktade hans ansikte igen, och la den här gången märke till de perfekta ansiktsdragen som fanns där. Hans kindben var synbara och gav en fantastisk karaktär till ansiktet. Han hade rak näsa som varken var för stor eller liten, för spetsig eller rund. Hans ögonbryn var mörka och framhävde på något sätt hans ögonfärg och form. Det bruna håret föll ner, snett för hans ögon. Han såg väldigt speciell ut. Inte alls som någon annan kille hon någonsin hade sett.
”Jag gör inte så stora jobb. Jag ser modellyrket som min hobby. Jag pluggar faktiskt psykologi just nu.”
Hon hajade till. Nog för att killen var perfekt, men hon hade aldrig i sitt liv trott att han pluggade psykologi av alla ämnen. Han verkade inte vara en typisk psykolog. Inte den typen.
”Psykologi?” upprepade hon skeptiskt.
Han nickade nöjt och såg på henne med sina speciella ögon. Hon kände hur hans blick värmde henne och hon önskade att hon på något sätt kunde spara den. Hon tyckte om hans ögon. De utstrålade sån värme.
”Japp… det trodde…”
”EN KVART KVAR TILL TOLVSLAGET ALLIHOP!”
Martins röst överröstade både musik och alla andras pratglada röster och skratt. Det hördes förtjusta rop och med ens började alla gå i riktning mot den stora terrassen. Det var tydligen tur att Martins lägenhet var så stor och rymlig, och ännu mer tur att han hade så pass gott om pengar att hans överklassiga lägenhet hade en ännu mer överklassig terrass där alla människor fick plats. Det var säkert tjugo personer i lägenheten, och alla skulle utan tvekan få plats på terrassen.
Julias ansikte vreds genast ihop i en ful grimas när hon hörde ordet tolvslag. Alex verkade märka det, för han la en hand på hennes axel och såg ner på henne.
”Hur är det?” frågade han omtänksamt.
”Bra… jag gillar bara inte när det smäller”, erkände hon skamset. Det var sant. Hon avskydde smällare och fyrverkerier, vilket var en av de stora anledningarna att hon helst hade velat gömt sig hemma hos Helena den här kvällen. Hon blev nervös och irriterad av alla färger och ljud. Hon förstod varken vitsen eller det roliga i det hela.
Alex släppte hennes axel och tog istället tag i hennes handled. Hon ryckte förskräckt till, av ren vana, trots att hon visste att han inte kunde ha den blekaste aning om vad som dolde sig under klockans breda armband.
”Förlåt, jag menade inte att skrämma dig. Jag tänkte bara ta dig härifrån. Om du nu inte gillar fyrverkerier menar jag.”
Hans röst var lugn, omtänksam och väldigt behaglig. Hon slappnade av och såg på honom. Vad hade den här killen som fick henne att känna sig så bra till mods. Hon nickade svagt, och lät honom leda henne ut ur det numera knöfulla köket dit de som hade tomma glas nu hade tagit sig för att fylla på dem inför det kommande nya året.
Hon flyttade Alex hand ner till sin höft där hon föredrog att ha den. De banade sig ut bland de festande, glada människorna och kom snart ut i hallen där de med viss svårighet letade rätt på sina jackor.
Snart fann hon sig själv gående på gatan nedanför, bredvid honom, utan kontakt. Han hade båda sina händer i fickorna, och han visslade på någon melodi. Hon visste inte om han visste vart de var på väg, men hon var säker på vart hon skulle i alla fall. Hon ville hem. Och ville han så fick han följa med. Hon trodde inte att Helena skulle ha några problem med det. Hon borde bli glad för Julias skull.
Det tog dem inte särskilt lång tid att leta reda på en fri taxi. Antagligen hade folk inte börjat jaga taxibilar för att ta sig hem än, det skulle antagligen bli panikartat framåt småtimmarna.
De satte sig i baksätet på taxin och Julia berättade Helenas adress, medan hon samtidigt knappade in hennes nummer. Hon tänkte att det var bäst att åtminstone försäkra sig om att det var okej att ta med en gäst hem, hon ville inte verka dryg på något sätt.
