35. Stich Ins Glück [ff] |
Tja, en rätt mycket kortare del den här gången, men jag har snart skrivit en tredjedel på nästa, såå... ja. Håll ut, om det är någon som är nära på att kollapsa. Jag skickar in nästa del så fort jag är klar, (och om inte kommentarerna står på noll för dåå niii.... *hotfull*) aaajjaaa... jag ska iallafall fortsätta skriva lite nu, och kolla på nya th-episoden, (åååh den är sååå charmig<333) så, ja, enjoy!
Kapitel trettiofem
Losing you is like livin’ in a world with no air
När de båda bröderna suttit på nästan exakt samma sätt ett bra tag, gav Tom ifrån sig en suck innan han vred huvudet upp mot Bills ansikte och tröstande ögon.
- Jag trodde att du var arg på mig? sa han frågande.
Det faktum att Bill någon timme tidigare faktiskt hade tappat kontrollen och gett ifrån sig ilskna anklagelser mot Tom, som i och för sig var sanna, stärkte Toms mening en aning. Men Bill ryckte på axlarna och log ett tafatt, och ytterst magert leende innan han svarade.
- Ibland tar broderskärleken över.
Tom nöjde sig med det som svar, och vände bort huvudet igen, men han lät det vila mot Bills axel. Han var fruktansvärt glad över att ha Bill så nära sig. Bill var som ett lindrande medel mot… allt. Och trots att det lät som en hemskt dålig reklamfilm, så kunde han inte låta bli att tänka att allt blev så mycket lättare med Bill i närheten.
Han kunde höra företagets slogan i huvudet, vilket nästan var skrattretande.
”Köp Bill, för lättare värk”
Trots komiken i det hela, kunde han inte förmå sig att skratta. Det stämde inte med hur han kände sig. Ett leende skulle bara vara otroligt fel just då.
- Jag förstår inte Bill… varför gör det så ont? viskade Tom och hörde att det lät precis lika olyckligt som han kände sig.
Bill strök med handen över sin brors axel. Han svarade inte med en gång, utan klappade bara tröstande.
- För att du är kär, Tommy, mumlade Bill.
- Då är det första och sista gången då…
Toms röst dröp av bitterhet, och Bill verkade inte veta vad han skulle svara på det. Kanske förstod han inte vad Tom verkligen hade menat, men Tom visste. Och han hade tagit sitt beslut.
Om det som nu påstods vara kärlek kändes på det här viset, så ville han aldrig någonsin uppleva det igen. Den gnagande känslan i bröstet åstadkom på någotvis alldeles för många små hål, som inte bara sved. Den orsakade krampaktig smärta, som letade sig ut från bröstet och spred sig till resten av hans kropp. Det gjorde för ont. Han ville inte.
- Hon bara… åkte. Utan att lämna någonting, mumlade Tom mer åt för sig själv än för Bill.
Bill stannade upp mitt i en av sina tröstande smekningar. Han såg på sin bror med ögon som avslöjade blandade känslor.
- Tom… hon lämnade faktiskt… något. På sätt och vis, sa Bill.
Hans röst var lugn och sorgsen, vilket Tom la märke till direkt.
- Vad menar du? frågade Tom.
Han var tvungen at behärska sig för att inte släppa ut alla sina känslor på en och samma gång. Ilskan, sorgen och besvikelsen drunknade i varandra inom honom, och han fruktade att det snart skulle ske ett känslomässigt vulkanutbrott.
- Hon bad mig hälsa till dig att… hon älskar dig.
Bills ord, eller hälsning, fick det mycket riktigt att brista. Med ett hjärtskärande vrål, spydde vulkanden ut all sin lava, i form av tårar som rann ner från Toms ögon och över kinderna.
Hon älskade honom. Han älskade henne. Så vad var problemet? Ett plus ett blir två, precis som kärlek plus kärlek blir ett kärlekspar. Varför skulle faktumet kärlek i just deras fall, inte kunna avgöra deras framtid tillsammans? Det stämde inte. Inte på något sätt, och det var fruktansvärt orättvist.
Varför hade hon inte sagt det till honom själv, istället för genom Bill? Och då, dök den största frågan upp i hans huvud. Innan han egentligen hann tänka efter, så hade han uttalat den högt.
- Hur kan du veta…?
Hans röst hördes knappt på grund av att gråten bröt den gång på gång. Men han visste att Bill förstod frågan, i och med att han genast fick någonting besvärat i blicken. Han behövde inte svara. Så fort Tom hade ställt frågan och såg Bills reaktion så visste han svaret.
- Hon var här, insåg han och märkte inte att han mumlade det på samma gång. Bill nickade.
- Varför stoppade du henne inte?! Hur kunde du bara låta henne gå?! Hon vet inte vad hon gör… förstår du vad som kommer att hända nu? Hon kommer att försvinna från mig. Från oss, för alltid! Hon kommer inte komma tillbaka! Och du… du lät henne!?
Tom hade knuffat undan Bill och rest sig upp medan han kastade ur sig anklagelserna mot sin bror. Men han stod inte ut särskilt länge. Varken med att skrika eller stå, men framförallt inte med att se Bills sårade ansiktsuttryck. Så Tom sjönk ihop på stolen som stod närmast honom och gömde ansiktet i händerna. Han kände hur hela hans kropp skakade, och han gjorde sitt bästa för att kontrollera sig, men det gick inte.
