Mina 14 år, helt jävla värdelös- del 4 |
"Nejmen, hejsan, Mina!" log Malin som om hon blev överaskad
när jag kom in i rummet.
"Hej," sa jag och satt mej på stolen med fårull.
Malin satte sig i stolen bredvid.
"Så Mina..Har u skrivit pappret jag bad dej att skriva?"
Jag räckte fram det knögliga pappret och Malin väcklade
upp det och läste. Jag tittade på hennes röda block som
låg på bordet. Jag läste det som stod skrivet med svarta
bokstäver:
Namn: Mina Redhill.
Ålder:14
Vikt: 40 kg
Längd:1,66 cm
Bostad: Sverige/Stockholm
Problem: Föräldrarlös
Malin la ner pappret i knät.
"Men Lilla Mina, suckade Malin.
Sedan visste Malin inte hur hon skulle fortsätta.
Jag bet mej hårt i läppen. Spänd på vad hon skulle säga.
"Hur länge låg du på sjukhuset, Mina?"
Jag hade nästan glömt bort sjukhuset. Nästan glömt bort
hur ont jag hade, vad jag tänkte, vad jag gjorde. Det enda
jag minns är att tiden stannade. Stannade i en tid av
tomhet.
"I en och en halv vecka, tror jag," sa jag.
Malin nickade.
"Hur går det iskolan, då?" frågade Malin, för att få mej på
andra tankar.
"Bra," sa jag.
"Hänger du med på letionerna?" frågade Malin.
Och fan vad jag tyckte det var onödiga frågor.
Jag menar, jag är liksom inte här för att prata om skolan,
det kan jag göra när som helst med vem som helst.
"Mina, berätta vad du tänker."
"Va, just nu?"
Malin nickade.
Jag tänkte på mamma och pappa. Hela tiden.
Jag tänkte på:
Mörkret
Smärtan
Krock en
Mamma
Pappa
Det var fan det ända som fanns i mitt huvud. Och tankarna
gick inte att få bort. Jag blundade och grät. Fast tårarna
var osynliga, dem var det bara jag som såg. Mina tomma
äckliga våta tårar. Hatar att gråta. Får inte. Får inte
gråta.
"Mina?"
"Ja, va?" sa jag och mötte Malins jävla blick, som såg sådär
"ledsen för min skull-blick."
Hatar det.
Låt mej vara.
Jag orkar inte.
Dem är döda.
Jag vet det, och vadfan ska man prata om det för??
Nu när det inte fanns.
De tomma tårarna forsar ut.
Jag känner dem. Jag ser dem. Jag hör dem skrika av sorg.
Men Ingen annan på hela jorden kan se dem, höra dem eller
känna dem. INGEN. Bara jag. Mina.
Jag vek undan blicken, men mötte den igen.
"Jag vet inte."
Malin suckade.
"Mina, du säger inget. Hur ska jag kunna hjälpa dej då?
Berätta nu för mej exakt vad som hände."
"Nej, snälla, Malin låt mej få slippa!" sa jag och grät de
tomma tårarna.
|
|
|
|
