Nån som har ett bra namn på denna novell?? |
Hoppas ni orkar läsa, men vore tacksam för tips på titel.
1
Det var en kall vintermorgon i Vemdalen och solen hade precis stigit upp över fjälltopparna. I ett av rummen hördes det dova snarkningar. Trillingarna sov djupt i sina sängar ovetande av att de svävade i stor fara.
Backarna fylldes med folk allt efter som. Syskonen Agnes och Rebecka tog liften upp för den röda backen tredje gången för dagen. Två minuter senare susade de ner mot Funparken. Det var fullt med människor där. Rebecka och Agnes trängde sig fram mot ett av hoppen. De stakade sig framåt och gled ner för backen. Agnes fick bättre fart än Rebecka som av misstag hoppade snett och var tvungen och åka resten av delen i skogen.
Januari 1981
De sju barnen satt samlade framför TV: n. Rösten avbröt stämningen:
– Vi går nu! Var snälla barn och lägg er i tid!
Mammas uppmaning hördes från hallen.
Hon fick inget svar men förstod att de lyssnat. De sju syskonen återgick till popcornen och TV-stämningen återupptogs.
2
Rebeckas skrik hade inte varit så högt. Hon hade först trott att han bara hade ramlat men det fanns inga skidor i gläntan. Den unga mannen hade legat på mage, ansiktet dolt i snön men inget blod fanns runt om honom. Av kläderna att döma tog hon för givet att det var en man, en ung man. Hon hade knäppt av skidorna och började sakta gå mot mannen. Illamåendet kom sakta. Hon kände snabbt på pulsen och förstod att han var död. Hon backade några steg och kräktes. Sedan famlade hon runt i fickorna efter mobilen, och förstod ganska snabbt att den låg kvar i stugan. Hon satte på sig skidorna och skyndade sig ner till liftarna för att berätta om sin upptäckt.
Januari 1981
De små barnen hade lagt sig i sina sängar och redan somnat. De större hade samlats i deras sovrum och pratade. Plötsligt hördes tre snabba knackningar. Hon reste sig snabbt för att öppna men hejdade sig när en av hennes bröder högg tag i hennes handled och sa:
-Kommer du inte ihåg?
Hon fick ett djupt veck mellan ögonbrynen.
Han fortsatte:
-Vi får inte öppna för någon annan än mamma och pappa, viskade han. Hon sjönk ner på soffkanten tyst. Ett brak hördes från källaren.
Barnen kröp närmare varandra och lyssnade spänt efter flera ljud. Det brakade till igen men högre den här gången.
– Hallå? Är det någon hemma? ropade en mörk okänd röst.
Ingen svarade. Stegen upphörde för en sekund men sedan fortsatte de upp. Barnen gömde sig under sina sängar och de darrade av rädsla.
3
När Rebecka berättat för några hotellvärdar om sitt fynd ringde de omedelbart polisen som var där inom en timme. Väl där kördes de upp av en scooter.
Poliskommissarie Thomas Rosengren betraktade fyndet. Han var för tillfället biträdande chef över polisstationen i Östersund. Rättsläkaren skulle komma inom en kvart så han väntade med att röra kroppen. Petronella Fors, polis stannade kvar vid liftanläggningen för att ta hand om Rebecka som var svårt chockad. Polisen Anders Träskberg började spärra av en stor del av området. Tystnaden upphörde när Rosengrens mobil ringde:
– Thomas.
– Tjena, det är Karl, jag är framme, i vilken backe?
– Funparken på östra sidan, sen är det en bit in till höger.
– Ok, är där om fem minuter. Rosengren hörde en skoter som startades i andra änden av linjen innan det blev tyst igen.
Januari 1981
Från barnkammaren hördes det små tysta gnyenden men ingen vågade sig dit.
Tjuvarna kollade säkert om det fanns något dyrbart där inne, men det fanns det ju såklart inte, tänkte hon där hon låg under sin säng.
Ett skrik hördes från barnkammaren, det lät som Stefans men hon var inte riktigt säker.
Sen blev det tyst.
I en evighet.
4
Rättsläkare Karl Klint kom till fyndplatsen 11.24.
Han vände upp mannen. Rosengren kunde inte hålla sig.
– Hur länge tror du han har legat här? Rosengren lyssnade spänt.
– Tja, kanske en timme, kroppen är fortfarande varm så det måste ha skett imorse. Karl fortsatte betrakta liket.
- Ja, då är det väl bara att köra igång då. Rosengren lät trött, men i själva verket var han klarvaken och spänd. Han ville låta som en rutinerad polis.
Hans tankar avbröts av Karl Klint som sa:
– Likbilen står nere vid liftanläggningen, vi fraktar över liket till båren och kör ner den med skotern. Rosengren suckade och muttrade något som ingen kunde uppfatta.
Januari 1981
Dimman låg tät i januarinatten. I ett gult hus utanför en stad någonstans låg en flicka i sin säng. Hennes ben hade domnat bort. Hon vågade inte röra sig. Hennes bror Karl som låg i sängen bredvid henne blundade men hon förstod av andhämtningarna att han inte sov.
– Karl, viskade hon tyst. Karl vände sig om och tittade trött på henne.
– Vi har nog haft ett inbrott, men de verkar ha gått, ska vi gå in och titta så att alla småbarnen sover.
– Ok, sa Karl trött.
De smög förbi vardagsrummet och vidare in till barnkammaren.
Glassplitter låg över golvet men de gick ändå. De öppnade dörren till barnkammaren.
Deras ögon hade aldrig varit större.
5
Rosengren började med att söka upp flickan som hittat liket. Det visade sig att hon hette Rebecka Claesson. Hon satt i en ambulans tillsammans med sjuksköterskor vid parkeringen. Hennes ögon var alldeles rödsprängda. Petronella kom bakifrån och viskade i hans öra: - Ta det lugnt fram, hon är chockad.
Han nickade stumt.
– Hej mitt namn är Thomas Rosengren och jag är poliskommissarie. Flickan nickade svagt. Han fortsatte:
– Visst var det du som hittade pojken? Även om han visste svaret så frågade han. Hon nickade igen.
– Vet du vem det kan vara?
Hon nickade igen. Rosengren försökte hålla sin glädje inom sig. Hon öppnade munnen men stängde den igen. Sen tog hon sats och sa:
– Det var en kille som jag träffade på discot igår. Han heter Ugge Svensson och bor i rum 223. Han har två trillingbröder.
– Ok, sa Rosengren, tack för hjälpen, jag kommer vilja prata mer med dig. Han vände sig om. Petronella hade stått precis bakom honom, den här gången viskade han:
– Se till att hennes föräldrar hittas. Petronella nickade och Rosengren log mot henne.
