36. Stich Ins Glück [ff] - The End - |
Ja, hoppsan hejsan då. Igen. Låt nu inte titeln skrämma upp er alldeles för mycket. Det här är alltså sista delen, på denna, men jag jobbar precis just nu på en epilog också. Så det är inte Heeelt slut än, och... öhm, ja. Fler detaljer efter att ni har läst själva delen. Så, enjoy nu då <3
Kapitel trettiosex
You took my breath but I survived
Så fort han slog upp ögonen kände han igen sig, men han hade inte en minsta aning om hur han hamnat där, i Bills stora säng. Han hörde mummel genom den stängde sovrumsdörren, och han kunde utan problem avgöra att det var Bills röst som mumlade, trots att den blandades och blev smått otydlig med den bakgrundsmusik som spelades utanför det mörka rummets väggar.
Han såg sig omkring i Bills sovrum. Sängen han låg i, var mycket riktigt stor och borde rymma minst tre personer. Den var placerad med huvudändan vid mitten av det rektangulära rummets kortsidor. På vägen mittemot den var många inramade fotografier upphänga. Mestadels var det bilder på familjen, men Toms blick fastnade på den enda som föreställde hela familjen Kaulitz, version ett.
De leende personerna på fotografiet verkade så… fel tillsammans. Bill och Tom stod i mitten, med varsitt barnsligt leende på läpparna, som förstås var identiska. De hade inte varit äldre än fem år när bilden tagits, några månader innan de skulle fylla sex.
Tvillingarna var lyckliga, vilket syntes lång väg, men att döma på föräldrarnas falska leenden, vid varsin sida av dem, hade Bill och Tom varit ensamma om det just då.
Kortet var taget under deras sista gemensamma sommar. Sista semesterresan som mamma-pappa-barn. Och när Tom nu tänkte tillbaka på den tiden, insåg han att han inte saknade den. Inte alls.
Han mindes den där resan, och han förmodade att Bill också gjorde det. Under de två veckor som hela familjen hade varit ute på resande fot tillsammans, hade det inte gått en enda timme utan att deras föräldrar, Simone och Jörg, varit beredda att klösa ögonen ur varandra.
Tvillingarna hade förgäves försökt få föräldrarna att hålla sams, och resultatet blev att de inte långt därefter fick beskedet om föräldrarnas kommande skilsmässa.
Tom avbröts i sina funderingar av att Bills mumlande plötsligt kändes närmre än tidigare. När han utan tvekan kunde höra Bills fotsteg utanför dörren, tänkte han inte. Hans beteende var lika löjligt som en femårings, men han slöt ögonen och låtsades sova ändå, utan att ha en bättre anledning än att han ville höra vad Bill mumlade om.
Han kunde höra hur dörren öppnades en aning, och han kände hur en strimma ljus letade sig över hans bakhuvud och vidare över hans ansikte.
Den låga musiken utanför, strömmade in i rummet, och han kände genast igen artisten Nenas sjungande röst.
Sen hörde han Bills egen röst, som utan problem överröstade musiken.
- Han har sovit oavbrutet i nästan fjorton timmar. Ja… Jag är orolig för honom. Efter allt det här med Julia… ja. Jag kan inte ta det på telefon, mamma. Du får komma hit. Jag vet inte vad jag ska göra. Nej, för du kan inte se honom. Du varken ser eller hör honom… det är hjärtskärande… Bra. Ja… Jag tror att vi båda behöver dig… ja. Okej, vi ses snart då. Kram, hej.
Det hördes ett svagt klickande ljus, precis som när man trycker på röd lur på en bärbar telefon för att avsluta ett telefonsamtal, vilket förmodligen var precis vad Bill gjorde.
Tom låg blickstilla medan en miljon tankar for omkring i hans hjärna. Hade han verkligen sovit i fjorton timmar?
Deras mamma, Simone, var på väg, för att Bill hade sagt att han var orolig för honom… varför då? På grund av hur vad han hade sagt? Betydde det att han hade pratat i sömnen? Om vad?
Han hörde inte att dörren stängdes, och antog därför att Bill stod kvar där. Hans antagande bekräftades av en djup suck bortifrån dörren. Det knarrade lite i golvet när Bill vände sig om för att gå därifrån.
- Bill? viskade Tom ut i mörkret.