Men systern svarade inte. Julia såg fundersamt på mobiltelefonen i sin hand, men fällde sen snabbt igen den och stoppade ner den i sin handväska. Om Helena inte var hemma, så skulle det inte skada henne om Alex följde med. Hon ville i alla fall inte sitta ensam och lyssna på de ilsket smällande raketerna utanför, så lite sällskap vore perfekt för hennes del.
Hon bet sig i tungan medan hon funderade på hur hon skulle formulera sig för att inte ge honom några falska förhoppningar. Hon var inte den sortens tjej som bjöd hem killar efter första mötet för att göra det. Nej. Hon ville ha tid på sig, och av ren princip hade hon lovat sig själv att aldrig göra någonting mer än att kyssas på första träffen. Så, frågan var hur hon skulle förmedla sitt budskap på ett riktigt sätt.
”Du… Du skulle inte kunna följa med mig in? Jag… tycker inte om att vara ensam. Inte nu, när det… smäller”, bad hon när bilen saktade in framför våningshuset där hon för tillfället bodde.
Alex såg förvånat på henne och verkade för en sekund tveka. Hon trodde sig förstå vad som pågick i hans huvud, och hon lyckades hålla tillbaka ett irriterat stön. ”Alltså, inte på det sättet. Det var inte så jag menade. Bara… kom in och gör mig sällskap. Jag hatar verkligen smällare.”
Hon såg bedjande på honom medan han slappnade av en aning, sen nickade han och mumlade någonting i stil med: ”Självklart”, innan de båda kravlade sig ur taxin. Juli stack in huvudet genom fönstret på passagerarsidan och räckte taxichauffören den summa pengar hon var skyldig honom.
I samma stund som taxin svängde runt hörnet, hördes ett öronbedövande tjut, tätt följt av en smäll som ekade mellan stenhusens väggar och himlen lystes upp av rosaskimrande glitter. Fyrverkerierna hade börjat. Ett nytt år var där.
Hon såg förskräckt upp på Alex som var en bit högre än henne själv och han log svagt åt hennes reaktion. Sen placerade han sin hand vid hennes midja igen och drog henne med sig mot porten hon pekade ut för honom.
Ytterligare tjut och smällar hördes, och hon kunde inte låta bli att känna sig smått hysteriskt när hon snubblade fram vid Alex sida för att så fort som möjligt ta sig in i huset. Hon knappade till och med in fel portkod, och fick ta två djupa andetag innan hon kunde slå den igen så att dörren låstes upp.
Med springande steg tog de sig uppför första trappan som ledde rakt fram till rätt dörr.
Hon andades häftigt och sneglade upp mot honom igen. Han stod brett leende, precis bakom henne och väntade på att hon skulle få upp nycklarna. Hon fumlade med dem och kände sig alldeles speedad.
Hon var nästan yr i huvudet, och kunde inte tänka klart. Det var underligt att hon stod där med nycklar i handen för att släppa in en nästintill främmande man i en lägenhet som inte ens var hennes. Men det var någonting med Alex som fick henne att känna sig trygg. Han utstrålade någonting som gjorde henne… säker. Hon litade på honom, och hans hud mot hennes när han rörde vid hennes handled hade känts precis som…
Hon tänkte inte namnet, utan tryckte istället in rätt nyckel i nyckelhålet och vred om. Dörren gick upp och hon stövlade in med Alex tätt efter sig. Inte förrän hon fått av sig skor och jacka, hade stängt dörren och låst dörren ordentligt kunde hon andas ut och känna sig trygg. Smällarna och tjuten var bara ett avlägset bakgrundsljud nu. Hon behövde inte vara rädd längre.
”Förlåt för… brådskan”, andades hon häftigt, med ett leende mot Alex. Han ryckte bara på axlarna och log tillbaka mot henne. Hon trevade med handen efter lampknappen som hon visste skulle sitta till höger om dörren. Hon fann den och tryckte till och hela hallen fylldes av ljus.
I exakt samma sekund hördes en röst utifrån vardagsrummet, och hela hennes kropp stelnade till.
Hon lyssnade igen med öronen på helspänn efter vilket litet tecken som helst. Hade hon bara inbillat sig eller…?
Alex såg frågande på henne, men hon brydde sig inte. Trägolvet knarrade, precis som om någon gick på det… Sen hördes det igen.
