Flickan Amanda, prolog |
Att bara andas när paniken stiger än åt huvudet och man inte kan få n luft. Vara för att lungorna vägrar förstå vad de ska användas till.
Prat och skratt som ekar i tunnelbanevagnen och ångesten som är skyhög och jag vet inte ens hur jag ska orka sitta upp längre.
Alla stirrar, jag vet det, alla stirrar rakt på mig och jag vet avd de tycker, "Jävla äckel" ekar höt i mitt huvud och jag måste stirra ner i tunnelanegolvet för att ingen ska se mina tårar som jag sammanbitet försöker hindra.
"Hej!"
"Hej..."
Att jag inte orkar vara där en enda sekund till utan bara vill sjunka genom jorden och hoppas att ingen någonsin ska komma ihåg mig igen. Den flämtande andingen som jag inte får bukt på. Inte klarar av att hantera eller ens att existera.
Skrik" Skrik! SKRIK!
Jag vill bara skrika, skrika ut min ångest över dig, över världen och över alla som stirrar på mig och jag vet, ja jag vet att ordet: "psykfall" står stämplat i min panna oh envist, för alltid kommer vara kvar.
Jag får inte glömma att andas, jag får inte glömma att ja faktiskt existerar, men just nu vill jag bara trycka på delete och låta alting som någonsin fanns raderas och försvinna i det tomma intet och att ingen, ingen aldrig någonsin ska komma ihåg flickan Amanda.
"Hur mår du Amanda?"
"Bra..."
Att höra skratten från det stora gänget tjejer i samma vagn som mig fr huden p mina armar att knottras. Jag minns min friska tid, alla vänner och allt som sedan bara blev en stor pannkakssmet av allt.
Att se alla som stirrar på mig, bara mig och deras värderande blickar och mitt utsmetande smink. Och jag vet, jag vet precis vad de tänker och flickan som bara sitter där och krampatigt håller i sin vita lilla väska. För att känna att det är fast, att något är het fast vid henne och att alt inte lossar i foggarna.
"Amanda glöm inte att andas"
"Jag har ångest"
JAg vill skrika höja min röst och bara skrika åt dem att sluta glo, att sluta titta på mig, bara mig och börja intressera sig för allt annat istället. Jag orkar inte, orkar inte gå stå eller ens andas just nu. Jag vill liksom inte nu.
Att läsa orden som står på skärmen: "jag har tagit tabletter mot ångesten idag" Får mig att bara skaka av ångest, jag vill, jag vill, jag VILL.
Jag vill också ta de där tabletterna, jag orkar inte läsa om alla som gör det. Om alla dödssiffror inom psykvården på grund av anorexi, självmord och massor med annat skit.
"Du ska inte vara ute på de sidorna det skadar dig bara"
JAg vll bara öppna munnen och skrika att det inte är rättvist att de ska få, men inte jag. Att inte jag ska få fly bort som alla andra.
Jag vet vad ni tänker nu, men nej jag vill inte dö, jag vill inte höra de tröstande orden eller få en kram av ren medkänsla.
Sluta stirra, sluta se på mig sådär!
Sluta be mig att ands när jag inte vill, sluta be mig att le och skratta när jag inte vill. Sluta be mig gråta när jag egentligen bara vill bryta ut i världens skrattanfall.
"Sluta bestämma över mig!"
"Du vet att vi måste det"
|
|
|
|
