Kaos i mitt huvud |
Allting blir ljud, ljud i mitt huvud, ljud som ekar, ljud som bara skapar kaos och jag kan inte höra dem, jag står inte ut, jag vil attt det ska vara tyst, tsust, så tyst. Men då blir tystnaden ett fängelse. öronbedövande och smärtsam. Så ård och kall att det känns som att det är vinter när det egentligen är somar. Och jag fryser, ja jag fryser även fast jag har ätiti, sovit och har en tjock tröja på mig, men jag fryser inuti.
Jag nästan skakar av köld, jag vet nte varfr jag vet inte vad som får mig att frysa så, men det är kallt samtidigt som det är kokhett och jag bara försvinner bort, bort från min kropp, bort från verkligheten. Bort från allt just nu. För tystnaden kväver mig liksom ljuden.
Alla nycklar som vrids i lås och skramlar i fickor på vlåa tröjor, blåa landstingströjor. Och jag, jag sitter här och känner paniken komma närmare och hör min egen andämting i öronen och tystnaden som bedövar mig, som bedövar världen verkligheten och min fantasi.
Det blir invaderat av skrik, ljudlösa skrik som inte ens jag kan höra, ingen kan höra dem för de finns inte, de existrar inte och har aldrig gjort det heller.
Andetagen är så tunga så högljuda, så hårda, jag orkar inte, jag orkar knappt tänka Ljuden bara förstoras och tystnaden blir olidlig och jag vet inte hur jag ska bete mig, eller vad jag ska säga.
Inbillade ljud, som inte finns, som inte existerar och so jag vet inte är riktiga utan bara i mitt huvud och det är bara jag JAG som gr dem ingen annan, det är inte röster, jag hör bara mina egna röster, men det är ju tankar, vanliga tankar som skriks i mitt huvud.
Ljden från korridoren dödar mig, sakta, sakta, bit, för bit och jag känner hur jag bara blir tyngre och tyngre men flyger ivg från mig själv och från mina fantasier för tystnaden har förströt det.
Jag orkar bara inte
|
|
|
|