Han öppnade ögonen och vände sig om i sängen, så att han kunde se Bill i ljuset från vardagsrummet. Bill stannade upp och vände sig mot honom med lätt höjda ögonbryn.
- Ja? sa han frågande tillbaka i samma viskande ton.
Tom väntade ett ögonblick med att svara. Han hade ingen aning om varför han egentligen hade påkallat sin brors uppmärksamhet. Han visste bara att han ville ha svar på omöjliga frågor, och få prata med Bill, som ändå kanske skulle förstå honom. Han svalde långsamt medan han försökte frambringa rätt ord, men misslyckades. Det fanns inga ord som var de ”rätta” i den här situationen. Han hade så mycket att säga som bara var onödigt, idiotiskt och otroligt svårt att få fram.
Bill, som väntade tålmodigt på att få höra Toms fortsättning, tog till orda när Tom hade fortsatt vara tyst i en hel minut.
- Vad är det, Tom? frågade han oroligt medan han med tysta, smidiga steg gick fram till sängen och satte sig försiktigt på kanten, trots att det fanns gott om plats i och med att den var så stor som den var.
Tom svalde igen och såg in i Bills ögon. Plötsligt kändes hans mun alldeles uttorkad, och ögonen så gott som översvämmade. Som om all kroppsvätska han haft, skumt nog hade förvandlats till tårar medan han sov, och som nu hotade med att rinna över.
- Jag har visst strulat till det rätt ordentligt för mig, va? sa han på ett sätt som kändes väldigt oäkta.
Men han ville inte gråta mer. Då kändes det bättre om han kunde skämta bort det, trots att skämtet misslyckades rejält.
Han kunde inte förmå sig att le, för det stämde inte in i hans känslor just då. Så det som skulle bli ett leende, blev istället en hemsk grimas, som skrynklade ihop hela hans ansikte till ett russinliknande skal.
Bills hand for upp till Toms axel, där den smekte honom omhändertagande, samtidigt som han bekräftade Toms sagda ord, bara genom tystnad.
Tom suckade och bet sig hårt i underläppen.
- Om jag bara… Hon borde ha fått höra sanningen innan hon åkte. Det hade varit det enda rättvisa.
Bill tvekade en sekund innan han svarade.
- Och vad är sanningen då?
- Att ja älskar henne. Att jag behöver henne och att hon är det bästa som någonsin har hänt mig. Att ja… jag… är en riktig jävla loser utan henne.
Tom suckade, och såg ner på täcket han låg hopkurad under. Det var sant, även om ordvalet var en aning… överdrivet, möjligtvis. Men det var det som fick Bill att skratta.
Inte högt och inte elakt. Bara ett mjukt, välkommet skratt som kom direkt från hans hjärta.
- Sant. Men som tur är har du en bror som tycker väldigt mycket om dig ändå. Trots att du är en loser, sa Bill och log ett varmt, litet leende som fick Tom att känna sig extremt mycket bättre till mods.
- Tack, mumlade han och lät återigen blicken glida över alla fotografier som täckte den motsatta väggen. Bill följde hans blick och betraktade också han de bilder som han någon gång för så längesedan satt upp där.
- Bill…? mumlade Tom igen när de betraktat väggen under tystnad ett tag.
- Ja?
- Varför lyssnar du på Nena? Jag menar… Det var ju flera år sen du lyssnade på henne sist. Vad jag vet…
Toms fråga var kanske inte den mest intressanta som han hade kunnat ställa i det läget, men det faktum att Bill inte hade lyssnat på en hel Nena-låt på nästan sju år, gjorde att Toms nyfikenhet väcktes, eftersom hans bror nu plötsligt spelade sin allra första skiva ute i vardagsrummet.
Utan att ta blicken från väggen, svarade Bill med sin vanliga, lugna och tröstande röst.
- Det hjälper mig att tänka.
Tom sneglade på Bill. Det var ett sånt svar man bara kunde vänta sig från honom. Tom visste också att det inte var någon idé med att fråga vad han menade, så Tom droppade den tanken.
- Vad tänker du på då? frågade han istället och kände sig precis som ett litet, jobbigt, efterhängset barn.
Bill drog en kort suck, som för att samla ihop alla sina tankar och sen sätta ord på dem. Inte för att han tyckte Tom var påfrestande, så väl kände Tom sin bror. De båda kunde läsa av varandras suckar som om de vore öppna böcker.
- Dels tänker jag på dig, sa Bill.
- På mig?