Sedan försvann han in på hotellet. Han småsprang upp för trapporna in i korridoren där rum 223 skulle ligga. Han försökte rycka upp dörren utan någon framgång. Han skrek:
– Öppna det är polis! Han lät mer sträng än vad han tänkt sig. Ingen svarade, han hörde bara några steg som sedan dog ut. Han tog upp sin mobil och ringde Petronella.
– Skaffa fram nyckel till rum 223, jag tror jag har något!
Petronella svarade inte, hon var redan på väg till receptionen.
Januari 1981
Hon vände sig om för att kräkas. Karl tittade bort.
Det de sett var oförglömligt.
Småbarnen låg på varandra och blod hade runnit ut på golvet.
Hon räknade till tre barn, alla små tänkte hon.
Hon kände hur hatet spreds i kroppen.
Det här skulle hon ge igen.
6
Petronella kom flåsandes med nyckeln, Rosengren tog den och låste upp dörren. I farten tog han upp sin Glock. Han rörde sig framåt tryckt mot väggen. Snart insåg han att rummet var tomt. Han suckade tungt, de hade varit nära, men missat någonting.
– Jaha, sa Petronella uppgivet och satte ned sin Glock i slidan.
– Då är det väl bara att börja kolla runt här inne och se om vi hittar något, fortsatte hon.
– Skicka hit tekniker som får titta på det.
– Ska bli, sa Petronella och tog upp sin mobil. Under tiden gick Rosengren och tittade efter ytliga spår. Han suckade när han gått igenom hela rummet.
– Teknikern är här inom en timme, sa Petronella och tittade sig omkring. Ja, här ser det ju rent ut i alla fall. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Det syntes att det inte hade tvättats på ett tag. Där kan det nog finnas fingeravtryck, om de har tur.
Rosengren stod och tittade upp i taket.
– Ja, men har du tänkt på att fönstret var stängt när vi kom in. Antingen måste de ha hunnit stänga det eller så har personen eller personerna tagit en annan väg.
– Vilken annan väg, sa Petronella sarkastiskt.
– Ja, kanske fönstret på toan.
– Jaja, vi får väl se, sa hon självsäkert.
Teknikerna kom en kvart efter utsatt tid och började söka efter spår i rummet. Rosengren lämnade rummet och gick ut för att ta ett bloss.
Juni 2006
- Slå upp sida trettioett i matteboken och gör 5 uppgifter, sen kan ni gå när ni är klara! Angelica såg sträng ut med glasögonen långt ner på näsan där hon satt bakom katedern. Själv satt hon och rättade klassens prov. För många hade det gått dåligt. Riktigt dåligt. Men två hade fått alla rätt, Cassandra och Agge. Cassandra var klassens pluggis, det hade hon förstått. Hon satt alltid längst fram med pennan i högsta hugg. Det var sällan hon hade fel på proven.
Agge däremot hade inte ofta alla rätt. Men det gick allmänt bra för honom. Han satt alltid bänken bredvid Cassandra. Han verkade inte ha några kompisar. Han var inte den som drack på helgerna som Peppe och gänget. De satt alltid längst bak. Gjorde nästan aldrig något på lektionerna. Det förstod hon när hon rättade proven.
En efter en plockade ner sina böcker och gick ut på rast. Utanför fönstret såg man hur skolgården fylldes med ungdomar. Några stod i ett hörn och rökte medan andra stod och bara pratade. Några hade samlats på fotbollsplanen och lirade lite.
Angelica skrev den sista krokan och reste sig och skulle just gå när hon såg att Agge satt kvar.
- Men, är inte du klar?
- Jo, men jag vill komma vidare. Jag har satt ett högt mål i år, MVG. Han tittade upp på henne.
- Ok, vill du se hur det har gått för dig på provet då?
- Ja tack, sa han artigt.
Hon gick fram till bänken och räckte fram häftet. Hon snuddade vi hans axel så att han ryckte till. Hon lät handen ligga kvar medan han tittade igenom häftet.
- Men det är ju alla rätt!
- Ja, sa hon och smekte honom över ryggen. Han gjorde ingen ansträngning för att få bort den.
- Ja, jag kanske ska gå ut jag med då, sa han och tog sina böcker och var på väg mot dörren. Han kände att Angelica tittade på honom. Men han vågade inte vända sig om. Hans kinder var lika röda som det klaraste blodet.
Hon hade sätt honom. Det som aldrig skulle ske höll på att hända.
7
Rosengren satt på något som kallades after ski. Han satt i ett hörn med datorn på bordet och kaffekoppen med svart kaffe i handen. Han hade väntat hela dagen på en rapport från polisstationen. När han öppnat sin inkorg damp det ner ett adresserat från Mats Matsson.
Tjena!
Här kommer det som vi fått fram här på polisstationen för tillfället:
Namn: Ugge Martin Svensson
Personnummer: 92.05.23-33.98
Målsman: Agneta Stockgren (moster)
Föräldrar: Mamman död sen 13 år tillbaks. Var innan dömd för dråp, misshandel, grov misshandel, mord och grova snatterier. Pappan satt på Kumla för grov misshandel. Han kom ut för 5 månader sen. Han är dömd för samma saker, och alla brott gjorde de tillsammans innan hon försvann. Man hittade aldrig henne och efter ett år la polisen ner fallet.
För övrigt: Ugge hade som bekant 2 bröder Igge och Agge, de är trillingar, som vi har fått bekräftat av mostern att de också var på skidsemestern. Om du hade lust kan du ju slå en signal till mostern: 385687.
Allt från mig, ring om det är något.
M.M
Rosengren tog sig för pannan. Det hade kommit mycket information. Först skulle han ringa till mostern, sen fick han ta itu med allt annat. Ett band stod och spelade halvtaskig musik på hög volym. Han drack upp det sista ur koppen och stoppade ner datorn i väskan. Sedan gick han mot utgången och stannade och drog in den friska luften. Han tog fram cigarettpaketet och tände en. Sedan gick han sakta mot parkeringen där hans gamla Audi från åttioåtta stod.
Han fimpade cigaretten och sjönk ner på sätet med en duns. Han slog numret till Agneta. En hes röst svarade.
- Agneta.
- Ja hej, mitt namn är Thomas Rosengren och jag ringer från polisen. Jag skulle vilja prata med dig en stund, har du tid? Den sista frågan var lite dumt ställd. Klart hon hade tid. Hans tankar avbröts snabbt, när hon hade svarat ja.
- Som jag förstår så är du målsman och moster till trillingarna, Igge Agge och Ugge Svensson?
- Ja, det stämmer.
- Hur länge har du varit det?
- Tja, hon funderade, ungefär fyra år tror jag det blir snart.
- Jaha, hur kommer det sig att du blev det?
