Adrian och jag (kap 4) |
Ny del var det här!! x) hehe, ^^ Och nu tänkte jag att det är dags att man får känna Adrian lite mer, d.v.s att nu kommer det komma synvinklar i hans ställe oxå ;)
Hoppas den blev bra, och kommentera gärna om ni känner fört :)
pöss och kjam på er <3
Kapitel 4
En lätt knackning på deras dörr. Jag väntar otåligt, fingrar lite på tröjkanten och stirrar blint på dörrhandtaget. Fotsteg hörs och mummel, sedan hur en kedja rasslar och dörren öppnas äntligen på glänt och synen av Dennis får mig att le.
”Hej.”
Hälsar jag försiktigt samtidigt som jag kliar lätt bakom örat, drar en hårslinga bakom det och tittar på Dennis. Han står med låg skurna jeans och en för stor storlek på byxorna, gul t-shirt och kollar överraskat på mig.
”HEJ!”
Utbrister han, ler upp till öronen och den bussiga glimten i de gråa ögonen finns fortfarande kvar.
Börjar misstänka att det är DEM som är konstiga och skumma…
”Vad kul att du droppade in, kom in vetja, kom in bara.”
Jag låter mig fösas in, är inte helt medveten hur jag kom till soffan i deras vardagsrum, Dennis smilgropar har redan förblindat mig. De är gulliga.
”Ey, brorsan! Du vet tjejen vi sprang in idag är här!”
Jag bara stirrar nervöst genom rummet medan Dennis ropar på sin bror. På två hela sekunder har jag kommit fram till att den bruna slitna soffan är vad de har råd med, teven är däremot splitter ny, gröna randiga tapeter och en heltäckningsmatta och att lägenheten är en tvåa.
”Tjena Maria, va kul att du vågade komma!”
Utropar Justin och ler, sätter sig sedan han med i soffan med Dennis och det är då det slår mig hur lika dem är. Förutom ögonen som då har samma färg, har de båda stora leenden, men bara Dennis har de gulliga smilgroparna och Justine är någon centimeter kortare. Men till kroppsbyggnaden är de lika och inte alltför smala ansikten, men söta om man kan kalla det för det. Så när dem ler åker kinderna upp och blir lite mulligare i ansiktet.
I flera timmar sitter vi i soffan, bara pratar om allt och inget. Skrattar åt skämt som inte ens är roliga och dricker något som de kallar sin ”specialare”. Jag har absolut ingen aning om vad det i, men god är den! Klockan närmar sig tolv, men det vet jag inte utan sitter med två underliga, men roliga pojkar och har skitkul. Men det jag inte tänker på är att Adrian snart kommer hem från jobbet...
”OH! Dennis, du vet den dära killen som stryker omkring här?”
Justin tystnar, stirrar lite halvt som halvt borta på sin bror, även jag. Först är vi båda lite mer än borta, men så lyser Dennis upp och höjer där med glaset upp med en gest.
”JA, honom minns jag, vad är det med honom?”
Dennis kollar skumt på sin bror men med ironiskt menat och flinar. (Jag hänger inte med nu)
”Vem?”
Frågar jag de båda och tittar på den ena till andra eftersom de sitter vid varsin sida om mig.
Justin är den som först öppnar munnen och förklarar.
”Det är en kille som ibland går omkring är, köper droger och är skithög ibland.”
”Helt borta blir han.”
Skjuter Dennis in och pekar inte vet jag varför, men rakt ut i luften.
”Mm, precis,”
Justin fortsätter och jag bara sitter där och ler fånigt, ingen aning vem det är som de snackar om.
”Jag har i alla fall hört att han så kallat `rest sig upp` ur drogerna och jobbat upp sig.”
Avslutar han, han varken ler eller skrattar och tittar på mig och sin bror.
”Så du menar att han faktiskt mår bra? Han kommer inte dö?”
Dennis skruvar på sig.
”Fuck, då är jag skyldig dig tre pund…”
Jag rycker till, en konstig känsla ålar sig i magen och kan inte bli av med den. Försiktigt frågar jag hur det kom sig att killen kom ifrån drogerna. Dennis är den som svarar på den frågan.
”Du vet, det var det vanliga.”
Säger han bara och sätter sig bekvämare i soffan.
”Vadå det vanliga?”
Jag tänker inte ge mig. Eftersom Dennis inte svarar så berättar Justin.
”En tjej.”
Säger han lätt och fortsätter och medan han pratar kan jag inte få bort tankarna som börjat snurra ordentlig, tillbaka några veckor då en viss person blev en stor del av mitt liv.
”Killen levde på droger, ingen familj vad någon vet och under ett par år strök han omkring i vårat område och köpte knark, langade själv ett tag. Men träffade han en tjej förstår du, eller snarare tjejen hittade honom och det var som allt förändrades. Plötsligt såg inte så många mer av honom, en del sa att han blivit träffad av kärleken och andra att han bara stack. Inget mer, men denna grabb var så fast för tjejen att han till och med slutade med skiten han höll på med och bättrade sig och…”
Jag avbryter utan att tänka mig för och säger rakt ut med gråten stockande i halsen.
