Inte värd att få ha någon mamma |
"Mamma, snälla, snälla, snälla rädda mig"
För jag är inte värd trösten ni försöker ge eller kramarna som aldrig når fram. Jag är inte värd att ha ett liv, jag borde aldrig ha fåt ett värdigt liv, det är jag inte värd. Jag är inte värd att kämpa för att överleva det borde alla ha förstått redan från början.
"Mamma, jag vill bara bli liten igen"
Jag vill bara drömma igen och bli liten och pinsmal och sitta i mammas knä och bli tröstad som ett litet barn igen. Inte av dig, inte av dig! Utan bara av min egen mamma.
Att sitta i den här sängen med de här filtarna, med den stora klumpen i halsen och bita sig hårt, hårt, hårt i läppen för att inte ett ljud ska höras för att rösten inte ska svika en när man öppnar munnen och talar.
"Mamma, mamma, snälla rädda mig!"
Jag vill gråta och jag vill gråta, jag vill bli kramad och jag vill bli tröstad, men ärligt? Är jag värd det? Är jag verkligen värd det efter alt jag har gjort mot alla runtomkring mig?
Min kropp är sönderstucken, söndertrapad och sönder sliten precis som min själ som jag själv har slitit ut ur min egen kropp för att sedan riva och bita. Jag trampar sönder den värre än vad någon annan skulle kunna göra, för jag tillåter inte mig själv att må bra, att känna lyckan eller att känna det som är bra i mitt liv. För det ska rivas och slitas, det ska krossas likt såpbubblor som krasar mot golvet.
För jag är inte värd lyckan, jag är inte värd trösten och jag är absolut inte värd att få ha en mamma.
|
|
|
|
