34. Stich Ins Glück [ff] |
Hej hopp, sorry att det har tagit mycket tid. Men att resa hit och dit har STORA nackdelar kan jag säga er. Iallafall, här har ni en LÅNG (för mig) del, att läsa medan jag skriver nästa. Jag har liksom inget bättre för mig (A) (förutom att dammsuga... men jag avstår helst) Så.. Enjoy Reading! Glöm inte att kommentera
Del trettiofyra
I can hardly breathe I need to feel you here with me
Tom blev faktiskt uppriktigt överraskad när han fann sig själv stående utanför dörren till Bills lägenhet med sitt pekfinger tryckt mot ringklockan som var belägen till vänster om dörrhandtaget. Det dröjde inte särskilt länge innan han kunde urskilja sin tvillingbrors fotsteg genom dörren av trä.
Han hörde med en gång att Bills steg varken var som han trott eller hoppats på att de skulle. Varför, kunde han inte bedöma, men han sköt undan sina grubblerier för stunden. Just då kändes det som om han hade avsevärt mycket större problem att ta itu med. Till exempel, varför han överhuvudtaget befann sig där han var.
Dörren öppnades, och ansiktet som var så likt hans eget kikade ut genom öppningen.
Tom ville inte ens tänka på hur han såg ut vid det laget. Tårarna hade runnit som ur en vattenkran hela bilfärden hem till Bill, och när han nu blinkade kände han fortfarande hur ögonfransarna kittlade hans svullna kind som antagligen både var kall och röd, och framförallt fuktig.
- Tom… suckade Bill i ett slags bekräftande tonfall, efter vilket han lät dörren glida upp ännu mer, så att Toms kropp utan större svårighet skulle kunna passera.
Men det var inte Bills efterlängtade närvaro som fick Tom att haja till. Det var undertonen i hans röst. Han kände Bill utan och innan, alltså tillräckligt väl för att höra och se om han försökte dölja någonting. Det hans röst nyss avslöjat var betydligt mer än han hade kunnat föreställa sig. Bill lät nästan… arg. Som om han redan visste den exakta anledningen till varför Tom hade dykt upp, och till och med hade skaffat sig en egen åsikt om saken.
Tom såg förbryllat på sin osminkade tvillingbror som stod precis framför honom. Någonting var annorlunda i hans ansikte. Någonting med hans ögon.
- Kom in, jag har gjort te, mumlade Bill och makade lite på sig i dörröppningen för att släppa förbi Tom.
Det tog ett tag för Tom att inse att han antagligen förväntades gå in över tröskeln, så när det väl gick upp för honom skyndade han sig in i lägenheten, mycket hetsigare än vad som egentligen var nödvändigt.
Först när han stannat upp och sparkat av sig skorna, tillät han sig själv att andas in ordentligt. Hans näsborrar vidgades och hela han fylldes av honung och kanel. Det var en himmelsk doft just då, som blev ännu mer välkomnande när den blandades med lukten av Bill och hans lägenhet. Det ingav honom egentligen bara en enda känsla. Trygghet.
Bill lämnade hallen, vilket inkluderade även Tom, och gick istället in i köket. Tom fick bråttom att följa efter och när han kom in i Bills kök – som var märkbart mer hemtrevligt än det som tillsvidare skulle komma att bli Toms alldeles egna – stod brodern med ryggen vänd mot honom och ett paket lättmjölk i handen.
Medan Bill ställde ifrån sig mjölkpaketet på köksbänken, slog sig Tom ner på en av stolarna runt köksbordet av trä, och studerade sin bror bakifrån.
Hans långa gestalt såg om möjligt ännu smalare ut bakifrån och Tom kunde inte hindra en större del av sin storebrorskänslor att slita sig loss från resten och fara upp genom kroppen för att sen sätta sig bekvämt tillrätta i närheten av hans hjärta.
För en sekund glömde han Julia och alla sina egna problem. Han lät istället oron över sin tvillingbror skölja över honom som en flodvåg, och dränka alla andra känslor.
Hur mådde Bill egentligen? Åt han ordentligt? Vad fanns det annars för anledningar till att han var så smal? För smal. Och den viktigaste frågan var nog varför Bill verkade vara så… fientligt inställd.
Tom såg det. Både på sättet Bill rörde sig, då hans slamrande med tekopparna avslöjade en hel del om hans humör, och i hans ögon. Bills ögon, var i vanliga fall precis som Toms egna. Samma nyans, samma djup… de var identiska, precis som när de var arga. Den bruna färgen, kunde då, som genom ett trollslag, plötsligt verka nästan svart. De blev mörka, hårda och skrek ut aggressiviteten. Som om någon lagt en svart hinna över Bills annars så bruna iris… Djupet försvann och det fanns bara kyla, hat och ilska där.