Tom vred på huvudet, precis lagom för att se sin bror göra exakt samma sak.
- Ja.
Tom höjde frågande på ögonbrynen och väntade på att få en något djupare förklaring av vad Bill hade menat, utan att säga någonting. Bill pressade ihop sina läppar till ett smalt streck. Hans ögonbryn drogs ihop närmre varandra, och bildade fundersamma rynkor och veck i hans panna.
- Jag var orolig för dig, och det är jag fortfarande, sa han och blicken han skänkte Tom var en uppenbar vad-trodde-du-blick. Men Tom förstod fortfarande inte.
- Varför då? frågade han förvirrat och gjorde verkligen sitt yttersta för att minnas ordentligt vad som hade hänt.
De hade suttit i Bills kök, på golvet, och Bill hade klargjort för honom att Julia befunnit sig i Bills lägenhet, bara någon timme dessförinnan. Och att han, Bill, hade försökt få henne att stanna, innan han insåg att varken han eller Tom, kunde eller borde, stoppa henne. Sen hade allting blivit…
Tom spärrade upp ögonen när han plötsligt mindes det där kaoset av färger som han hade befunnit sig i.
- Du har sovit i fjorton timmar, Tom.
- Vad hände? viskade Tom, med hes röst som inte lät som hans egen. Det var som om han inte hade pratat på flera timmar, och rösten plötsligt kände sig alldeles för blyg för att komma fram ordentligt, visa sig i ljuset. Som om den inte ville ha den uppmärksamhet den skulle få.
- Jag vet inte… du bara bröt ihop. Du var helt… Om du inte hade pratat så hade jag trott att du var medvetslös… eller värre. Jag hjälpte dig in hit…
- Jag… pratade? mumlade Tom förvirrat utan att höra resten av Bills ord. Han hörde hur förskräckt han lät, och det var precis så han också kände sig. Han brukade inte prata i sömnen. Så vitt han visste så hade han aldrig gjort det, så varför hade han gjort det nu då? Och vad hade han sagt?
Han kände sina ögon spärras upp till max, och han släppte inte Bill med blicken ens för att blinka.
- Du pratade medan du sov också… sa Bill, och oron i hans röst var fortfarande knappt. Tom kunde knappt tro på det själv. Ingenting stämde.
- Vad… vad sa jag? frågade han och var tvungen att svälja mitt i meningen för att orden överhuvudtaget skulle höras.
Hans röst svek honom ändå i slutet, och frågan uttalades knappt som en viskning. Han visste mycket väl vad det berodde på. Han mindes allt som farit runt i hans huvud medan han legat och dvalat i sängen. Halvt verkliga och halvt drömmande tankar och Bilder av Julia var allt som funnits där. Om så någon rensade hans huvud med en dammsugare så skulle denne inte hitta någonting annat än Julia. Julia, Julia, Julia. Det var allt.
- Du upprepade egentligen bara samma sak om och om igen… mumlade Bill.
- Vad? propsade Tom.
Bill suckade, och svalde, och ingav därmed Tom en bestämd känsla av det han hade sagt inte var någonting som på något sätt behagade Bill. Osäkerheten i Bills ögon och den bekymrade rynkan mellan hans ögonbryn, bekräftade det. Han önskade att hans bror skulle slippa det här, när han såg hur ont det gjorde honom. Men Tom ville veta, även om Tom helst inte ville berätta. Han behövde veta…
- Du sa… någonting som… ”Jag är meningslös utan henne.”
Bills ögon fylldes genast med medlidande och han sträckte blixtsnabbt ut sin hand för att ta Toms. Tom, i sin tur, visste varken vad han skulle göra eller vad han skulle säga. Han tappade talförmågan, och hans kropp vägrade göra som han bad den.
- Du skrek det… och grät, sa Bill med tårfyllda ögon.
Tom såg uppskrämt på honom. Han förstod precis hur Bill kände. Att höra någon gråta i sömnen, skrika och kvida, var något av det värsta som fanns. Och att höra sin egen tvillingbror göra det, utan att kunna hjälpa, var ännu värre. Han hade själv varit med om det. Bill hade betett sig så när de var yngre, om än hade han bara drömt ynkliga mardrömmar som då tycktes vara världsproblem… Men bara vetskapen om att Tom inte kunde hjälpa honom, hur mycket han än ville, var förödande.