”Julia, är det du?” frågade rösten, och ett ögonblick senare dök en alldeles för välbekant figur upp i dörrhålet till vardagsrummet. Hans vackra ansikte, hans vackra ögon. De tjocka dreadsen uppsatta på hans bakhuvud… rösten, synen, doften… hans blotta uppenbarelse fick henne att sluta andas. Det kunde inte vara sant. Hon såg på honom med stora ögon, och undrade om hon drömde innan hon med knappt hörbar röst viskade:
”Tom?”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 27 feb 09 - 23:45- Betyg:  | | ooh :O | | Ciissii - 17 dec 08 - 02:22 | | Åhh .. fyfan va bra :D | | sandruskapuska - 3 dec 08 - 17:58- Betyg: | =O Nej, hur kom han in
Var ju både låst och släkt
O han hade inte den adresse
<3 | | RowsahKanin - 6 okt 08 - 17:01- Betyg: | | ^^ | | Mp3 - 14 aug 08 - 00:18 | Åh <3 Helt underbart <3<3
Jag älskar denna, redan ! Fatta! <<3<3<3 | | prickigthallon - 11 aug 08 - 16:55- Betyg: | | Jag får hjärtstopp! helt jävla fucking underbart bra! <33 | | LoveMusic - 11 aug 08 - 15:11- Betyg: | Och du... förlåt också för att jag inte kommenterade igår... men dikta fungerar inte nattetid
(du får en femma till) | | LoveMusic - 11 aug 08 - 15:08- Betyg: | Men NEJ, men JA, men FAN! Det var ju inte såhär det skulle bli!! Tom kommer ju att bli arg, Julia vet inte vart hon ska ta vägen, han den där Alex (varför sa jag Alex, Han förtjänar inte det fina namnet, Axel passar bättre till honom) kommer att se ut som ett får/fån (bestäm själv). FATTA att du har krånglat till det! (och jag sitter här och ser hjälplöst på)
Nu vet jag inte om jag ska kunna få ur mig en vetting kommentar (har det någonsin hänt?) men DU ÄR AMAZING (ja vaddå, när svenska är uttjatad får man ta till engelskan) PÅ ATT SKRIVA!!! Du har med ALLT som gör det lilla extra och GHAAAAAA! Hjälp mig vad bra du skriver!
Och vet du, du behöver inte vara orolig för att detta inte ska bli bra nog, jag tycker redan att du har utvecklats ännu mer i ditt skrivande (Vilket jag inte trodde var möjligt… men som vanligt har jag fel xD) och jag tror inte att det blir värre efter skrivarlägret.
Ja, ni läste rätt; JAMIE (den bäsaste bästa skrivaren) har åkt på SKRIVARLÄGER! Hon kommer ju att skapa en ny epidemi (beroende till vad Julia skriver) om hon ska fortsätta med att bli bättre. När jag läste det igår på msn var det liksom ’Nej, ska hon iväg på skrivarläger… då blir det ju inte fler delar + att msn blir tråkigt’ men när jag tänkte på det senare blev det ’Men JAAAAAAA hon kommer att lära sig ännu mer och kanske bli ännu bättre!:D Fast hur kommer jag sen att överleva mellan delarna o.O’ Men det får vi ta senare… nu ska jag försöka att koncentrera mig på att verka lite normal och inte vara lika beroende som jag egentligen är – vilket jag inte kan vara om jag ska kommentera hennes verk hela tiden. Men jag får vara onormal ett tag till, eftersom att jag (och resten av världen *någon skrika. Tala för dig själv* *jag visa ett av dina verk* *Han förstå mig*) vill läsa mer (A)
(förlåt för en konstig kommentar) | | Ifos95 - 11 aug 08 - 11:06- Betyg: | O___O
Asså, ÄRLIGT. Vilket slut O__o
Åhh, jag bara ryyste vid dem sista meningarna. Och när hon
liksom "Tom?" ÅHH <3
(men andra ord: superdupermegamycket kärlek på den här och
var snäll att skynda med nästa kapitel) | | xzandra - 11 aug 08 - 10:23- Betyg: | aww, underbart;)<3
MEERA! | | mikaelanystrom - 11 aug 08 - 10:03- Betyg: | AHHHH :O
JULIA DIN UNDERBARA VARELSE, FANTASTISKT.
ditt sätt att skriva på är bara såå... underbart, jag älskar att läsa dina noveller <3 ^__^ |
|
|
|