Och det var vad Tom hade sett, det som inte stämde, i Bills ansikte när han öppnade dörren.
Tom avbröts mitt i sina funderingar när Bill satte ner en stor, mintgrön tekopp framför honom på bordet, så hårt att en del av det heta innehållet skvimpade över kanten och rann ner på träbordet.
Han verkade inte det minsta bekymrad över det utspillda teet, istället satte han sig på stolen mitt emot Tom.
Han frågade inte om Tom ville ha socker i, trots att han alltid brukade göra det. Kanske hade han insett onödigheten i det, eftersom han visste att Tom alltid drack te med mjölk och inget socker alls, eller så var Bills oförklarliga ilska mycket större än vad Tom först hade trott.
Bill själv tog en sockerbit ur asken som stod mitt emellan dem på bordet. Han bröt sockerbiten på mitten och la ena halvan framför sig och den andra lät han falla ner i koppen och därmed lösas upp av den varma drycken.
Tom suckade och såg ner i sin kopp, vars innehåll det rykte om. Det heta, kaneldoftande chai-te som fanns däri, verkade ha en lugnande effekt på honom, utan att han riktigt förstod hur eller varför. Plötsligt kände han bara att hans andning underlättades rejält. Som om någonting med enormt tryck försvann från hans bröst och tillät honom andas igen. Höll luftvägarna fria.
- Bill… började Tom, tveksamt trevande efter rätt ord att fortsätta med. En omöjlig uppgift, eftersom han inte ens visste vad han ville få sagt.
Bills uppenbara irritation försvårade hans situation till viss del. Han kunde knappast räkna med att Bill skulle dra orden ur honom, om han fortsatte vara på det här humöret. Men Tom behövde inte bekymra sig över sin osagda mening, eftersom Bill vred upp huvudet och såg honom rakt i ögonen, med en blick som hade kunnat döda.
- Jag vet exakt vad som har hänt, Tom. Du behöver varken förklara eller ursäkta dig. Jag vill bara höra dig säga, att jag hade rätt från första början, sa Bill, rakt på sak och med skärpa i rösten.
Tom bara stirrade på honom. En miljon frågor dök genast upp i hans huvud, men han kunde inte förmå sig att uttala en enda av dem högt. Bills ord var glasklara. Inga frågor. Tom ägde inte rätten att ställa dem just du. Han visste det själv, och såg därför ner i golvet, medan han bad till Gud att marken skulle öppna sig och sluka honom hel.
- Du hade rätt, mumlade han skamset när han förstod att hans outtalade önskan aldrig skulle slå in.
- Ja det hade jag. Och vet du vad jag mer har?
Tom skakade på huvudet, samtidigt som han kände det som om hela han krympte till en myras storlek inför ilskan i Bills röst. Sen när hade Bill blivit så ilsken mot honom? Så förbannad, så besviken… Varför kunde han bara inte ta emot honom som han brukade göra? Krama om, broderligt, och bara mumla de tröstande ord som Tom behövde höra? Det värmde alltid, och Bill fick honom alltid att känna sig så läkt efteråt. Så varför kunde han inte göra samma sak nu, när Tom verkligen behövde känna sig läkt igen? Varför, varför, varför?
- Jag har rätten att slå dig gul och blå!
Ilskan i Bills röst fick plötsligt sällskap av frustration sorg och besvikelse, och väldigt mycket högre än tidigare. Han lyckades kasta ur sig dem, skrikande, och dräpande. Tom kände i det ögonblicket bara för att få försvinna därifrån med en gång. Det var inte för det här han hade sökt sig till Bill. Det sista han behövde nu var en utskällning av sin andra hälft. Han hade velat be om hjälp.
- Och om det inte vore för att du är min bror, så hade jag gjort det också. Med glädje! Fortsatte Bill med ursinnet stigandes inom sig. Tom såg förskräckt på honom.
- Bill, jag…
- Nej Tom! Inget mer om dig! Jag är så jävla trött på att allting alltid handlar om dig, jämt! Det är alltid Tom, Tom, Tom, Tom. Du kan inte ens släppa ditt ego för din egen flickväns skull. Det är över din värdighet, är det inte så? Va?!