Tom hörde plötsligt sig själv kippa efter luft, och han insåg först då att han hållit andan alldeles för länge. Utan att veta vad hans kropp gjorde för rörelser, lutade han sig framåt och borrade in ansiktet i täcket, samtidigt som han försökte tänka klart, utan framgång.
Han visste bara att han plötsligt inte hade något val. Hon skulle inte komma tillbaka. Hon hade valt sin egen familj framför honom, och det respekterade han. Men han ville vara med henne. Han ville känna henne, och se henne… Ändå hade han sitt liv här. Tillsammans med sin familj. Hur skulle han någonsin kunna ge upp det?
Ett fortsatt liv utan Julia skulle visserligen bli jobbigt, och väldigt tomt. Han visste inte ens om han skulle kunna föreställa sig hur det skulle bli, åtminstone till en början. Men han visste, eller snarare hoppades, att det så småningom skulle gå över. Eller lindras.
Det var tvunget att bli så, annars skulle han gå under, falla sönder i små bitar, utan minsta möjlighet att kunna reparera sig själv. Han ville inte gå sönder, dels för sin egen skull, men mest för Bill. Han skulle få ett helvete om Tom inte styrde upp sina känslor och la allting med Julia bakom sig. Han visste att det nu var dags för honom att gå vidare, vare sig han ville det eller inte.
Det ringde på dörren, och den gälla signalen var så oväntad att både Bill och Tom hoppade högt av rädsla.
- Det är nog mamma. Hon ringde, och berättade vad som stod i varenda skvallertidning i stan… Hon fick inte tag på dig, sa hon och det oroade henne. Så jag berättade i princip allt. Du vet ju hur hon är… Hon var på väg till bilen när jag la på.
Bill suckade efter sin långa och något osammanhängande förklaring, och Tom stämde in.
- Jag kommer nog aldrig vänja mig vid hur snabbt hon kommer till oss, nu när hon har flyttat… men ja, det är nog bäst att du går och öppnar. Hon behöver inte tro att jag är döende längre än nödvändigt, sa Tom så skämtsamt han förmådde.
Bill log, och likaså gjorde Tom, trots att han nästan fick ont i mungiporna.
Hur svår den närmsta tiden nu än skulle bli, så skulle han aldrig någonsin behöva stå ensam, insåg han samtidigt som Bill lämnade rummet och gick ut i hallen för att släppa in Simone.
Han skulle alltid ha Bill vid sin sida, och med hans stöd skulle han klara av att gå vidare. Lämna Julia bakom sig och försöka börja om på nytt. Det skulle bli en ny epok, en ny era, då han skulle ta lärdom av sina redan gjorda misstag.
Det gjorde ont att inse vad han skulle behöva göra. Glömma alla minnen. Lämna allt bakom sig. Den nya epoken skulle bli en epok utan Julia. Men han var säker på att det skulle fungera, tillsist. Han behövde bara sluta tänka på henne så mycket, försöka glömma så mycket som möjligt. Det skulle gå. Det var det tvunget till.
---
Sådär ja. Öhm, ärligt talat är jag inte heeelt fullkomligt nöjd med den här sista delen................ så, jag bestämde mig för att skriva en epilog. En epilog som kommer leda till en NY fanfic. Eller, en fortsättning på den. Jag har börjat på den lite redan (a) så, den är påväg. Den kommer alltså handla om Tom och Julia den med, och... ja, ni fattar om ni läser epilogen, som blir någon slags prolog för den nya... öhm. Ja. alltså, det blev vääldigt komplicerat det här. Men huvudsaken är, att om ni vill ha en fortsättningen så ska ni läsa den fanfic av mig som kommer heta "Nach Dir Kommt Nichts". Eventuella frågor.. ställer ni till mig xD så svarar jag så gott jag kan. Tack LoveMusic för all hjälp och allt stöd när jag har skrivit :D<3 Tack till er som har kommenterat och hjälpt mig. Håll utkik efter epilogen/prologen. ;) Hata mig inte pga detta slut, det är ju inte riiiktigt ett slut *blinkblink*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 15:16- Betyg:  | Du har fått mig att skolka i 1 o 1/2 dag (oroa dig inte, e inte så farligt som det låter), jag har hållit mig vaken så länge jag bara kunnat för att kunna läsa, och all mn lediga tid har gått åt till att läsa.
Förstår du hur beroendeframkallande dina noveller är?
