Sommarlovsmysteriet |
-Ska vi gå och bada nu? undrade Lina och stoppade en kola i munnen.
- Ja, snart, suckade Fanny och hoppade ner från våningssängen.
- Skynda dig, vi ska hämta Johan och Niklas också.
- Vänta lite här nu, när sa jag att det var okej att dom fick vara med oss?
- Ja du sa det kankse inte rent ut, men du sa att du gillade Johan.
- Ja just det, jag sa att jag gillade honom, inte att jag vill att han ska vara med oss så att jag kan skämma ut mig totalt framför honom.
- Äsch det kommer du inte göra.
- Jo då, det kommer jag visst det.
- Skärp dig Fanny, nu är du larvig.
- Nej det är jag inte.
- Jo, men skit i det nu går vi. Fanny suckade igen och tog ner sin handduk från hyllan i garderoben och letade reda på sina solglasögon. Just som hon skulle gå ut knackade det på dörren. Fanny hoppade till.
- Hjälp tänk om det är dom, jag vågar inte öppna.
- Äsch skärp dig. sa Lina och trängde sig förbi henne och öppnade dörren. Utanför stod Johan.
- Hej Johan, kul att du kom, men var är Niklas? Lina tittade nyfiket bakom honom.
- Han möter oss på stranden.
- Okej ska vi gå? Fanny kom nu, stå inte där och göm dig.
Hon tog Fanny i armen och drog henne med sig ut genom dörren. Dom började gå ner mot stranden, solen sken starkt och himlen var blå, alltså en perfekt dag att tillbringa på stranden. Väl framme stod Niklas och väntade på dom. Lina släppte genast Fanny och log mot honom. Han log tillbaka.
- Sisten i är en fegis! skrek han och började i samma stund springa ner mot vattnet. Johan och Lina var inte sena att följa hans exempel, men Fanny blev stående kvar ensam.
- Kom nu då Fanny! ropade Lina och vinkade till henne ner i från det varma vattnet. Först då fattade Fanny galoppen och rusade ner till dom andra.
- Okej Fanny är en fegis! fnissade Lina.
- Ja en fegis, fegis , en fegis! sjöng Niklas och dansade runt i vattnet tills han ramlade om kull.
- Äsch vad larvig du är Nicke, Fanny är väl ingen fegis heller. sa Johan och kastade en blick på Fanny som blivit alldeles röd om kinderna.
- Försvarar du henne? undrade Niklas.
- Öh nej , men jag tycker kanske att ... äsch strunta i det nu badar vi. Det behövde han inte säga två gånger. Lite senare efter tre timmars bad, beslutade Lina sig för att sola lite, hon tog därför Fanny med sig upp på stranden och lade sig på mage på handduken. Fanny lade sig bredvid henne.
- Nå vad tycker du om Niklas då? frågade hon nyfiket.
- Han är en sån tönt.
- Men du sa ju att han var ursnygg.
- Det har väl ingenting att göra med hur han är, nej du tack han är en stor nörd.
- Så du tänker inte flörta med honom ?
- Nej absolut inte, du kan ta honom.
- Jag vill inte ha honom, men vad har han gjort egentligen ?
- Han är så själv säker och tror att han äger hela världen.
- Ja jag håller med dig, han tror nog att han kan få allt han vill ha... tjejernas samtal avbröts när killarna kom upp för att se om dom tänkte ligga och lata sig i solen resten av dagen.
- Nej då det tänker inte jag göra i alla fall. svarade Fanny och satte sig upp.
- Bra, men du Lina, skulle jag kunna få prat ostört med dig?undrade Niklas.
- Javisst, Fanny du kan väl visa Johan våran stuga så länge ?
- Kan jag väl. sa Fanny och ryckte på axlarna.
- Bra vi kommer så fort Niklas sagt det han ville säga.
- Okej. På väg hem till stugan frågade Fanny Johan hur mycket av deras samtal dom egentligen hört.
- Ja, suckade Johan, om det inte fanns någon bra bit , så allt.
- Tänk om Niklas är jättearg på Lina nu.
- Det tror jag inte, han må vara galen, men han blir inte sur för såna småsaker. När Johan och Fanny kom fram till stugan satte dom sig och spelade kort medan dom väntade på dom andra. Efter 20 minuter knackade det på dörren.
Fanny öppnade, utanför stod Niklas.
- Lina är borta!
- Nehe, det kan hon inte vara.
- Jo hon blev sur och gick i från mig, jag letade efter henne överallt, men hon fanns ingenstans.
- Nu tar vi det lungt här, vi får dela på oss och leta överallt igen. sa Fanny och förökte behålla lungnet. Dom spred ut sig, Johan letade runt stugorna, Niklas letade vid kiosken och Fanny letade på stranden. Trots att dom letade i flera timmar lyckades ingen av dom hitta Lina. Till slut var dom tvungna att ge upp. Johan och Niklas begav sig till sin stuga och Fanny hem till sin. Det kändes konstigt att sova alldeles ensam i våningssängen. Ingen Lina som pratade i sömnen i sängen under henne. Fanny vände och vred sig mycket länge innan hon till slut lyckades falla i en orolig sömn.
Nästa morgon sov Fanny länge, trots det fanns det hemska minnet kvar, minnet av att Lina inte längre var kvar i stugan. Orden "Lina är borta" kom hela tiden tillbaka och ville inte lämna hennes hjärna. Hon hoppade över frukosten och gick ner till stranden. Länge stod hon blickade ut över sjön, tomrummet bredvid henne fick hennes ögon att tåras, aldrig hade hon känt sig så ensam.
