Adrian och jag (kap 3) |
Kapitel 3
Väl utanför dörren till lägenheten stannar jag till. Bara står med handen på handtaget och tvekar för första gången att gå in till Adrian, varför vet jag inte. Justins och Dennis ord ekar inne i mitt huvud, vill inte lämna mig ifred. Med handen på handtaget, och luften som känns trång stirrar jag in i den svartklädda dörren. Den borde målas i en gladare färg. Svart är så dystert.
Tänker jag för mig själv, hela denna värld är svart men med färg blir den så mycket gladare. Genast skjuter jag undan alla tankar, tankar om tvillingarna, tankar om Adrian och flyggbiljetterna i lådan. Istället släpper jag taget om handtaget och vänder om, skyndar mig nerför trapporna och ut genom den stora dörren ner till en affär som säljer färg.
Jag tar den billigaste, men ändå den bästa och köper den samt en bred pensel som jag nu doppar ner i hinken och målar med mjuka tag över det svarta med en sommar blå nyans som genast täcker den dystra färgen. När jag äntligen blir klar ler jag stolt och sätter händerna i sidorna.
”Mycket bättre.”
Uttrycker jag nöjt, plockar ihop mina grejor när ett klickande ljud får mig att titta upp, i dörröppningen står en förvirrad Adrian.
”Vad är det som luktar så starkt och…”
Frågar han men avbryter sig, tittar förbryllat på de blåa fläckarna i mitt ansikte och kläder, sedan på färghinken i min hand. Åter igen blir han förbryllad när han ser den nymålade dörren, lyfter på ena ögonbrynet.
”Målar du??”
”Öh… kanske?”
Ler jag oskyldigt och lyser bussigt med ögonen, Adrian bara kollar skumt på mig som om jag vore en utomjording som kom för att hämta snacks.
”Du är ju för rolig.”
Skrattar han lätt och drar mig tätt intill honom och ger mig en puss på kinden.
”Haha, men det blev ju snyggt så.”
Mumlar han samtidigt som han nu tittar på dörren bredvid mig.
”Visst blev det?”
Ler jag nöjd över mitt lilla mästerverk. Sedan vänder jag huvudet mot Adrians ansikte, de blåa ögonen är som en tavla in rammat av det spretiga håret. Och tankar om att Adrian skulle vara en konstig typ är så gott som borta, även Justins och Dennis ögon då de nämnde det.
”Färgen har väl torkat tills imorgon,”
Pratar Adrian på och jag ler mot honom.
”Får väl se då om det måste målas dit ett till lager, men nu går vi in, eller vad säger?”
Putter han lite löst och med nick som svar lämnar vi trappgången med den starka doften av nymålat, som jag då tycker luktar jättegott. Men det är ju jag det.
Baconen fräser och skvätter fett, det kokande vattnet puttar och ljudet av makaroner krockar med varandra när det hälls ner i det varma vattnet. (Om ingen fattat, jag lagar mat) Jag låter fläkten stå på låg volymen medans jag rör om i kastrullen och häller i en nypa salt, efter det dukar jag fram på köksbordet och nickar som jag sa ”perfekt”. Ställer sedan fram kastrullen med makaronerna och det välstekta baconet som är en aning brända och krispiga, precis som jag älskar att ha det.
”Finns mat om du vill ha!”
Ropar jag högt, sätter mig sedan på en stol och tar för mig. En blick på klockan, tjugo i fem. Och anledning till att det blir tidig middag är för att Adrian måste snart iväg till sitt jobb.
”Mm, det luktar stekt gris med makaroner och ketchup!”
Jag bara skrattar åt honom, för precis han sagt det kommer han in i rummet och slickar sig runt munnen som en hungrig varg.
”Jag gissar på att du är hungrig?”
Flinar jag och för gaffeln till munnen.
”Det stämmer mycket bra, hehe.”
Ler han fjantigt, jag kan bara le tillbaka in dem ögonen. Jag drunknar. Och efter ett tag fastnar min blick på Lådan. En illamående känsla tar form i magen, hur ska jag börja? Hur ska jag säga att jag vill åka hem och träffa min familj, en familj som tror att jag är död efter att ha varit borta i snart tre månader. Förutom Tobias, han vet att jag lever. Undra om han berättade för mamma och pappa att han träffat mig? Men det har han nog inte, inte efter vad som hände. Det jag gjorde… Efter ett tag upptäcker jag att Adrian nu kollar oroligt på mig.
”Vad är det Maria? Du ser bekymrad ut.”
Han tittar spänt på mig, släpper inte blicken.
”Eh, jag mår bara bra… Tänkte bara på en grej...”
Ler sedan, ett leende som ska föreställa att allt är skitbra, inget annat. Men tydligen gick inte det så bra.
”Säkert? Det ser inte ut som det och om det är något, så vet du att du kan prata med mig, okej?”
Han vägrar ge upp, men jag ler bara och gör en gest med armen för att glömma det.
”Det är säkert, men tack.”
Och för att visa att jag inte vill prata mer om det, fortsätter jag med att äta upp det jag har på tallriken. Men bilderna på tvillingarna får mig att stanna upp, det dem sa.
Min Adrian konstig? Skum? Vad menar dem med det?
”Ehm, Adrian?”
Harklar jag fram.
”Mm.”
Mumlar han, men när han märkte att jag inte fortsatte prata riktar han blicken åter igen på mig.
”Vad är det? Maria...”
Jag tar ett djupt andetag, blåser långsamt ut.
”Det var inget föresten, inget viktigt.”
Säger jag, visste ändå inte VAD jag skulle säga. Om i så fall, skulle jag då sagt, hej Adrian jag träffade på ett tvillingar par som tyckte du var skum. Seriöst, hur låter inte det??
”Eh, okej…”
Flinar han åt mitt konstiga uppförande, men bryr sig inte så mycket om det.
”Du är ju för rolig du.”
Ler han kärleksfullt och hela han är som en mjuk teddy björn jag bara vill krama hårt och aldrig släppa taget om.
”Tyvärr måste jag gå till jobbet nu, men vi syns senare.”
”Mm, ha det så bra.”
Viskar jagmjukt och ler med ögonen stort.
Men efter dörren slagit igen kan jag inte hindra den illamående känslan komma tillbaka, den känsla som jag inte vill ha. Och frågor om hur jag ska berätta om resan, för jag vet inte hur jag ska börja.
Visst, jag tror nog inte han har något emot det, det är nog mer jag.
Tänk dig att möta din familj som inte hört ett ord från dig på nästan tre månader, träffa sin familj som tror en att den är död och möta sin bros ögon efter att ha kysst honom.
”Jag tror jag vill spy.”
Pratar jag med mig själv när kväljningar börjat komma, men snabbt puttar jag bort allt som har med min familj att göra. (Måste göra något för att inte tänka för mycket)
Kanske ska jag gå över till tvillingarna, de sa ju att jag var välkommen så… Kanske dem kan få mig på andra tankar?
_______________________________________ ______
//haha, det är värsta "dejavu" när jag skrivit om de tre delarna xD heh
menmen, ska la börja med kapitel fyra snart, och den har jag inte ens laggt ut så den blir hel ny om någon fattade det ^^ hehe
ska sluta snacka nu ;)
pöss och kjam på er som pallar mig som ändrar bara sådär x) <33
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fluppen94 - 22 okt 08 - 13:31- Betyg:  | | Sjukt bra som vanligt :)<3 | | Mangasagan - 5 aug 08 - 18:29- Betyg: | | Jättebra!! <3 Fortsätt :D |
|
|
|
