Jag saknar ingen |
Det fanns ingenting kvar.
Branden raderade allt.
Allting som fanns kvar var ett simpelt minne.
Någonting man glömmer bort på ett år.
Någonting brann upp.
Någonting som betöd någonting.
Någonting som betöd ingenting.
Någonting, som jag har glömt bort.
Branden raderade mitt minne.
Branden slog mej medvetslös.
Daniella stog famför mig med en handduk.
"Tack, men jag ska bada mer." sa jag och suckade.
"Seriöst nu Emilie, Vad hände?!" frågade hon och la undan handduken.
"Men jagkommer inte ihåg! Jag vaknade upp på sjukhus, ioch jag hade INGET minne av mitt liv! jag visste inte ens vem du va!! okej?! sluta tjata om de nu och ge mig min handduk."
"Jag orkar inte gå och hämta den, du får göra det själv." sa hon surt och vände sig om, och gick in på hotellet.
Jag hoppade i poolen igen, och lutade mig mot kanten.
Jag ville minnas!! Jag ville komma ihåg vad det var som hände den där dagen, då branden slog mig medvetslös och tog mitt minne med sig. Den rånade mig på minnen. Kan man anmäla bräder? Kan man? Jag tycker att man borde kunna det. Jag tycker det, så jag slipper tänka, vad som hände den där dagen, då branden snodde mitt minne. Jag vill minnas Daniella. Jag VILL, men KAN inte, jag skulle vela berätta för dig, Exakt vad som hände. I detaljer, hur mammas ansiktsuttryck såg ut när hon brann upp. Och Pappas när Mamma försvann, och hans små flickor låg på marken, blodiga, skadade, när jag var den enda som satt påmarken och skrek, den enda som var i liv, han tog mig och sprang ut. Jag skulle vela veta hur vårt hus såg ut. Men jag minns inte, Jag vet att någon som var min bästa vän dog. Jag tror att han hette Charlie. Ambulansen sa att jag skrek Charlie när dom drog ut mig. Dom sa att min pappa avled på sjukhuset. Jag vet att jag en gång hade rött hår, men de brann upp i branden. Jag vet små saker, som att Daniella var min syster. Hon var inte med, hon var utomlands med sina kompisar. Hon är 14 i år, och jag 13. Jag hade glömt allt. På ett år glömde jag bort allt, jag glömde bort vad min mamma hette. Jag reste mig upp och drog mig ur poolen, gick och hämtade handduken och började gå mot hotellet. Då plötsligt någon skrek "EMILIE!" jag vända mig om, och en liten pojke satt på poolkanten. "vem är du...?" frågade jag och tittade på honom, hans ansikte var gömt bakom en svart lugg och hans kropp var liten och blek.
"Jag heter Charlie, Jag är din bästa vän, det vt du ju." sa han och log, luggen försvann ur hans ansikte och ansiktet var sömnder bränt, "Du minns mig väl Emilie?Du minns väl din bästa vän?" frågade han, sen var han borta. Såg Charlie ut så? hade han svart hår? hade han en lugg som döljde ansiktet? hade han sönder bränt ansikte när dom hittade honom? han var borta. Charlie, vem var han egentligen? JAg började springa mot hotellet och sprang upp på rummet. Daniella vände sig hastigt mot mig. "va äre?!" skrek hon surt och reste sig. "Charlie hade svart hår, och lugg!! han var blek och hade bruna ögon! jag vet de!" skrek jag och drog fram lite kläder. "Hallå, vänta nu, seriöst, hur vet du det?" Jag såg hastigt på henne och mumlade, "jag vet inte...tror bara de..." sen klädde jag på mig och sprang ut. Jag skulle sticka till skogen. Han borde vara där. Jag ville att han skulle vara där. Så vi kunde leka. Jag satte mig på en sten och skrek "CHARLIE! KOM FRAM!" plötsligt satt han framför mig.
"Emelie, ska vi leka nu...?" frågade han och log.
"Vad hände i branden?" frågade jag och stirrade på honom.