- Moster eller målsman? Hon skrattade åt sitt egna skämt, men slutade ganska snart när hon inte fick ett besvarat skratt från Rosengren utan fortsatte:
- Ja, det kanske du vet men, Frida min syster försvann för 13 år sedan och kom aldrig tillbaka. Då tog Uffe över vårdnaden trots att han var kriminell. Och när han blev dömd för misshandel förlorade han vårdnaden och jag var då den enda som erbjöd sig, så på den vägen är det.
- Uffe eller Ulf som han heter, vet du om det var någon annan inblandad i misshandeln?
- Nja, de misstänkte att det var en till men han sa att det bara varit han så de gick inte vidare med det, hurså?
- Nej, jag bara undrade. Jaja, men jag får tacka för det.
Förresten, har du någon aning om var de andra kan vara?
- Vilka andra?
- Igge och Agge, de är ju försvunna visste du inte det?
- Nej… Agneta lät på något sätt undvikande.
- Har du någon aning om vem som kan ha gjort det?
- Nej, sa hon igen.
- Ok, tack då, jag lär väl återkomma. Så la han på.
Rosengren lutade huvudet mot bilsätet och blundade. Vad skulle han göra nu då? Han tittade på klockan. Lite över sex. Kanske dags att åka hem. Han satte igång bilen och rullade ner för backen. Inom en stund var han utom synhåll.
8
Thomas parkerade bilen i garaget och gick upp mot huset. Det var upplyst i nästan alla fönster. Ännu en elräkning som inte skulle vara billig. När han öppnade dörren doftade det inte som vanligt. Nej, lite bränt.
- Hallå! Ropade han från hallen.
- Hej pappa! Skrek någon från övervåningen. Inom några sekunder kom barnen emot honom. Tvillingarna Aron och Rasmus och deras lillesyster Caroline och kastade sig om sin pappa. Efter ett långt kramkalas tog han var och en och lyfte upp de och lekte flygplan. Det var det bästa de visste. När de hade tröttnat efter några minuter lunkade han ut i köket och kysste sin fru i nacken. Hon svor och verkade vara stressad. Thomas satte sig ner på en brun trästol och betraktade sin fru. Bakifrån såg hon lång och smal ut. Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut. Fingrarna var långa. De rörde sig över diskbänken. Till slut sa Thomas:
- Älskling det luktar bränt.
- Ja visst ja! Utbrast hon och öppnade ugnen. Hon slog genast igen den med en smäll.
- Blir det hamburgare? Thomas var tvungen att bita sig i läppen för att inte börja skratta.
Hon nickade och lutade sig tillbaka mot diskbänken. Svettpärlor hade börjat rinna ner för hennes panna. Thomas reste sig och sa att han bara skulle gå upp och byta om. Hon nickade.
Juni 2006
Angelica låg i sängen. Hon tittade ut genom fönstret, det var en solig dag som väntade på dem.
Angelica och Agge.
Agge och Angelica.
Hon vände sig och betraktade honom. Han sov tungt.
Hon smög upp ur sängen och tog sina kläder och klädde på sig. Tyst. Hon tänkte ta lite luft. I sista stund skrev hon en liten lapp och la den på hans nattduksbord så han skulle se den när han vaknade.
9
Petronella hade satt klockan på åtta. Lite sovmorgon kunde hon väl unna sig. Det hade varit en krävande dag igår. Hon steg upp efter nyheterna och satte fötterna i fårskinnstofflorna. Peter låg kvar i sängen som alltid. Ibland blev hon lite avundsjuk att han kunde ta långa sovmornar. Hon smet in i badrummet och satte på duschen. Under tiden hon väntade på att vattnet skulle bli varmt satte hon sig på toan. Hon duschade klart och sminkade sig lite lätt. Inte för mycket. Det passade inte till hennes ansikte. Hon hade ganska lång näsa, det tyckte hon själv och någon gång hade Peter också lagt märke till det, sagt att det var en riktig häxnäsa. Han hade skrattat men hon hade blivit sur, men det hade löst sig på något sätt, hon kom inte riktigt ihåg hur. När hon kom in i det kala sovrummet för att rota i den provecoriska garderoben märkte hon att Peter var vaken. Han gömde ansiktet under kudden, försökte somna om. Hon blev genast på retningshumör och slängde sig ner på sängen. Hon försökte borra in huvudet under kudden men han stängde henne ute. Istället slet hon bort kudden och slängde ner den på golvet.
- Hej älskling, sa hon retsamt och pussade honom på kinden. Han öppnade ögonen och stängde de snabbt igen. Han vände sig om. Men Petronella la sig då på honom för att han skulle vakna till liv. Han la sig på rygg och tittade på henne.
- Du ger dig visst aldrig, sa han och tryckte ner hennes huvud mot hans, men Petronella stretade i mot.
- Du ska upp slöfock. Sa inte du att du hade mycket att göra?
- Jo, men bara om jag får en kyss av min blivande fru, sa han och log.
10
När Petronella kom till polisstationen var redan Rosengren där. Hon såg glad ut. Lite rufs i håret hade hon och Rosengren log för sig själv där framför datorn. Han hade kontaktat polisstationen i Närke. De hade tackat för uppdraget att prata med Ulf Svensson som satt inne på Kumla. Det hände nog inte så mycket i Närke så här års. De skulle mejla över en rapport senare samma dag. Han hade bett Anders ta reda på mer om mamman. Kim skulle hålla i spaningen efter de andra bröderna. Det var ju faktiskt det som stod först på listan. Fredrik, Lisa och Karin var ute vid Vemdalen och sökte i området efter Igge och Agge. Själv skulle han till mostern som bodde bara några mil ifrån polisstationen. Han stängde av datorn och skulle ta ett snack med Petronella men hon hade redan åkt till Vemdalen. Jaja, han fick ta det på mobilen. Det fanns ju sådana nu för tiden.
Juni 2006
- Angelica satt i köket med en kopp te. Hon satt i skräddarställning. Det var fortfarande ganska ljust. Det hade dragit in ett åskmoln under eftermiddagen. Det duggregnade utanför fönstret. Agge hade gått på morgonen, sa att han var tvungen att åka till stranden med familjen. Annars hade de nog börjat misstänka någonting och ifrågasatt. Men han skulle komma till kvällen. Det hade han lovat.
Han hade låtit mer vuxen än vad han var när han sagt det. Ynka sjutton. Ibland hade hon dåligt samvete. Själv var hon ju trettiosex. Men ingen av dem såg det som något hinder.
Det var de.
Nu.
För alltid.
11
Rosengren saktade in. Grusvägen tre. Där var det. Han steg ur bilen och plingade på. En kvinna i femtioårsåldern öppnade. Hon var klädd i en mörkgrön tröja och lång svart kjol och håret var uppsatt i en knut. Enkelt och elegant. Ansiktet hade lagom mycket makeup och de havsblå ögonen lyste som kristaller.
