En annan verklighet |
Jag var sjuk när jag föddes, riktigt sådär ordentligt sjuk. Men efter ett pars års hård medicinering så överlevde jag krisen och kunde oskadd, eller ja inte oskadd, men frisk därifrån. En av få som drabbades och en av de väldigt få som verkligen blev friska.
Ärren finns kvar än idag även fast jag inget minns, men min kropp minns och min själ minns. Min hjärna minns nog också, för just nu när jag sitter här och skriver det här måste jag bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta.
Jag föddes med en blodsjukdom, en som gjorde att min kropp inte klarade av att producera nya röda blodkroppar till mig när det behövdes. Jag var helt enkelt, blek, vit som ett lakan, blek och fruktansvärt sjuk.
Mina syskon frågade ofta om det när vi var minde, men jag ville bara hålla för öronen och skrika högt för att få dem att sluta prata om det. Det låter kanske fånigt, men jag, lilla lilla jag vägrade fullkomligt totalvägrade att ens höra namnet på sjukdomen. Det gjorde mig alldeles kall inombords och jag ville bara sjunka genom golvet och försvinna för allt evighet.
Ja, jag vet, det låter knäppt att man känner så när man faktiskt är frisk från den, att man inte klarar av att, att helt enkelt ta det till sig och fundera och analysera om det. Eller det har jag gjort, men egentligen bara med mig själv och genom uppsatser på högstadiet. Men jag har aldrig liksom pratat om det, fått ha ett bollplank som har tvingat mig att lyssna, tvingat mig att inse att jag faktiskt måste prata om det och att det inte fungerar för varken kropp eller själ att bara sitta och låta det gräva sig djupare och djupare in i en själv.
Senare, ja för att vara exakt i vintras fick jag veta att jag även blev född med ett funktionshinder, men som man antagligen aldrig har lagt märke till eftersom att jag var så sjuk när jag var liten och sen bara trott att det var kroppens och hjärnans signaler på den "barnmisshandel" min kropp fick utstå.
Det funktionshindret hade ingenting med mitt fysiska jag att göra utan bara mitt psykiska jag och mina små beteendemönster som i andras ögon ibland måste ha verkat väldigt märkligt. Men jag hade helt enkelt inga andra strategier på hur jag skulle t itu med saker.
När jag gick på högstadiet så kallade jag mig själv värdelös för att jag kastade bort mitt liv på att må dåligt när så många läkare och annan sjukvårdspersonal hade räddat mig och gett mig ett riktigt liv.
Jag hade så dåligt samvete för vad jag gjorde mot mig själv att jag skrev till en av läkarna som forskade kring "min" sjukdom och sade att de kunde få göra tester å mitt blod för att se om det kunde hjälpa de andra få sjuka barnen.
Jag ville bara göra rätt för att få ha kvar min plats på jorden.
Många tror jag inte tänker på hur svårt det kan vara att från att ha varit dödssjuk till att sedan bli helt medicinfri faktiskt ställer till väldigt mycket saker inne i en människa. Mycket tankar, känslor och funderingar. Det behöver inte vara så att en människa är "räddad" bara för att hon slipper äta medicin i mängder Det finns faktiskt kvar i själen också. Och den skam och värdelöshet man känner när man inte kan rättfärdiga det man man har fått.
För jag har faktiskt verkligen FÅTT ett liv, jag har blivit född till ett liv utan fått ett och att leva med skammen och skulden över att inte kunna hantera det är nog något av det värsta man någonsin kan göra.
|
|
|
|