Bill, som först hade låtit ursinnig på rösten, blev för varje uttalat ord mer och mer hatfull och sarkastisk, och Tom hade ingen aning om vad han skulle säga. Bill hade träffat mitt i prick med sina ilskna gissningar, vilket Tom vägrade erkänna. Så när han öppnade munnen för att säga det enda han kom sig för, kände han sig lika eländig som en mygga hade gjort i en jättes närvaro.
- Varför… Varför är du så arg, Bill? kved han ynkligt, och hörde själv hur gäll och svag hans egna röst lät. Han ångrade nästan genast det han hade sagt, samtidigt som han såg hur Bills ögon mörknade ytterligare, trots att det borde ha varit omöjligt. Den kalla rasande blicken som Bill gav honom, fick honom at vilja svälja sin egen tunga.
- Varför jag är arg? upprepade Bill med förvånansvärt lugn.
Tom fick bråttom att skaka på huvudet, men det gav inte något resultat. Även om Bill såg det, så verkade han inte bry sig det minsta om det.
- Av alla korkade saker du kunde ha sagt så frågar du… Jag trodde faktiskt att till och med du skulle ha insett det vid det här laget, snäste Bill med någonsorts blandning av förvåning och förakt.
- Jag menade inte så… Klart att jag förstår om du är arg, viskade Tom och förbannade sin egen röst för att den svek honom så.
Bill suckade och slöt ögonen. Medan Tom betraktade honom, såg han ansträngningarna som krävdes för att han skulle kunna andas djupa andetag.
- Tom… Jag är arg på dig, nej förresten. Jag är ursinnig på dig, för att du just gjort dig av med den människan som orsakat dig mer lycka i livet än du någonsin har varit i närheten av tidigare.
Bill slog upp ögonen i slutet av meningen, och totalt genomborrade Tom med sina ögon, som tydligen hade förändrats igen. Det var inte hårt och kallt nu, det var bara besvikelse, och oro som böljade i hans bruna ögon. Den svarta hinnan var borta, och allvaret sipprade ut ur Bills kropp och sögs på något magnetiskt vis mot Tom.
Han kände sig ytterst underlig inombords. En blandning av lättnad och förvirring spred sig ända ut i hans fingertoppar. Han kunde inte avgöra om det var positivt eller negativt, så han försökte snabbt att fäga för mot nackdelar.
Bill var arg på honom för att han egentligen tyckte synd om honom…? Han var inte säker på att han förstod det där till hundra procent, men han förstod snabbt att någon av dem hade missat en väsentlig del av historien.
- Jag har inte gjort mig av med… började Tom långsamt men tystnade när han såg Bills höjda ögonbryn.
- Inte? sa han misstroget.
- Nej, jag… Tom visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig. Han såg snabbt ner på sina händer som vilade på bordet medan han tankfullt bet lite i sin piercing så att det lät om metallen varje gång hans tänder slog i den.
- Det var lite på grund av det som jag kom hit. Jag måste be dig om hjälp, fortsatte Tom och blev genast illa till mods när han såg hur Bills ögon smalnade till smala streck som påminde honom om en väldigt ilsken katt.
- Jaså?
Tom svalde.
- Du måste hjälpa mig att hitta Julia. Vi bråkade, för hon läste om… om mig, i Bild. Vi grälade, och hon gick ut. Men när hon inte kom tillbaka blev jag orolig och ringde dig. Jag hoppades att du skulle jhälpa mig att leta…
Han mumlade sista meningen och sneglade upp på Bill.
Han hade väntat sig ännu mer hat i broderns blick, och blev därför förvånad. All ilska som tidigare funnits i Bills ögon var som bortblåst nu. Det hade ersatts med medlidande och när han öppnade munnen igen, såg han väldigt besvärad ut.
- Tom, även om jag skulle hjälpa dig att leta… så tror jag inte att vi kommer att hitta henne, sa Bill lugnt.
Det kom som ett bombnedslag som utplånade hela Toms hjärna för ett ögonblick. Vad menade Bill med det? Vad visste han som Tom inte visste?
- Har det hänt henne något? sa Tom förskräckt när han insåg innebörden av Bills ord. Han spärrade upp ögonen av fasa medan hans huvud översvämmades av otäcka bilder. Han såg hennes dyra, lilla bil framför sig, helt prejad av en större van. Om hon hade råkat illa ut, så var det hans förtjänst och han svor att han aldrig någonsin skulle förlåta sig själv om så vore.
Men Bills huvudskakning lugnade honom, för ett ögonblick.