- Tom, jag försökte. Hon är min vän och jag vill att hon ska åka härifrån precis lika lite som du vill. Men det är hennes beslut, helt och hållet. Hon hade bestämt sig, och det vore inte rätt av oss, främst av dig, att försöka ändra på vad hon tror är det bästa för sig själv.
Medan han talade, lät Bill sin hand stryka över Toms kind. Broderns kind var kall och våt, och Bills fingrar klibbade fast när han lät dem glida över huden i riktning mot hårfästet där hans tjocka dreadlocks tog form.
Tom tvinade upp sitt huvud och strök bort de flesta av tårarna med hjälp av ovansidan av handen, så att han sen kunde möta Bills blick.
Efter en stunds ögonkontakt mellan de två tvillingarna, av Tom återigen ifrån sig en djup suck.
- Jag antar att du har rätt, mumlade han dystert.
Bill nickade bara, och la mjukt en arm om Toms axlar, så att han lättare kunde dra Toms huvud mot sin egen axel. Tom lät sina kroppsdelar föras och flyttas hur som helst, utan att ens reagera på det, och när Bill skulle försöka få upp honom på fötter igen, kändes hans kropp alldeles lealös.
Toms blick var fäst rakt fram, men hans ögon var på något sätt alldeles disiga. Som om han egentligen befann sig en evighet bort och inte ens såg köksinredningen framför sig.
Det gjorde han inte heller. Rummet han befann sig i tycktes bara vara en enda röra. En kaotisk plats med blandade färger och föremål som inte verkade ha några former. Det var som att hans minne försvann helt, nästan.
Han kunde inte komma på var han var eller hur han kommit dit, till det röriga rummet, och framförallt förstod han inte varför han var där. Det verkade obegripligt. Men, trots att han först trott så, hade hans minne och hjärna ändå inte svikit honom helt och hållet.
Bilder av Julia dök upp i hans huvud, och han hade ingen chans att hindra dem. Han ville inte minnas henne just då. Det gjorde alldeles för ont.
Virrvarret av färger försvann plötsligt och han var bara vagt medveten om att hans fötter rörde sig. Han tänkte inte. Inte på det.
Men han kände någonting mjuk svepas om sig och han var tacksam mot vad-det-nu-var. Att sitta på golvet, lutad mot en väg, hade lämnat vissa spår.
I sitt vaga medvetande kändes hans nacke alldeles stel, som om den kunde gå av på mitten vid en oförsiktig rörelse.
Värmen kröp långsamt närmre honom, och utan att märka det kröp han ihop till en hjälplös boll, med händerna om huvudet, som för att skydda sig från smärtan. Inte för att det hjälpte, men så småningom föll han in i någonting liknande dvala, som pryddes med minnesbilder som flimrade förbi hans inre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 14:37- Betyg:  | ”Köp Bill, för lättare värk” enda roliga, så därför extra viktigt att jag skriver det.
Men den del som jag tkte bäst om var
"- Jag förstår inte Bill… varför gör det så ont? viskade Tom och hörde att det lät precis lika olyckligt
som han kände sig."
Jag känner som om hela mitt inre är ledset med han.<3 | | ILoveTAKIDA - 10 aug 08 - 15:48- Betyg: | ”Köp Bill, för lättare värk” Jaaa!!Jag vill ha exakt
en såndär Bill, som du skriver om, tack ;p
Du skriver med mkt känsla och skitbra <3 | | Ifos95 - 10 aug 08 - 14:12- Betyg: | "- Jag förstår inte Bill… varför gör det så ont? viskade Tom och hörde att det lät precis lika olyckligt som han kände sig."
Det gjorde ont i MIG när jag läste det där! Du skriver så
otroligt bra och den här ficen förmedlar så otroligt mycket
känslor. Du är min nya idol. (känn dig speciell ^^)
//Kitty | | mikaelanystrom - 9 aug 08 - 17:41- Betyg: | :| ... Jag dör inombords när jag ser sån kärlek bara... ÅH...
FAN VAD JAG HATAR ATT DU GÖR DET SÅ... BRA, UNDERBART X_X !
ta det inte allt för bokstavligt, jag älskar det fortfarande och vill absolut inte att du slutar OKEJ?! | | LoveMusic - 8 aug 08 - 09:52- Betyg: | (Nu är mitt chocktillstånd över, så nu kanske du kan få en vettig kommentar :P)
hh, vad bra den var! Har läst allt innan, men när man läser det såhär sammanhängade blir allt om möjligt bättre. Du har verkligen med personligheter och miljöbeskrivningar, och de beskrivs på ett riktigt bra sätt. Och sen är det det här med känslor... du är verkligen en Gud eller bågot åt det hållet när det gäller beskrivandet av känslorna.
Ska bara säga att jag längtar sjukt mycket till nästa del, och jag hoppas att den blir lika bra som denna :P
Tahand om dig | | xzandra - 8 aug 08 - 09:01- Betyg: | | det är såklart helt underbart:)<3 | | Ciissii - 7 aug 08 - 22:16 | | Helt underbart! | | HannahKarlsson - 7 aug 08 - 20:55 | | Jättebra. | | Gustaffson - 7 aug 08 - 20:05- Betyg: | mer nuuuuuuu
skynda dig!! |
|
|
|