”… han gjorde allt för henne, men hon bad honom att gå, så han gick.”
Jag tystnar, stirrar rakt ut i luften.
”Så du känner till historien?”
Justin kollar på mig, men jag inte mer än bara att nicka. Dennis tittar nu också på mig.
”Var du tjejen…?”
Dennis kollar spänt på mig med öppen mun precis som Justin. Jag andas tungt, sväljer gråten men skakar till slut lätt på huvudet.
”Nej,”
Svarar jag.
”Nej, det var inte jag.”
Blicken fastnar på golvet, men kan inte låta bli att ställa frågan.
”Vad har hänt honom nu, ni vet, med killen?”
”Han la av med drogerna som sagt och skaffade sig ett hyggligt jobb och utbildning.”
Svarar Dennis,
”Jag vet inte vad han har för jobb, men något som gör att han måste ha kostym, det är allt vi vet och att han åkte till Bristol.”
”Vart ligger det?”
Frågar jag, tittar på honom.
”Cirka 150 kilometer väster om London.”
Säger han lätt och rycker lite löst på axlarna och börjar prata om något annat, men lyssnar jag inte. Det enda jag kan tänka på är en person som gjorde nästan allt för att jag skulle låta honom stanna, som bara ville ha min kärlek som jag inte vågade släppa fram.
Personen som var min fallna ängel, men som nu flyger igen.
Rasmus.
Adrian
Två veckor. Kanske mer har Maria bott hos mig. Men är det verkligen äkta känslor? Kan man älska någon som man knappt känt i tre veckor? Och hur länge kommer detta att funka? Så många frågor, så många tankar snurrar runt i mitt huvud att jag inte kan koncentrera mig på datorn jag sitter vid och fyller i viktiga saker. Men när jag satt där i det kalla regnet på stentrappan, när jag väntade halva natten på att hon skulle öppna och lyssna, när hon äntligen öppnade var det starkaste jag någonsin känt. Mitt hjärta smärtade av den kärlek jag ville ge henne och nu får jag det.
Men räcker det verkligen?
En djup och tung suck lämnar mina läppar, blickar snabbt på klockan som tickar mot halv tolv.
Mitt arbetspass är slut, tack och lov för det!
Jag pallar verkligen inte mer, vill bara hem till min säng, hem till Maria och få sova med henne tätt intill.
Väl när jag går på de lysbetäckta gatorna kan jag inte undgå att tänka för mig själv hur de massiva byggnaderna reser sig upp, och de små butikerna med neonljus lyser. En del blinkar och slocknar väl inom sin tid. Det får mig att tänka på att detta är en udda plats av London, visst det är en stor stad och jag har inte sett halva ens, knappt det men ändå så bara måste detta var den mest underligaste del som finns. Det är som en blandning av New York och getto område.
Jag har visligen aldrig varit utanför England, men om det är något ställe jag vill till så är det New York. Det verkar så coolt och stort, ja, helt perfekt.
Snacka om att jag vill dit!
Men det kommer nog dröja, suckar och sparkar till en sten, pengar är något som jag aldrig har så att det räcker för en resa.
När jag kommit fram till det lilla höghuset om man kalla det så, för det är bara fem våningar, låser jag upp den stora dörren och går upp för trapporna till tredje våningen.
När jag väl står framför den numera blåa dörren ler jag, Maria är allt speciell.
Nyckeln vrids om i låset, ett klickande ljud löd och jag öppnar dörren försiktigt och kliver in i den lilla hallen, stänger sedan dörren och låser.
Med tysta steg går jag in till badrummet, vrider om kranen till duschen och klär av mig kläderna. När jag står i duschen hör jag inte hur dörren åter igen låses upp och stängs. Istället rinner varmvattnet nerför kroppen och det enda ljud som når mina öron är ljudet av vattnet som strålar ner.
Efter duschen torkar jag mig och med en grön handuk virad runt höfterna går jag in sovrummet och drar på mig ett par nya kallingar.
Trots mörkret som ligger över rummet kan jag se konturerna av en varelse som ligger i sängen och sover. Och då kan jag inte tvivla längre, inte nu i alla fall. För just nu är Maria allt jag har och älskar.
”Jag älskar dig.”
Viskar jag ömt i hennes öra när jag väl ligger under täcket med armarna runt om hennes kropp och somnar djupt.
___________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | tjoh - 11 aug 08 - 12:39 | | underbart bra ! :D jag äskar det ! ååååh :D | Mangasagan - 8 aug 08 - 20:35- Betyg:  | | Jättebra!!<3 Fortsätt! <3 :D |
|
|
|