- Tom… hon är på väg hem, sa Bill och medlidandet växte i hans ögon, trots att Tom inte hade någon aning om varför. Om Julia var hemma så var väl det toppen? Ingen av dem behövde oroa sig för hennes skull och Tom kunde bara åka hem och reda ut allt med henne. Nog för att det skulle bli jobbigt, men han var säker på att det skulle lösa sig. Så länge hon bara var trygg och i säkerhet…
Det enda frågetecknet var hur Bill kunde veta allt det här.
- Hur kan du veta att hon är det? Har du pratat med henne? Hur lät hon? Var hon upprörd? Jag skulle väl tro det… men… Varför ser du så ledsen ut, Bill? Det här är väl bra nyheter, är det inte?
Bills sorgsna uttryck tillsammans med tystnaden suddade ut all den iver som fyllt Tom så plötsligt, på mindre än en sekund.
Bill skakade på huvudet, och Tom föll tillbaka mot ryggstödet på stolen utan att ens märka det.
- Jag förstår inte… viskade han hest.
Han kunde höra hur Bill svalde, som för att samla sina krafter inför det han skulle säga.
Trots att Tom kände på sig att han egentligen inte ville höra Bills svar, kunde han inte låta bli att bittert tänka att hans bror gärna fick skynda sig på att berätta. Inget svar kunde vara värre än denna spända väntan.
- Tom… hon har åkt hem. Till Sverige.
Svaret var värre än väntan på det.
Om Bills första nyhet hade känts som ett bombnedslag, så kändes detta som hela andra världskriget på en och samma sekund.
Lika lång tid tog det honom att förstå vad Bill faktiskt hade sagt till honom, och han ville genast anklaga sin tvillingbror för lögn, men han visste bättre än så. Bill skulle aldrig ljuga om något sånt, och någonstans inom sig, om än väldigt djupt i sig, så insåg Tom att det var den bittra sanningen.
Ändå skakade han på huvudet. Till en början var hans rörelser lugna. Som om han rörde sig tankfullt och nästan i slow motion. Men när han verkligen förstod, spred sig paniken i honom och hans rörelsemönster blev med ens ryckigt. Panikartat.
- Nej… viskade han, med blicken fäst rakt framför sig, på Bill utan att egentligen se honom.
Meningslösheten snuddade vid honom. Den höll på att få grepp om honom, precis som den fått tre år tidigare. Då, när Julia lämnat honom kvar, utan någonting annat än väntan som sällskap.
Det fick inte hända igen. En gång var en gång för mycket. Dessutom hade han haft någonting att vänta på den gången. Ett datum då han visste att han skulle få höra av henne igen. Nu hade han ingenting.
- Nej, nej, nej! Skrek han rakt ut.
Ångesten vältrade sig i honom, och han visste inte hur han skulle hantera den.
Han reste sig hastigt upp, så fort han vrålat ut orden. Han hörde hur stolen han suttit på välte omkull bakom honom, men ljudet var för honom så avlägset och oviktigt att han inte ens reagerade.
- Jag måste stoppa henne.
Han gjorde en ansats att rusa mot dörren, men någonting stoppade honom. Ett par trygga armar, och svart hår i jämnhöjd med hans ansikte. Armarna tvingade honom att stå kvar där han var, trots att det enda han ville var att lämna lägenheten och hitta Julia innan det var för sent. Och för sent kunde det vara vilken sekund som helst.
- Bill, släpp mig! Jag måste hitta henne! Jag måste få henne att förstå… förstå att jag älskar henne! Jag kan inte bara låta henne åka nu, jag måste…
- Jo, Tom. Det är precis det du måste göra. Lugn… Lugn, Tom…
Bills röst kombinerat med hans envist tillbakahållande armar fick tillslut Tom att ge upp sina försök att slippa förbi Bill. En sorglig insikt la sig över honom, trots att han ville vägra ta emot den.
Han varken ville eller kunde tro att hon faktiskt hade lämnat honom för alltid. Utan någonting. Inga sista ord att minnas som skulle förklara allt, inget meddelande. Bara alldeles för många minnen.
- Nej, nej, nej, nej… kved han.
Tårarna brände mot hans ögonlock och han var tvungen att bita sig hårt i läppen för att de inte skulle rinna över.
- Jo, Tom, mumlade Bills röst tätt intill hans öra.
Han kände sin brors varma, trygga armar om sin hals. Bills hår strök mot hans kind och han lät sig omfamnas, trots att det inte hjälpte mot tomrummet som alldeles för snabbt bildades i hans bröst. Sen var det som att någon slog honom i knävecken med ett basebollträ. Benen bar honom inte längre.