- Hej. Mitt namn är Thomas Rosengren, sa han och räckte fram handen.
- Hej, kliv in, sa hon och log.
Rosengren klev in i en hall som var nästan för städad. Det var annat än hur det såg ut hemma.
- Vill du ha kaffe?
- Ja tack, svart om det går för sig.
- Javisst, sa Agneta och försvann in i köket. En liten hund kom ut från ett rum, förmodligen ett sovrum för Rosengren kunde skymta att en rullgardin som var nerdragen. Han böjde sig ner för att hälsa. Men istället för att gå fram till Rosengren började hunden skälla.
- Men Alfons sluta! Agnetas röst var stadig från köket. Alfons verkade förstå för han slutade och lunkade tillbaks in i rummet. Rosengren gick in i köket och satte sig på en stol. Han tittade sig runt omkring. På bordet låg en vit duk med broderade figurer. Den såg ut att komma från Dalarna. Köket var ett tradionellt inrett med vita gardiner och blå skåpluckor. Det påminde om det gamla huset som hans mamma hade upp i Dalarna. Agneta satte sig med två koppar i handen. Den ena med svart och den andra med lite mjölk.
- Vilket gott kaffe! Det på polisstationen från kaffeautomaten är så beskt, jag gillar vanligt hederligt kaffe!
- Ja tack, Rosengren anade att Agneta fick lite färg på kinderna.
- Som sagt. Ugge Svensson har ju hittats död och de andra bröderna är försvunna.
- Ja, Agneta tittade ner i bordet.
- Skulle du kunna berätta lite om vad de hade för kamratkretsar och vad de hade för relation till varandra?
- Tja, de var väldigt olika, Ugge och Igge var väldigt mycket ihop om man säjer så. Agge var lite av en enstöring. Vad jag vet så hade han inte många kompisar. Bara en, Nils som han var med mycket. Han var ofta borta på kvällarna och ibland sov han över. Ugge var väl den som var mest vild av sig, han drack på helgerna och körde som galning med sin moppe på dagarna. Han var inte mycket i skolan tror jag. Det har jag listat ut efter han kom hem med sina betyg. Bara två G. Men nu spelar det ju ingen roll. Hon tystnade. Rosengren kunde se att Agnetas ögon var blanka.
- Skulle jag kunna få adressen till Nils?
- Ja visst, Korintvägen 24 två trappor tror jag, men kolla på namnen i entrén. Familjen heter Karlsson i efternamn.
- Ok tack, vi kanske hörs vid i telefon senare. Tack så länge. Rosengren reste sig. Agneta gjorde detsamma och tog kaffekopparna. I dörren tackade Rosengren för det goda kaffet och stängde dörren med en smäll.
Juni 2006
Angelica ryckte till när det knackade. Hon reste sig och nästan sprang ut till dörren. När hon låst upp ryckte han upp dörren och Angelica slängde sig i famnen på honom. Äntligen. Långt senare när de låg i sängen, trötta och svettiga började de prata. De hade aldrig pratat förut. Jo visst hade de pratat men inte på det sättet. Att öppna sitt hjärta för någon är svårt. Man skulle lita. Och det gjorde Agge. Han pratade om sin barndom. Sin tidigare barndom. För han var ju fortfarande barn. Eller ungdom kanske man sa nu för tiden. Han berättade om när bodde i det röda huset ute på vischan och allt hade varit bra. Trodde han. Det visade sig att hans föräldrar var kriminella. Första gången hans pappa satt inne hade han inte fattat någonting. Bara att han skulle komma hem snart. Det hade moster Agneta lovat. Mamma hade också varit borta då. Allt skulle bli bra. Det hade hon ju lovat.
12
När Rosengren slagit igen dörren tog han upp en cigarett och tog djupa bloss. Sedan satte han sig i bilen och åkte iväg mot den angivna adressen.
På polisstationen hade Petronella fått ta samtalet från rättsläkaren. Han hade ringt vid halv ett när hon var på väg ut för att äta lunch.
- Petronella.
- Ja hej, det är Karl, rättsläkare.
- Ja hej! Vad bra att du ringde så tidigt! Hon slog sig ner på kontorsstolen igen.
- Ja, vi kan väl börja med att det inte fanns något synligt blod. Men dödsorsaken var lätt och fastställa, han avled av en överdos av morfin.
- Ok, sa hon och antecknade.
- Det finns väl en risk att de andra också blev drogade. Men det kan man ju inte ta för givet såklart.
- Nej självklart inte.
- Men om Rosengren har tid så kan han väl ringa mig så han också får informationen.
- Javisst, sa Petronella och antecknade återigen i anteckningsblocket.
- Men det var väl allt som sagt.
- Ja, tack så mycket för informationen.
- Hej.
Juni 2006
Agge hade berättat en gång när han var lite större. Ulf hans pappa hade kommit ut efter några år i fängelset. Agge hade frågat honom vad han hade gjort men han vägrade svara. En sen kväll när han låg vaken i sin säng och försökte sova hörde han sin pappa nerifrån vardagsrummet. Han pratade med mamma.
- Du kan väl inte bara låtsas som ingenting!
- Men för fan! Jag måste ju börja om! På nytt, med barnen och allt! Du var ju också med! Du borde också börja om. I alla dessa år har jag ljugit för polisen bara för att du inte skulle åka fast! Och jag får ta all skit och sitta i cellen utan barnen! Fattar du inte hur det känns?!
- Men för fan! Sluta nu!
- Om du inte lugnar dig nu, så berättar jag allt för polisen!
Det blev tyst. Sedan hördes steg som gick ut mot farstun. Dörren slog igen med en smäll.
13
Korintvägen 24. Rosengren steg ur bilen och gick upp mot porten. Gången var sandad och snön låg fluffigt runtom. Han öppnade porten och gick in och tittade på tavlan. Jo, familj Karlsson bodde på våning två. Han tog trapporna upp och knackade hårt. En kvinna öppnade dörren på glänt.
- Hej, mitt namn är Thomas Rosengren, jag är från polisen.
Kvinnan öppnade dörren helt och räckte fram handen och sa att hon hette Fredrika Karlsson.
- Jo, jag undrar om Nils Karlsson bor här.
- Ja visst.
- Finns han här nu? Rosengren tittade in.
- Nej, han är i skolan men han kommer hem snart.
- Jaha. Rosengren vände sig om för att gå.
- Men du kanske vill komma in och vänta. Jag har kaffe som står på.
Rosengren sken upp.
- Det vore verkligen gott! Han hade druckit kaffe för en halvtimme sen men det kvittade. Lite rast behövde han.
- Ja kom in då.
Rosengren klev in i hallen. Kläder låg huller om buller. Skor låg utspridda på golvet i omaka par.
