en chans |
jag trodde jag hade en chans.
men istället så gjorde jag saker bara ännu värre. Och det visade sig att jag blev förvirrad för mindre.
mitt sinne träffade först mitt ansikte och flöt sen upp som tung metall med vinden. Att jag ej kan andas och är förvirrad.
gjorde att klumpen växte inom mig. nästan som man kunde ta på den.
som klumpen hade ett eget liv. jag stog först längst fram och trodde jag hade fått en ny chans.
men ack nej ingen chans jag fick så jag hamnade längst bak och stog i en klämd i folk massan. och försökte ta mig ut. men jag gav ganska snart upp.
med tankarna som snurra runt av förtvivlan runt runt i huvet. vill kunna fly men vet inte vart jag ska springa. skriker om natten, skriker om dagen.
känns som jag är den förlorde ensamhet som spränger tystnaden. mina läppar var stumma och fick inte fram ord att säga.
jag sökte och förstog inte någonting längre. blind var jag, ur blans var jag.
kändes som jag blivet nedslgen för jag hade inget att färsta blicken längre på.
allt vat för allt var för långta för kunna nå. var det verkligen så fel på mig.
fryster gör mina kinder och mina händer av du lät mig tro på den här saken. men varför sa du inget tidigare.
så jag slapp tro på denna sak. du kunde har sakt sanningen mot mig med öppna ögon. men sa du ej nej när vi pratade.
varför sa du inget då. jag förstå inte längre. sjunger gör min väntan i mökret att beskoda. ett skott avlossas så jag slipper känner mig itu längre. fast jag har redan rast ihop.
pågrund av att du inte sa nåt. nu vet jag verken ut eller in. varför jag hörde på vad du sa..
|
|
|
|