Han sjönk ihop, med ryggen mot väggen, med Bill tätt efter sig. Hans kropp sjönk ner precis bredvid Tom, och fortsatte att hålla om honom på det där betryggande sättet. Han viskade och mumlade lugnande saker i Toms öra, som Tom ändå inte uppfattade.
Allting var som ett tjockt dis omkring honom. Ljud hördes knappt och rörelser syntes inte. Endast hans egna tankar uppmärksammades i diset och han önskade nästan att han slapp dem också. Tillslut så orkade han inte tvinga bort allt längre. Han tillät sig att höra Bills mumlande, och han lät sig bli vaggad i Bills famn. Han kunde till och med höra Bills rytmiska hjärtslag när han pressade sig mot hans bröstkorg, och det lugnade honom tillräckligt för att han skulle kunna kontrollera sina egna andetag.
De satt så, tvillingarna Kaulitz. Den yngre höll om sin äldre bror, som klamrade sig fast som om det gällde livet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 14:27- Betyg:  | Fy vad hemskt. Gråter dock inte, snarare ryser hela tiden
<3 | | Ifos95 - 6 nov 08 - 15:58 | Asså, öhm..hej.
Jag var liksom tvungen att läsa det här kapitlet igen, FÖR JAG KAN ITNE FÅ UT DET UR MITT HUVUD!!
Det är det enda jag tänker på! ^^ Jag går runt och minns hur det var när jag läste det där om att Tom inte förstod vad Bill menade då, och vilken smärta jag kände. Mitt hjärta liksom bah *dööö* (kan hjärtan dö? x'D) Det var ju liksom så hemskt och jobbigt och nej och ucsh och blä och bääää *härma ett får*
Okej, nu är jag lite lost. Iaf, vad jag ville komma fram till var att du är så inihelvetes duktig på att skriva. Du har med lite sådana här "klassiska" grejer, som känns så "mumsigt" ^^ men ändå så är det aldrig förutsägbart. Så..UNDERBART! :D
Seriöst, du är så duktig. Riktigt bra böcker (*betona ordet böcker*) är såna som man kommer ihåg och tänker på efteråt, och fy tusan vad jag har tänkt på den här!
Ja, jag vet, jag har redan kommenterat det här kapitlet, men jag kände för att göra det igen. (aa)
Kram :* | | ILoveTAKIDA - 10 aug 08 - 15:40 | Du beskriver allt så bra när du skriver, människa :`)
Så fint <3 | | Ifos95 - 10 aug 08 - 14:08- Betyg: | Åhh, fy vad..*försöka hitta passande ord utan någon framgång*
(du är bäst bara så du vet) | | mikaelanystrom - 9 aug 08 - 15:24- Betyg: | meeeh :'/// ...
alltssååå puss på toms reaktion, så fett gulligt att jag dör!
Måste läsa alla andra delar nu jamie men jag hinner inte idag. DAMN!
puss för att du är bäst <3 | | chulia - 7 aug 08 - 19:02 | HannahKarlsson: Haha aaw, tack så mycket!
xzandra: taack =D<3 | | xzandra - 7 aug 08 - 18:31- Betyg: | aww, vad fint:)<3
jättebra som vanligt;)<3 | | HannahKarlsson - 7 aug 08 - 17:41- Betyg: | Åh, jag är också kär i Bill här.
Hahaha.
Jättebäst som vanligt. <3 | | chulia - 7 aug 08 - 14:39 | Heartbeat: aaaw, sötsak <3 haha naaw oooohyeeez ;)
LoveMusic: Oh nej, dö inte, snälla?? <3 *orolig* tack, ivf <33
prickigthallon: Inte grååta... :( <3 sötpådig | | prickigthallon - 7 aug 08 - 14:18- Betyg: | | JAg dör här! Jag lipar för att det är så sooooorgligt. Verkligen. Och slutet. och han bah:.. Och .. och .. HgrtkjfngvjrtsS! INGA ORD. Du äger fan! | | LoveMusic - 7 aug 08 - 14:03- Betyg: | | JAMIE!!! Jag trodde aldrig att jag skulle bli utan ord efter att jag har läst något av dig, det finns något som man kan berömma. Men ´just nu är jag i chocktillstånd. Jag har inte läst något av dig på länge, och jag har nog glömt bort hur bra du egentligen skriver. Förlåt.. men jag kan inte skriva, du har bokstavligen tagit andan ur mig. |
|
|
|