- Jaha, förlåt att det är så stökigt, men jag väntade mig inte något besök idag.
- Det är ingen fara. Köket var däremot städat. Avskalat var ett ord som beskrev köket. Han satte sig på ena stolen. Kvinnan var lite mullig bakifrån men på något sätt vacker. Inom två minuter stod kaffet på bordet. De hade en espressomaskin som verkade användas flitigt.
- Jaha, vad vill du fråga sonen min då?
- Jo, jag utreder mordet på Ugge Svensson och kidnappningen på hans bröder Igge och Agge.
- Ja, jag förstår. Nils var ju väldigt bra kompis med Agge. Men på senaste tiden har de inte varit så mycket med varandra.
- Jaså. Varför då?
- Tja, det vet jag faktiskt inte, men det verkade som de var osams om någonting, men jag vet inte vad, skyndade hon sig att säga.
- Ok, jag förstår. När väntas han vara hemma?
Hon tittade på klockan.
- Om tjugo minuter. Vill du ha mer kaffe?
- Nej tack det är bra för mig, sa han och log.
De fortsatte berätta om ditten och datt och Nils kom hem tjugo minuter senare. De hörde hur han slängde av sig jackan och tog av sig skorna som föll ner på golvet med en duns. Sedan gick in på sitt rum och musik på hög volym kördes igång.
- Ursäkta, sa Fredrika och gick bort mot rummet. Rosengren hörde hur musiken la av och ett dovt mummel. Lite senare kom Fredrika ut med Nils lunkade efter sig. Han satte sig på en av stolarna med en duns.
- Jag låter er prata i fred, sa Fredrika och gick ut i vardagsrummet med en vattenkanna.
- Ja hej, sa Rosengren aningen generat.
- Tja.
- Du var kompis med Agge eller hur?
- Ja, förut ja.
- Är ni inte kompisar längre?
- Nej.
- Varför då?
- Privatsak.
- Du jag är polis och utreder ett mord och en kidnappning på din förre kompis, så var vänlig och prata nu! Jag har inte all tid i världen!
- Jaja, ok, ta det lugnt. Vi blev osams för att vi aldrig var med varandra. Han var med någon annan. Han sa aldrig vem. Men det verkade som om det var någon som han var kär i, för han var borta ofta sena kvällar.
- Ok.
- Men som sagt, jag vet inte vem det var.
- Jag förstår. Men fanns det ingen innan som han var förtjust i?
- Nej, inte vad jag vet.
- Ok…
- Till sist. Tror du det finns någon som skulle kunna göra Agge illa?
- Nej.
- Ok, tack då, sa Rosengren och gick ut i hallen. När han satt på sig skorna och dragit kappan omkring sig och satt hatten på huvudet kom Fredrika ut från vardagsrummet.
- Det gick snabbt.
- Ja.
- Vi kanske ses, sa Fredrika innan han stängde dörren.
Juni 2006
Efteråt hade han gråtit i hennes famn. Allt han hållit inne under allas dessa år hade släppt. Han bara grät och grät. Och Angelica tröstade och tröstade. Till slut tystnade han. Och de somnade in i en orolig sömn.
När han senare vaknade låg Angelica tätt intill och för en sekund fick han panik. Men sakta sjönk de tillbaka och han slappnade av. Han stirrade upp i taket och försökte minnas. Och plötsligt kom han på det värsta av allt…
14
Agneta satt i väntesalen på polisstationen. Man såg att hon hade gråtit. Hennes mascara hade runnit ut ner på kinderna. Hon blickade oroligt ut genom fönstret. Det snöade. Till slut öppnades glasdörren och en ung kvinna hälsade artigt på henne. Agneta följde in henne i ett rum med ett stort bord och många stolar i tråkigt trä. De såg gamla och bleka ut. De satte sig ner på varsin sida och båda väntade på att den andre skulle börja. Till slut började Petronella.
- Jaha. Du ringde och sa att du ville komma ner till stationen. Och nu är du här, sa hon.
- Ja… Agneta smakade på orden innan hon började. Det var en kvinna som ringde till mig i förmiddags. Jag kände inte igen rösten. Hon började först prata lite om ditten och datt och till slut orkade jag inte prata med henne och jag ursäktade mig med att jag var tvungen att gå ut med hunden. Men då sa hon att hon hade något som jag ville veta. Agneta började få tårar i ögonen men fortsatte:
- Att hon hade Igge och Ugge och att de snart skulle dö. Och sen la hon på. Agneta började gråta. Efter en stund när Petronella tagit in det hon sagt sa hon:
- Jag ska gå och prata med Rosengren och se vad vi ska göra. Men stanna här, sa hon och klappade Agneta på handen.
Hon gick ut och stängde dörren försiktigt efter sig. Hon gick med snabba steg mot Rosegrens rum när hon mötte honom i korridoren.
- Hej, sa han och tog av sig hatten.
- Hej, där är du. Bra ja måste prata med dig, och det är nu.
- Jaha, sa Rosengren, men får jag ta av mig kappan innan vi börjar?
- Nej.
- Ok. Vad är det då?
- Agneta, brödernas moster kom in och berättade om en kvinna som ringt henne och sagt att hon hade de andra två och at de skulle dö om… hon tystnade. Ja, det var ungefär de hon sa.
- Jaha. Är hon kvar?
- Ja, hon sitter i konferensrummet. Gå in och prata med henne du.
- Jaja, ska bli, sa han och gick. Innan han öppnade dörren to han av sig kappan. Sen öppnade han dörren försiktigt. Agneta märkte inte först att han kommit.
- Hej, sa hon och pressade fram ett leende.
- Hej. Han gick och satte sig på samma plats som Petronella suttit på. Agneta berättade i korta drag om det som hänt.
- När var det kvinnan ringde?
- Tja, hon såg ut att tänk. Kanske vi halv tolv.
- Ok, sa Rosengren och antecknade på blocket som låg på bordet.
- Vad exakt sa hon?
- Först började hon prata om vädret och jag frågade hela tiden vem jag pratade med men hon överröstade mig och fortsatte. Till slut sa jag att jag skulle ut med hunden och att jag skulle lägga på. Då sa hon att jag inte skulle göra det. Jag tystnade då och lyssnade. Hon sa då att hon visste en hemlighet som jag väldigt gärna skulle vilja veta. Hon sa då, dina systersöner är i mina händer och de kommer snart dö. Och sen la hon på.
- Ok, sa Rosengren och antecknade. Agneta tog upp sin näsduk och snöt sig högt. Rosengren hade alltid hatat det ljudet. Till slut tittade han upp.
- Ja, som det verkar nu ska vi ta reda på vem hon är och var hon har ringt ifrån. Det fixar våra tekniker lätt men då behöver vi din telefon som du svarade i.
- Javisst.