Helt super
Love ya och dina novells <3
kommentar om novellen. Sååå bra.
tack o lov för en fortsättande novell, annars vore du som gott som död
<3 | | Ifos95 - 10 aug 08 - 14:19- Betyg: | okej, du har jag typ STRÄCKLÄST alla (!!!) delar. O__O
och FY, vad man blir fast. Fy vad man känner samma känslor
som dem. FY, vad man måste ha mer, mer, mer.
Jag kände hur mina ögon tårades vid: "- Du sa… någonting som… ”Jag är meningslös utan henne.”"
Sen så rann dem ända till slutet (och en stund efter det).
Du har en så enormt stor talang och du måste lova att inte
slösa bort den, okej?
Jag fullkomligt ääääälskaaaar att det kommer en till, och jag
ser verkligen fram emot det. Men nu ska jag läsa epilogen. ^^
Kram på dig //Kitty | | mikaelanystrom - 9 aug 08 - 17:59- Betyg: | åh jamie, <33
tack för att du skriver fortsättning, hade nog aldrig överlevt utan den. Hade varje dag suttit och undrat "hur skulle den ha fortsatt?"
tack <3 | | prickigthallon - 8 aug 08 - 22:35- Betyg: | GASH! SÅ JÄ*VLA BRA :D
Jag läser resten sen, klarar inte att sitta här längre. (och får inte heller XD)
PUSSAR :* (eller ja.. xD *pyss*) | | xzandra - 8 aug 08 - 21:51- Betyg: | helt underbart:)
men det måste bli Tom och Julia igen!
det får inte vara slutet för dom...
men tack för en otroligt bra novell!<3
jag kommer verkligen fortsätta att följa dina kommande
noveller och speciellt den där epilogen/prologen;)
tack ännu en gång, du är en av mina stora "idoler" här på
dikta<3:) | | LoveMusic - 8 aug 08 - 20:06- Betyg: | FATTA att det stack till i hela mig när jag läste titlen, "the end"... Jag var SÅ *sträcka ut armarna så långt jag kan* ledsen, även om jag visste om det innan. Och om jag inte hade läst att en epilog (*jippie*) kommer strax, skulle tårarna rinna nerför kinderna på mig just nu (jag både längtar och itne längtar till den). Men visst längtar jag till nästa novell, men denna har verkligen varit speciell för mig... det är något med denna handligen som gör det (kommer förmodligen gilla den andra ännu bättre eftersom att du kanske (märk kanske, är inte säker om det går närman skriver så bra som du, datorer världen över kanske exploderar av all magi^^) har blivit ännu bättre på att skriva då.
(måste bara säga; låttexten som du hade i denna passar SÅÅÅ bra till denna delen)
Och vet du vad... Denna var inte alls dålig, den hade precis lika bra klass som alla de andra. Du hade med allt det som du brukar ha med, personbeskrivningar (RIKTIGT bra i denna delen), miljöbeskrivningar, och känslor (känslorna har du klarat av absolut fantastiskt bra, man vill bara krama om både Bill och Tom). Och på tal om Bill och Tom, så är "tvilling-sakerna" också helt underbart beskrivna. Du skriver inte så som vissa gör, att de förstår vartenda blick, och du är inte så att du glömmer det helt och hållet att de är tvillingarna. Bu bekskriver allt så.. perfekt.
Och så hade jag tänkt att avsluta den här kommentaren med att säga; Det där med att hjälpa, det är inget du ska tacka för. Det är snarare jag som ska tacka dig. Tack för att du har gett mig chansen att få läsa en sån här underbar och välskriven berättelse... åter igen, Tack | | HannahKarlsson - 8 aug 08 - 16:26 | Jag dödar dig ifall Tom och Julia inte kommer att hitta tillbaka till varann. Bara så att du vet.
*KlingKling i glaset*
Tackar för denna underbartbraiga perfekta otroligt bästa ficen. | | Ciissii - 8 aug 08 - 16:22 | Verkligen bra, du skriver jättebra :D Ska följa dina
kommande noveller helt klart :) | | chulia - 8 aug 08 - 15:32 | | Heartbeat: aaw, det trodde jag med faktiskt. Hade nästan skrivit hela: "stanna-flygplanet-slutet" när jag insåg att jag inte ville ha det så xD <3 men tack för kommentarer. :O OMG, säg inte att det var mina wannabetomibyxor!? |
|
|
|
