utan vänskap ingen kärlek! |
Jag stod på bron och skulle precis ta klivet ut och äntligen få ett slut.
Då jag såg Andreas komma... Jag visste att han skulle snacka med mig och allt och jag orkade verkligen inte med det!
Jag lyfte på ena foten, nu stod jag bara med ett ben på bro räcket. Det började bli disigt i huvudet och allt snurrade runt även fast jag stod kvar där jag stod!
Jag hörde i bakgrunden Andreas skrika åt mig:
- Snälla Carro hoppa inte, Jag vet att jag har varit en total idiot och jag vet hur mycket fel jag gjort. Men jag vill ha kvar dig hos mig och du kan fortsätta hata mig om du vill. Men här och nu älskar jag dig utöver hela mitt hjärta! Snälla du måste lita på mig allt fel jag gjort! Det är det värsta misstagen i hela mitt liv och jag tänker på det varje natt! Men jag kan inte gå tillbaka och fixa det! Hade jag kunnat det så hade jag gjort det för länge sedan! Men det ända jag kan göra nu, är att be dig lita på mig och kliva ner!
jag kände något blött vid min kind och jag skulle precis lyfta handen för att torka bort det som var en tår, Då jag tappade balansen.
Det kändes som Fritt Fall på Gröna Lund när jag föll där. Mina kinder blåstes upp med luft som i vikingaskeppet och allting kändes som en berg och dal bana. Nu när jag tänkte att det här är sista stunden i mitt liv så rullade massa minnen och tankar fram, som jag knappt minns. Plötsligt mindes jag när jag var tre år och öppnade presenter på julafton och fick den där Baby Born dockan som jag suktat och strävat efter. Jag mindes min första kyss, då kom jag att tänka på Andreas. Och då på flera år så fick jag faktiskt fram ett leende på läpparna. Jag tänkte på allt jag och Andreas gjort och att vi varit bästisar när vi var mindre och sedan hade känslorna styrt till kärleken, och jag älskade honom verkligen. Jag fick min första kyss av honom. Och sedan var allt förstört för kärleken, att vi ens började bråka om den där grejen! Vi kunde inte ens fortsätta vara kompisar för att det blev så pinsamt. Då jag förstod att kärlek är inte bara kärlek för utan vänskap så finns det ingen kärlek och utan kärlek ingen vänskap!
Men nu var allt försent, när jag landar kommer jag att frysa till döds och mista hela livet jag hade framför mig. Jag ångrade så att jag ens gått i närheten av den där bron. Men det tog bara någon sekund ifrån att jag tappade fotfästet på bron till att jag kände något ta tag i min fot, och istället för att se hur jag kom närmre och närmre havet så var allt stoppat som på film när man klickar på stopp knappen. Och äntligen på flera år kände jag mig faktiskt älskad på riktigt. Det var så länge sedan jag känt den känslan sist så jag hade glömt hur det kändes, och i och med att jag glömt det så hade jag förlorat hoppet om att någon ens älskade mig på riktigt. Nu började allt plötsligt röra sig igen fast jag flyttades uppåt. Då kände jag hur något slog i mitt huvud och jag fick väldigt ont! Och jag kändes hur jag lades ner på den hårda asfalten fast för mig som hängt uppochner ett tag så var det väldigt skönt att ligga där. Och innan jag slumrade till så såg jag Andreas sitta framför mig med tårar i ögonen.
När jag vaknade 10 minuter senare kände jag något kallt och blött läggas på min panna och så sved det till. Efter det somnade jag igen. Efter alla självmordstankar och sömnlösa nätter så var det underbart att få sova med ett leende på läpparna. Jag var helt utmattad. Istället för att drömma mardrömmar som jag vanligtvis gjort de nätter jag ens somnat så drömde jag om lycka och kärlek. Alla minnen från att jag kom till världen tills idag. Jag drömde om när min lillebror föddes, om Andreas och första gången jag träffade Linnea. Gud vad jag saknade henne! Hon flyttade till Amerika för 2 år sedan och kommer kanske tillbaka om ett år.
Men alla minerna med henne från när vi var små de fick verkligen mig att le nu! När jag vaknade igen hade det gått 9 timmar och jag låg i en säng på något sjukhus och höll på att undersökas.
Jag såg hur doktorn pratade med Andreas och jag försökte höra vad dem sa..
- Hon stod på bron och tappade balansen och föll men jag hann ta tag i hennes fot och skadan i pannan var nog att hon med kraften slog i huvudet i bron närjag försökte dra upp henne. Hörde jag Andreas säga till doktorn.
Doktorn nickade och jag hörde honom säga
- Du har verkligen varit en hjälte och vi skulle vara tacksamma om du kunde ta hem Carro till sina föräldrar och så kan du väll berätta för dem vad som hänt. Jag tror inte att Carro minns så mycket.
Jag kände verkligen att det var lycka att jag klarat mig nu!
2 månader senare:
Nu funderar jag aldrig på självmord längre och varje minut är värt ett leende enligt mig.
|
|
|
|
