1 år, i saknar av dig |
1 år
12 månader
48 veckor
336 dagar
8064 timmar
Till Marie. 31 december 18:00
"Älskling, jag saknar dig.
Du kommer hem imorgon och jag kan knappt vänta tills jag får se dig igen. Lova att du är försiktig ikväll, jag vill ha en hel Emma imorgon."
Till Andreas 31 december 18:30
"Jag saknar dig med! Jag är rädd om dig om du lovar att du också är försiktig."
Till Maire 31 december 18:38
"Jag Lovar"
– Älskling kom nu, vi ska ut och titta på raketerna snart! Du får inte missa att se din pappa klanta sig i år igen.
– Jag kommer, jag kommer!
Jag snubblade ner för trappan av min allt för långa klänning. Kändes dumt att vara så uppklädd när det bara var släkten som man skulle visa sig för, hade velat att Andreas hade sett mig nu. Men han är väl i någon sunkig gammal lägenhet med hans allt för fulla kompis, han är nog inte så nykter han heller.
När jag kom ut på gården var det bara några få minuter kvar tills tolvslaget. Kunde se glädjen i allas ögon, det nästan sken "nytt år, nya möjligheter." Eller hur..
Raketerna smällde högt och gav sina vackra färger på den mörka himlen. Jag minns hur rädd jag var för raketerna som liten, nu kan jag inte hitta någon anledning varför. Mamma var tvungen att ta in Theodor vår hund som blev allt till sig av raketerna. Med det kalla glaset med nästan fryst champagne gick jag över den snötäckta marken tillbaka till huset. Väl framme vid dörren sprang jag in utav att telefonen ringde, det måste vara Andreas som ska säga gott nytt år! Det känns som en hel evighet sen jag hörde hans röst.
Jag lyfte på luren.
4 timmar
240 minuter senare
Du finns 4 meter framför mig. Det krävs så mycket nu för att jag ska orka ta mig fram till dig. Jag lägger min hand på det kalla dörrhandtaget, med mina sista krafter trycker jag ner det. Dörren känns så otroligt tung. Jag går in och stänger dörren efter mig. Jag blir tvungen att blunda. Mina ben vägrar att bära mig bort. Jag ser ner på mina händer och ser att de skakar. Pressar händerna hårt emot mina ben och tvingar mig själv att gå fram, gå fram och sätta mig på den där stolen bredvid sängen.
Öppnar mina ögon och ser bara dina fina händer och armar, men dem är inte som de var. Ditt ansikte och kropp är täckt, raketen hade gjort sitt.
Det är bara dina händer nu, dina förut så trygga händer.
Kalla, stela, inte varma och mjuka som dem en gång var. Jag tar din hand för en sista gång, känner mig lika kall som handen.
Varför var du tvungen att försvinna?
1 år
12 månader
48 veckor
336 dagar
8064 timmar
I saknad av dig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lucky_angel92 - 9 aug 08 - 02:46- Betyg:  | | den var väldigt bra | | Ciissii - 9 aug 08 - 01:15 | Ruskigt bra skriven.
Är den sann? :/ |
|
|
|