- Vi skjutsar dig hem.
- Det vore tacksamt.
- Kom så går vi, sa han och reste sig och tog på sig sin kappa. De gick sedan ut i korridoren och försvann snabbat ut på parkeringen. De satte sig i Rosengrens civilbil och åkte ut på vägen.
Juni 2006
Angelica hade vaknat till liv och riktigt njöt av att bara ligga och mysa i sängen. När de satt tysta och åt berättade Agge om den värsta han kom ihåg från sin barndom. De var inte så många år sedan. Pappa hade inte varit hemma på flera dagar och Agge hade sett på nyheterna. Ett inbrott någonstans. Flera mördade barn och två överlevande. Föräldrarna hade varit borta och barnen hade somnat. Inbrottstjuvarna hade inte fått med sig mycket. Bilnycklarna, lite pengar och en dyrbar tavla. Angelica hade först inte reagerat. Men när han fortsatte berätta mer detaljerat förstod hon. Hon var en av de överlevande. Hennes syskon hade mördats en gång när deras föräldrar var bortresta. Det var henne han pratade om. Och med. Hans föräldrar hade mördat hennes syskon. Hon kände hatet spridas i kroppen.
15
Rosengren hade hämtat telefonen, en bärbar och tagit den till stationen. Där hade han överlämnat den till teknikerna som sa att det var lätt att se vilket nummer som ringt och att han redan samma dag kunde få besked. Han gick till sitt kontor och satte sig på sin stol. En med hjul i läder. Han älskade den och hade haft den sedan han börjat som polis. En stund satt han och bara tittade ut genom fönstret. Tills han vaknade till och ringde till rättsläkaren.
- Karl.
- Rosengren.
- Tja.
- Hej, du har du fått fram något mer?
- Nej inget mer än det jag redan sagt till Petronella.
- Jaha, det har hon inte sagt till mig.
- Jaså, men han dog i alla fall av en överdos av morfin och hans sista måltid var en hamburgare om du ville veta, sa Karl och skrattade.
- Ok, sa Rosengren som såg det framför sig. Men du kan väl ringa när du vet något mer.
- Självklart, det är ju mitt jobb.
- Jag vet.
- Vi hörs. Hej.
- Hej.
När han lagt på luren kom Karin in som hastigast och sa att det skulle vara presskonferens klockan fyra. Rosengren tackade så mycket för informationen och återgick med arbetet, vilket betydde att han inte gjorde någonting för tillfället. Han lutade sig tillbaka i stolen och somnade.
När han vaknade hade det börjat skymma. Han tittade på sin klocka. Tre. Han skulle hinna ringa till teknikerna innan han skulle vara tvungen att gå. Han ringde ner till receptionen som han bad koppla. Några sekunder gick innan Fredrik svarade.
- Det är Rosengren.
- Hej. Vad bra att du ringde. Vi har både kunnat lyssna på samtalet och tagit reda på numret. Numret tillhör en telefonautomat utanför lokala Ica.
- Jaha.
- Du kan ju komma hit om du har tid. Det tar högst tio minuter.
- Jag kommer, sa han och la på luren.
Deras kontor låg i andra huset så Rosengren var tvungen att gå ut i kylan. Han satte på sig sin kappa och öppnade porten och nästan sprang över den lilla gården. När han knackade på hos teknikerna satt de och drack kaffe med avbröt genast när Rosengren kom. De visade in honom i ett rum med massa tekniska prylar. Mitt på ett bord fanns den lilla telefonen som han hade haft med sig från Agneta. Bredvid fanns en dator kopplad till telefonen. Fredrik gick fram till datorn och klickade i några sekunder innan han fick fram det.
- Sådär, sa han nöjt och satte igång samtalet.
- Agneta.
- Hej du. Vilket vackert väder det är idag?
- Ja, men vem är det jag pratar med?
- Tycker du inte det?
- Jo men…
- Nej men, vad ska du göra ikväll då?
- (ohörbart)
- Jaha. Vad ska du göra nu då?
- Gå ut med hunden.
- Jaså, har du en hund?
- Ja, men du, nu tror jag ska lägga på.
- Nej, gör inte det. Jag har en sak som du kanske vill veta.
- Jaså?
- Ja, det är nämligen så att…
- Vadå?
- Nej, jag kanske inte ska säga. Du hade ju så bråttom ut med hunden.
- (ohörbart)
- Men jag är ju en sådan snäll människa så jag kan berätta för dig.
- (ohörbart)
- Jag vet vad dina systersöner är. De är här. Bredvid mig. Fastbundna. Och jag njuter.
- (ohörbart)
- Förlåt vad sa du?
- Du får vad du vill.
- Haha, jaså. Gör mig en tjänst då.
- Jaha.
- Säg inte det här till polisen. För då går det illa för både dig och killarna.
- (ohörbart)
- Men vi hörs.
- Jaha, sa Rosengren. Det var ju intressant.
- Mm, sa Fredrik som klickade på datorn. Här ser vi var kvinnan ringde ifrån. Båda tittade på skärmen.
- Det är Ica som sagt. Och ja, som hon säjer på bandet så kommer både Agneta och barnen fara illa om det här kommer fram till polisen. Så…
- Det bästa är om vi skulle kunna gå ut med det här i media och fråga om någon sätt något. För hur vanligt är det att det är en mördare vid lokala Ica utan att någon lägger märke till personen.
- Jag håller med.
- Så gör vi, jag ska på presskonferens klockan fyra. Jag meddelar Petronella om det här så hon kan skicka livvakter till Agneta.
Vi ses, sa han när han stängde dörren efter sig.
2006
Efter den där dagen i juni var inte Angelica sig likt. De sågs allt sällare och de helt enkelt gled ifrån varandra. Kanske för att de bråkade så mycket. Angelica hade flera gånger varit nära att slå till honom, men avstått i sista stund. Snart skulle skolan börja och Agge skulle fortsätta i hennes klass. Hon jämrade sig av och an. Hon ville byta arbetsplats. Men ändå inte. Han skulle minsann få byta skola. Annars skulle det gå väldig illa för honom…
16
- Inga kommentarer.
- Vet ni var de andra pojkarna är?
- Nej, det vet vi inte i nuläget men vi har ett spår som vi följer. Fler frågor.
- Har ni några misstänkta?
- Ja, men vi vet ännu inte vem det är, men vi har hört den här kvinnan då på ett inspelat samtal. Det är förmodligen denna mördare men det vet vi inte säkert. Och hon ber vi alltså kontakta polisen.
- Så det är alltså en kvinna?
