DEN SVARTA GESTALTEN (deckare) - del 7 |
Kapitel 7
Hur man ljuger ihop en bra historia
Alla stirrade på Monique. Hon kunde inte säga något. Jag antog att hon hade ljugit hela kvällen. Fy skam den som ger sig. Jag snörvlade till och tittade på henne.
– Vad har du mer ljugit om?
– Hon är en rackare på att hitta på historier, sa Nick. Jag är säker på att hon har något med brottet att göra, det kan jag nästan slå vad om. Men jag är oskyldig.
– Vad har hänt med kroppen? Hugos kropp?
Hon tittade ängsligt på oss innan hon snabbt reste sig upp och kutade mot dörren för att komma därifrån. Men polismannen var som sagt mycket rund och ställde sig framför dörren som han blockerade helt. Han tog tag i hennes axel och sa lugnt:
– Du kommer ingenstans förrän du berättat vad som verkligen hände den där natten!
Monique suckade om satte sig ned igen. Nu satt hon på golvet och lutade sig mot väggen. Hon började tala ut.
– Vet ni hur det känns när man känner sig oälskad och otillräcklig? Som om man inte duger? Jag kände så inför Nick. Det var väl därför jag hittade på allting om att han dricker alkohol och slår mig. Det är ju jag som gör det mot andra. Jag erkänner.
Monique tog en paus och bad om ett glas vatten. Polismannen hämtade det till henne och hon fortsatte ansträngt:
- Jag var i parken den där natten. Jag visste att Lisa skulle komma och jag var så grymt svartsjuk på henne. När hon kom fram drog jag i hennes arm. Hon skrek och försökte komma loss. Eftersom jag hade Nicks kläder på mig såg jag manlig ut och skuggan likaså. Den var konstigt nog vit den där natten. Jag vet inte varför. När Lisa kom emot mig kändes det som om det var rätt att göra så mot henne. Jag sparkade grus mot hennes ansikte och gömde mig i mörkret. Det såg ut som om jag var osynlig, i alla fall ifrån vissa vinklar. Jag lyfte upp henne och sedan slängde jag ned henne på marken igen innan jag slog henne medvetslös så att hon började blöda. Sen drog jag in henne bland träden.
– Vad gjorde du med hennes kropp? undrade vi.
– Den hänger nog fortfarande kvar i trädet. Jag band fast henne högt upp i ett träd och lät henne sitta där.
Polismannen ringde genast efter någon som skulle kolla upp parken en gång till. De hade kollat innan, men inte kollat så noggrant i trädtopparna.
– Fortsätt, sa han kortfattat. Lever hon fortfarande?
– Det antar jag, sa Monique. Men jag fattar inte varför Hugo var i parken samtidigt. Han hade spionerat på oss. Jag vet inte varför. Men han var ett vittne till den hemska händelsen så jag var tvungen att göra mig av med honom. Jag gick upp bakom honom och sparkade ned honom på marken. Han skrek till, men ingen annan märkte något. Jag slog honom medvetslös och tog honom hem till mig där jag gav honom några piller som fick det att se ut som om han var död. Han såg inte levande ut när jag tog med honom till hans lägenhet och la honom där. Han bodde i ett mörkt område så det var inte svårt att gå in där utan att bli upptäckt. Jag hade hans nycklar, för jag hittade dem i hans jeansficka.
Hon tog ett djupt andetag och skakade på huvudet.
– Jag borde inte ha gjort såhär, sa hon. Men jag erkänner att jag är skyldig.
Vi stirrade på henne. Vi hade trott att Hugo var död när han i själva verket kanske fortfarande var i livet! Vi var allt på samma gång; sura, glada, ledsna, arga, förvånade och lättade.
– Så, vad hände med kroppen sen? Tog du tillbaka den från stationen? Jag menar, den saknas ju här.
– Ja, sa hon kort. Jag ångrar verkligen det jag har gjort.
– Var är han nu? undrade alla.
Monique tittade upp i taket och suckade.
– Jag har faktiskt ingen aning, ärligt talat. Jag lät honom gå igen, om han inte skulle skvallra på mig. Det var en bra deal tycker jag.
– Vilka piller gav du honom?
Hon svarade inte. Jag antar att vi aldrig får veta det heller.
På vägen hem kände vi oss lättade och glada. Vi kanske skulle kunna bevisa att Hugo fortfarande var i livet och på så sätt träffa honom. Jag kunde knappt bärga mig. Han verkade så trevlig och rolig. Men vad hade hänt med Lisa? Om jag träffade Hugo skulle han få förklara allt för oss. Jag önskade att jag fick se honom i livet.
När vi kom hem igen kunde vi splittra på oss för att sova ordentligt på natten. De två sista dygnen hade vänt om min vardag hel och hållet. Imorgon skulle vi hitta Hugo och prata med honom. Imorgon skulle jag lära känna honom.
|
|
|
|
