Verkilighetens skydd är borta |
jag leker med språket som mitt enda vapen, enda skyddet mot verkligheten Den so skadar mig varje dag tränger sig in och på så nära, så nära att jag knappt orkar andas eller ens se.
Jag orkar inte försvara mig längre, med varken ord eller slag, eller med verkligheten som sitt enda skydd.
Att inte orka anas in tjäran som det enda som förpestar luften jag andas in. Jag orkar knappt sitta, knappt andas eller ens skriva orden som skydd mot verkligheten. Som skydd mot allt som någonsin fanns.
ja orkar knappt sitta upp, knappt ens tänka vad som finns och vad som är en dröm. Ljuden som ekar i mitt huvud och som aldrig försvinner eller ens tar sig tid att hålla sig på avstånd utan, sakta, sakta äter sig in och förpestar mitt förstånd. Orkar inte öppna munnen för att forma orden "hjälp". Att hela tiden leka med livet som om det var en vild kattunge som leker med ett förbjudet garnnystan av härvor och trådar som bara gnager sig längre och längre in till huden och håller mig i sitt grepp.
Och när natten kommer är jag kvar, kvar i samma ställning, samma kläder, samma ork som inte ens finns eller någonsin har existerat i verkligheten, bara i mina drömmar och fantasier. Då när jag inte orkar längre och viljan återigen har svikit mig, sin trognaste vän.
Att aldrig orka andas när luften är nödvändig och sveken är för många från luftens sida och jag inte klarar av de små, små ytterst små kraven som sätts från om världen utan bara faller handlöst ner i den öronbedövande tystnaden som inte gr att sätta stopp för. Den som hotar med att förstöra mig och aldrig lämnar mig ifred, eller dig heller.
Jag har tappat mina vapen mot verkligheten.
|
|
|
|