- Ja, det tror vi. Fler frågor. Ingen. Jaha men då tror jag att jag är klar men det är en liten sak som jag vill berätta. Det är nämligen så att vi vet att den här kvinnan som ringt till brödernas moster ringt från lokala Ica i och någon kanske har lagt märke till en kvinna som idag vi lunchtid pratat ca tre minuter i telefon. Enligt handlaren är det inte många som använder telefonen men han själv har inte sätt något. Så om någon sett en kvinna, medelålders tror vi, pratat i telefon vid tolvtiden. Så ring polisen.
Rut Fritz satt framför tv. Den direktsände presskonferensen hade väckt hennes intresse. Av en ren slump satte hon på svt24 som sände presskonferensen. Hon hade satt sig ner med chipspåsen på knät och lyssnat spänt. Visst hade hon hört om mordet på Ugge och de försvunna trillingbröderna. Men presskonferensen hade inte handlat om det. Mer om kvinnan som ringt till brödernas moster och sagt sig veta var pojkarna fanns. Hon hade ringt från Ica. Och visst hade Rut varit där vid tolvtiden. Och visst hade hon lagt märke till en kvinna som pratat i några minuter. Och visst kom hon ihåg henne. Och visst skulle hon ringa till polisen.
17
Kvinnan hade ringt vid fem och hade berättat om att hon sätt en kvinna vid tolvtiden som pratat i telefonkiosken i några minuter. Hon hade lagt märke till kvinnan eftersom det inte var så ofta någon pratade i den gamla telefonkiosken. Petronella hade sagt att hon skulle prata med Rosengren som skulle komma till stationen strax. Hon fick Ruts telefonnummer och sa vänligt hejdå.
Rosengren var på väg hem efter presskonferensen. Det hade tagit lång tid. Alla journalister ville ha en liten stund med honom för sig själv. Medans han parkerade bilen ringde han sin kära fru och sa att han nog skulle bli lite sen. Hon var förstående och inom några sekunder var konversationen avslutad. Han gick in på polisstationen och gick raka vägen in på sitt kontor. Han tog av sig sin hatt och sin kappa och hängde de på hängaren. Han satte sig ner i läderstolen och såg direkt lappen på sitt bord. Det var Petronella som skrivit den. Han kände igen hennes handstil. Den var vacker och snirklig. Han skulle ringa numret som stod på lappen. Numret var till Rut Fritz som såg en kvinna i telefonkiosken vid tolvtiden. Han skulle ringa på direkten. Han slog numret och väntade in signalerna. Till slut svarade en gammal dam.
- Fritz.
- Ja, hej mitt namn är Thomas Rosengren och jag ringer från polisen. Min kollega hade pratat med dig innan och sagt att du skulle prata med mig.
- Det stämmer.
- Nå. Vad har du sett?
- Jag såg en kvinna i fyrtioårsåldern vid telefonkiosken vid tolvtiden. Hon stod där i några minuter. Jag stod i kön vis kassan så jag hade koll på henne i minst några minuter.
- Såg du när hon gick?
- Ja.
- Hur var hon klädd?
- Grön kappa, brun stor mössa, svarta kängor och så bar hon på ett par lovikkavantar.
- Såg du hennes ansikte?
- Ja, flera gånger. Hon var lätt sminkad, och såg ganska bra ut.
- Så väl att du ännu kommer ihåg hur hon såg ut?
- Ja.
- Jag ska prata med mina kollegor, men det lutar mot att du kan få göra en fantombild. Du vet vad det är va?
- Ja, jag läser ju så många deckare nu när jag blivit pensionär.
- Ja, men som sagt jag hör med mina kollegor, så ringer jag tillbaks så fort som möjligt.
- Jag finns här.
- Tack. Hej.
- Hej då.
Rosengren reste sig snabbt och gick ut i korridoren och vidare i mot Petronellas rum. Hon var på väg att stänga av datorn när han kom in.
- Nej men hej Thomas! Hon var en av få som kallade honom Thomas. Du jag har fixat livvakter till Agneta så hon kan sova gott inatt. Den där kvinnan verkar ju galen. Har du tänkt på en sak? Hon ringde ju från en kiosk så hon ljög om det där att hon hade pojkarna ”här”.
- Ja, det är sant.
- Vad det något du ville eller?
- Ja, den där Rut Fritz verkar intressant. Hon säger att hon kommer ihåg hur kvinnan såg ut. Hon kan tänka sig att göra en fantombild.
- Det vore ju toppen! Om hon gör det ikväll kan vi skicka ett pressmeddelande så kan journalisterna få in det i tidningarna till imorgon.
- Ja, jag ville bara höra med dig vad du tänkte, sa Rosengren tyst och skämdes lite för att han hade frågat. Han var ju ändå chef för det här fallet.
- Ja, men det är klart. Ring upp henne igen så ringer jag till fantomkillen. Han kan säkert rycka in.
- Ja, då säjer vi så, sa han och gick tillbaks till sitt rum igen. Han ringde genast upp Rut som blev aningen chockad när han sa att hon skulle komma ner till stationen direkt, det var ju ändå ganska sent. Men hon gjorde som han sa och kom ner en halvtimme senare. De fick vänta ett tag innan fantomkillen kom. Men han kom och de satte sig i konferensrummet. De skulle få jobba i fred. Rosengren var i stort sätt den ända som var kvar på stationen förutom de på nattjouren som just hade kommit. Petronella hade åkt när Rut anlände. Rut var en rund gråhårig äldre kvinna som säkert enligt henne var i sina bästa år. Utanför hade det slutat snöa och solen hade gått ner bakom höghusen. Rosengren satt återigen i sin läderstol och gjorde precis ingenting. Han väntade, men på vad? Han kunde lika gärna be Lisa skicka ett pressmeddelande när de var klara. Henne kunde man lita på. Han tittade på klockan, nästa halv nio. Han reste sig upp och rättade till skjortan. När han sedan satt i bilen på väg hem hörde han på radion. Ingenting nytt. Bara det som han hade sagt på presskonferensen. Ingenting annat. Bara massa usel musik. När han kom hem hade barnen gått och lagt sig och han fru satt och tittade på tv med ett glass te i handen. Det var en bra idé. Han skulle slappa i soffan med sin fru.
18
När Rosengren kom till stationen dagen efter hade ingenting nytt inträffat. Han var nästan först. Solen sken men det var kallt som tusan. Flera minusgrader. Ingenting hände heller under resten av dagen. Tidningarna hade gått ut med fantombilden och ingen hade ringt. Det var helt dött. Det var en onsdag och när kvällen närmade sig åkte Rosengren hem till sin fru och barn. De åt och hade det trevligt tills barnen skulle gå och lägga sig. De hatade det. Föräldrarna också. De var så jobbiga. Så mammiga, så pappiga. Det slutade ofta med att alla trängdes i den lilla dubbelsängen som de hade köpt för längesen. Den här kvällen fick Liv natta. Han skulle titta på Efterlyst som han alltid gjorde på onsdagar. Och som han räknat ut var deras fall först och störst. Rosengren höll tummarna. Någon måste ju känna igen kvinnan.