"Du övergav mig Emilie, för att rädda dig själv." sa han och reste sig upp.
"jag tror inte..." mumlade jag och fick tårar i ögonen.
"vad tror du inte? du minns väl själv vad du sa till mig...?" frågade han och gick iväg.
Jag sprang efter, han gick, men jag kom inte ikapp. Det var som om att han gjorde stigen längre, "Charlie! vänta...!!!" skrek jag och ramlade ner på marken, plötsligt var jag vid stenen igen, och Daniella skrek på mig. JAg reste mig upp och skrek "DANIELLA! HJÄLP MIG!" hon kom springade och satte sig på marken, "vafan håller du å med?!" skrek hon.
"Jag såg Charlie! jag lovar!" sa jag och satte mig ner brevid henne.
"Emilie! Charlie är död! jag vet einte hyur du visste hur han såg ut, men Charlie är död!" sa hon och kramade mig.
"Han var ju här...titta...hans fot..." jag blev stum, för fotstegen som lyste så tydligt för en sekund sen från Charlies skor var borta.
"Vaddå?" frågade Daniella.
"Jag måste ha sommnat...Kom nu så går vi tillbaka..." mumlade jag och reste mig upp.
Vi började gå mot hotellet, jag ville veta vad som hände. Charlie sa att jag övergav honom... Men hur, och varför? Vad sa jag till honom? Vad gjorde jag mot honom? Vad hände?! Jag skakade på huvudet och lutade mig mot daniella. Vi gick in på hotellet och gick ner till matsalen. Idag åt vi Köttbullar och spaghetti.
På kvällen, så kunde jag inte sova, det lät som om att någon kastade småsten på mitt fönster. Jag reste mig upp och tittade ut. Det var Charlie. Han stog där nere, och plötsligt var han vacker. Han hade ljus hy, hans svarta hår var vårdat, det var tuperat, och hans ögon var målade, svart runt ögonen, och han hade en t-shirt, svarta stuprör, och han såg lekfull ut. "kom...!" skrek han och visade med handen att jag skulle komma. Jag reste mig upp och sprang ut. Charlie satt på marken och sjöng.
Med en hes röst, och han såg glad ut. "Varför ser du ut som om att du har sett ett spöke?" skrattade han och log. Jag såg mot huset som ja sprang ut ur, Det var inte ett hotell. Det var ett tegelhus. Ett rött. Och Jag satt inte på marken, jag satt på en bänk. Jag såg på honom.
"Vart fan är jag?" frågade jag och fick tårar i ögonen.
"Du är hemma?" flinade han.
"va?! Nej! du skojar! är du seriös?! vafan!"
Jag reste mig upp och drog fingrarna längst tegelhuset.
Jag gick in i huset, med Charlie tätt intill. "är det dags att minnas nu?" frågade jag honom och tittade på honom.
"va?" frågade han hastigt och såg ner i marken.
Hallen var full av jackor och skor, Charlie tog av sig sina skor och hängde av sig sin jacka och började gå mot trappan som stog tätt intill ett kök, en mamma stog och lagade mat, en liten flicka satt i en stol. och skrattade.två små pojkar kastade lego llite här och där.
"Lugna ner er! Ni vet att Pappa inte gillar när han måste städa!" utbrast mamman och tog bort legot. Dom två små pojkarna började gnälla efter legot.
"Emilie, vaktar Du Emma?" frågade plötligt någon bakom mig.
Det var en tjej med blont hår, hon såg ut att vara i 16-års åldern.
"eehm..nej, jag ska vara med Charlie." sa jag och tog tag i charlie och drog med honom upp för trapporna, tjejen skrek "skitunge!" efter mig men jag brydde mig inte. Jag lät Charlie leda mig till mitt rum. Det var stökit och han log.
"Så, vad ska vi göra?" frågade han.
"Hur mycket e klockan?" frågade jag istället.
Han drog upp sin mobil och tittade,
"Halv 6, hurså?"
"Jag bara undrade...."
Charlie lutade sig mot mig och viskade "Jag orkar inte det här, Mamma slog mig igår."