19
Dagen efter försov sig Rosengren ordentligt. Hans mobil hade ringt men den hade varit på tyst läge så han hade inte hört något. Petronella hade ringt. Fyra gånger. Han ringde upp henne.
- Äntligen,Thomas!
- Förlåt, men jag försov mig.
- Jaja, men det gör ingenting. Men skynda dig hit. Såg du på Efterlyst igår?
- Självklart.
- Jag med. Många ringde, främst ungdomar och sa att det liknade deras lärare Angelica.
- Jaså. Sa Rosengren och började klä på sig med telefonen i mot axeln. Har någon sökt på henne i registret då?
- Jajamensan. Hon står skriven på Klaragatan fem. Tydligen ett litet radhus. Inga barn, ingen man, jobbar som lärare. Men vi ville höra med dig innan vi skicka ut några.
- Ja, men för bövelen! Vi ses där. Hej.
Rosengren skyndade sig ut till bilen och körde hundra på femtivägen. Han bromsade hastigt. Han var först på plats. Men strax efteråt kom polisbilarna. Tre stycken. Två personer i varje. Petronella körde först och hälsade på Rosengren.
- Tja.
- Hej, sa Rosengren och tittade upp mot radhuset. Alla persienner var fördragna och den lilla trädgården på framsidan var tråkig och död om man jämförde med de andras tomter. Rosengren fick dåligt samvete. De hade det minst lika fult hemma.
- Ska vi gå in eller?
- Ja, sa Rosengren och vinkade med sig två poliser till.
- De knackade på dörren, först försiktigt men sedan allt hårdare. Inga fotsteg, inga tecken på liv därinne. De skrek att det var polis men det hjälpte inte mycket. Till slut gav de upp och hämtade kofoten för att bända upp dörren. Rosengren stod och väntade medans de beväpnade poliserna gick in. De kom ut efter några minuter.
- Klart. Rosengren gick in. Han såg Petronella i det som verkade vara ett vardagsrum.
- Ja, här var det ju tomt, sa Petronella och tittade sig omkring.
- Ja väldigt. Radhuset var tomt, helt tomt, inga möbler inga bröder, ingenting.
- Hon måste ha flyttat.
- Frågan är bara när och var… De lämnade radhusområdet en stund senare och försvann in mot staden. När Rosengren kommit in på sitt kontor och öppnat sin dator sökte han i polisregistret. Angelica Nilsen, trettiosex år, mamma Amanda Nilsen 78 år, pappa Nils Nilsen, död. Det fanns en lång faktalista om allt en polis behövde veta om Angelica. Hon skulle vilja prata med Amanda som bodde en bit utanför staden. Han ringde upp henne efter att ha sökt på nätet.
- Amanda Nilsen
- Hej mitt namn är Thomas Rosengren och jag ringer från polisen. Jag undrar om du är mor till Angelica Nilsen.
- Ja det stämmer.
- Vet du var hon är nu?
- Hurså?
- Jag håller på med en brottsutredning och jag skulle väldigt gärna vilja tala med henne.
- Jaså. Vadå för brottsutredning.
- Det kan vi ta sen. Vet du var hon befinner sig?
- Nej.
- Vet du var hon kan vara någonstans?
- Hemma antar jag.
- Var då?
- Klaragatan.
- Där är hon inte.
- Jaså, ni har varit där.
- Ja. När pratade du senast med henne?
- Några dagar sen.
- Finns det något annat ställe hon kan befinna sig på som du känner till?
- Tja, på landet. Där är hon ofta.
- Ok, var ligger landet?
- På Rosalundgatan en bit utanför staden.
- Ok, tack. Om hon ringer dig fråga var hon är någonstans och ring sedan till polisen.
- Visst.
- Hej.
Rosengren nästan sprang ut i korridoren. Han slog i Petronella och sa till henne att hon skulle skynda sig. Några minuter senare satt de båda i Rosengrens bil med polisbilar efter.
- Var ska vi?
- Rosalundgatan.
- Varför det?
- Angelicas mamma sa att hon kunde vara där.
- Ok, fattar.
- Bra. Resten av resan satt de tysta sida vid sida. När de till slut var framme saktade de in och steg ljudlöst ur bilen. Poliserna sprang runt huset. Alla persienner och gardiner var fördragna, precis som i radhuset. Petronella, Rosengren och två andra beväpnade poliser knackade på dörren. Först lugnt, sedan allt hårdare. Inget liv.
- Ska vi verkligen bända upp dörren?
- Ja, jag känner att hon är här inne.
- Ok, sa Petronella och gjorde tecken till poliserna som stod nere vid parkeringen. De nickade och började leta i bilen. Till slut kom de med en kofot i handen och bände upp dörren. Massvis med poliser strömmade in i huset. Rosengren gick sakta efter. Han hade glömt sin pistol på stationen. Han fick lov och vänta tills de var klara. En manlig polis skrek:
- Två pojkar hittade! En annan skrek:
- Kvinna gripen. Petronella kom fram till dörren.
- Du kan komma nu. Det är klart. De gick nerför en smal trappa. Ner i källaren. Det var mörkt men Rosengren hittade kontakten och lamporna tändes. Det luktade instängt, och spya. På golvet låg en stor madrass med stora blodpölar på olika ställen. Rosengren tittade oroligt omkring sig. I ena hörnet satt två pojkar, fastbundna och med ögonbindeln. Två kvinnliga poliser var i full färd med att lossa de. På väg upp gick två poliser med en kvinna framför sig. Rosengren såg bara en skymt av henne. Han antog att det var Angelica. Han suckade och gick sakta upp för trappan. Huset var mysigt inrett. Ingen skulle kunna tro att en kidnappare höll sina offer instängda i det här fina huset. Men så var det.
Rosengren åkte tillbaks till stationen med ett lugn som också spreds till Petronella.
- Ja…
- Tja, Petronella drog en lättnades suck. När Rosengren kom till polisstationen och just skulle gå igenom glasdörren ropade en kvinnoröst på honom. Han vände sig om. Först kände han inte igen henne. Men sen släppte klumpen. Fredrika. Nils mor med espressomaskinen. Juste.
- Hej!
- Hej!
- Vad gör du här?
- Ja, hon tittade generat runt.
- Jag skulle vilja anmäla dig för att du inte äter.
- Va?
- Nej, jag skoja, sa hon och började skratta.
- Jaha, sa Rosengren och började skratta men fattade ändå inte.
- Det jag menar är att, eller ja… vill du äta lunch med mig?
- Gärna! Sa han och sken upp. Kom så går vi direkt. Karro, jag slutar för dagen. Receptionisten nickade förstående.
- Det kan du behöva!
|
|
|
|