"VA?!" skrek jag och stirrade på honom.
"Hon misshandlar mig ju, prata inte så högt! din morsa kan höra!" Han sa 100 andra ord, men det ekade i mitt huvud, Jag ville fråga hur han mådde, jag ville fråga vad det var som han hade gjort för att förtjäna det. Jag ville fråga så mycket, men allt som kom ut var "hur hårt?" han stirrade på mig och viskade "för hårt." jag fick tårar i ögonen, det kändes som om att jag känt honom i hela mitt liv, jag kramade honom och sa tyst "Vad som än händer, finns jag här för dig...även efter branden..." han stirrade på mig och sa "vet du en sak? jag saknar den där dagen då du och jag satt på den där gungan och vi kastade av allting, alla våra saker, våra mobiler, väskorna som gick sönder, och allt det. Jag vill göra om det, men kan inte. Jag orkar inte Emilie, Hjälp mig att orka..." Jag skakade på huvudet, "jag kan inte, men jag vill..." Plötsligt började han gråta, han grät mycket, och jag fick lust att skrika. Jag ville skydda honom från allt ont, jag villa hålla om honom och skrika åt alla att inte röra, Bara titta, inte röra. Bara lyssna, inte prata. Jag ville att han skulle vara min. han var underbar, jag visste det, även fast jag bara hade träffat honom en gång, Eller, det hade jag inte, men det kändes som det. Han lutade smot mig ochså sa han tyst "om jag fick önska en sak i hela världen skulle det vara att du fick ett bra liv..." jag såg upp på honom och viskade "Det har jag, nu iallafall, snart är det över..."
"Gumman, det kommer inte gå över, vi är tillsmans i all evighet eller hur?" Nej! Nejnejnej! ville jag skrika, "Vi får hoppas på det iallafall..." Jag ville berätta om branden, om vad som hände, om hur jag såg honom brinna upp, för nu visste jag, i min dröm såg jag allt, jag visste hur huset såg ut. Branden dödade min familj, den dödade min bästa vän. Den rånade mitt huvud. Den tömde mitt huvud på minnen, Kan man anmäla bränder? kan man det? snälla, säg att man kan det. Han stirrade på mig, "kommer du sticka?" frågade han. "nej, aldrig någonsin, ALDRIG. Men du kommer..." mumlade jag. Jag kände honom nu, jag kom ihåg, jag minns! Snälla, kan man anmäla drömmar? Jag vill glömma. Kan man änmäla drömmar som får en att minnas? snälla, låt mig få anmäla den här drömmen, jag vill inte minnas, snälla? får man anmäla drömmar?
Jag vaknade av att Daniella höll i min hand.
"Du drömde en mardröm..." mumlade hon.
"Tro mig, jag vet det. Och jag vill inte sommna igen, hjälp mig att vara vaken syster?"
"Jag kan inte gumman, kom nu så äter vi frukost?"
"Jag vet vad som hände i branden, jag såg allas miner Daniella, Jag minns Charlie, han...han..."
Jag började gråta.
"Vad är det tjejen?" frågade Daniella och kramade mig.
"Vårat hus va ett rött tegehus, Efter hallen var det som en korridor, och sen kom man till en trappa, den låg tätt intill köket, Mamma hade brunt hår, det var uppsatt i en hästsvans, jag hade två bröder, och en lillasyster, en storasyster, och dig, men du va i indien med Ellen, Alicia och Ingrid, eller hur?"
Daniella nickade.
"Drömde du om branden?" frågade hon.
Jag nickade,
"Och inte bara det..." mumlade jag.
Sen reste jag mig upp, "vad är det för frukost?"
"Den vanliga."
"Okej..." vi gick ner till matsalen och åt.
Hela tiden tänkte jag på vad han sa "Mamma slog mig igår..."
Efter frukosten gick jag upp på mitt rum och satte mig i min säng, jag började läsa en bok,
"Om våra minnen" hette den, jag har alltid velat minnas, så alla mina böcker handlar nog om minnen, men nu hatar jag minnen, jag HATAR minnen.
|
|
|
|