- Hej Fanny!
Fanny snodde runt och såg att Johan stog bakom henne.
- Hej. viskade hon tillbaka.
- Har du sovit någonting alls i natt ??
- Ja då, lite grann.
- Vad bra då, vad tänker du på? sa Johan mest för att ha något att säga.
- På Lina så klart!
Johan tittade ner på sina fötter och skämdes, nu hade han gjort bort sig.
- Vi... vi kanske...
- kanske vad då?
- Kunde leta, lite till menar jag.
- Vill du det ?? För min skull?? Vad gullig du är.
- Äsch, det var väl inget, var vill du börja ??
- Vi kanske kunde börja uppe bland stugorna?
- Visst, okej. Dom gick upp till stugorna igen, dom letade och letade. Efter en stund tog dom paus och åt lunch, men efter lunchen ville Fanny leta mera, Johan lät henne hållas. De började leta på och runt stranden i stället, men när middagen kom hade dom fortfarande inte fått något resultat, inte änns efter makaronerna var Fanny redo att ge upp, nu ville hon leta på öarna runt om kring. Först då sa Johan ifrån.
- Det börjar bli kväll och snart kommer föreståndarna börja leta efter oss också, det är lika bra att låta det vara. Han kastade försiktigt en blick på Fanny för att se hur hon reagerat.
- Det är okej. sa hon.
- Okej, men vi kanske har bättre tur i morgon, tillade han när han såg hennes sorgsna blick.
Fanny begravde ansiktet i händerna,
- Det är ingen idé, vi hittar henne ändå aldrig, snyftade hon. Johan la armarna om henne och försökte trösta, efter en stund, lyckades det lyckligtvis.
- Var är föresten Niklas idag ?? undrade Fanny, tänk om han också är borta nu .
- Nej då , försäkrade Johan, han är med Ida borta vid hoppklippan.
- Vid hoppklippan ??
- Ja, men titta där kommer han ju. Fanny vände sig om och mycket riktigt, där kom Niklas.
- Hej. sa han.
- Hej. svarade Johan, hur gick din "dejt" med Ida då ??
- Inte så bra, hon gillade inte mej.
- Vad synd, men deppa inte , det kommer fler tjejer.
- Du har rätt. sa Nikas och sken upp.
Niklas, Johan och Fanny gick sakta upp mot stugorna igen. Halvägs framme kom Sara rusande, Idas bästa kompis.
- Ida är borta!!!
Fanny tittade desperat på Johan, hon förstod att han tänkte samma sak, " hur kan det vara möjligt?". Fanny tog tag i Saras axlar.
- Vi ska hjälpas åt att leta, vi kommer att hitta Ida. Sara böjde sig över Fanny och snyftade högljut.
- Tack! sa hon, när kan vi börja?
- I morgon bitti, så fort vi har vaknat, okej ?
- Okej.
- Gå nu hem och lägg dig, oroa dig inte, hon kanske rent av har kommit tillbaka tills i morgon.
- Jag ska försöka att sova, men det kommer inte att bli lätt.
- Jag kan följa dig till stugan och se till att du kommer i säng. erbjöd sig Niklas.
- Det var snällt. sa Fanny och log.
- God natt då.
Nästa morgon vaknade Fanny av att någon knackade på fönsterrutan. Hon satte sig upp i sängen och stönade, " vad är det nu då?" tänkte hon. Hon klev ur sängen och gick bort till fönstret. Försiktigt drog hon undan gardinen en bit och kikade ut. Där stod Johan, han vinkade glatt när han fick syn på henne. Hon log och öppnade fönstret en aning.
- Jag kommer snart, ska bara klä på mig.Hon vinkade snabbt och drog sedan för gardinen igen. Två minuter senare stod hon klädd och klar bredvid Johan, redo att hämta Sara. Sara och Ida hade stuga nummer 23, eller ja nu hade Sara stuga nummer 23. När dom kom fram var stugan mörk och gardinerna var fördragna.
- Konstigt... muttrade Johan. Hon lovade ju att vara klar när vi kom.
-Ja, men hon kanske hade svårt att somna igår.
- Ja, du har nog rätt Fanny, vi får väl knacka på. Han gick fram till dörren och knackade på. Inget svar. Han prövade igen, fortfarande inget svar.
- Sara, vi är klara nu, kommer du?? Inget svar. Fanny och Johan gick runt stugan ett varv, men alla fönster var stängda och alla gardiner fördragna, man kunde inte ta sig in någonstans, inte heller kunde man se in.
- Tänk om hon också är borta. sa Fanny.
- Ja du , då tycker jag att det är dags att säga till Sigrid.
- Nej Johan , hon kommer inte att tro oss.
- Hon är ju föreståndare för det här stället och det är hennes plikt att se efter oss, dessutom kan hon ju leta runt hela området utan att hitta dom, det gjorde ju vi.
- Du har rätt, hon måste helt enkelt ta oss på allvar, men snälla Johan kan vi inte vänta ett tag till innan vi berättar om våra misstankar, vi har ju faktiskt inte några bevis. Johan sneglade på Fanny.
- Okej då. sa han, ett par dagar till, men sen måste vi berätta. Fanny jublade. Hon blev så glad att hon kramade om honom hårt. Johan blev mycket överrumplad och innan han visste ordet av tryckte Fanny sina läppar mot hans. Dom kysstes länge och passionerat tills en suck plötsligt avbröt dom.
Fanny flög ifrån Johan. När hon vände sig om stirrade hon rätt in i Niklas gröna ögon.
- så här står ni?? sa han och flinade elakt.
- ja, det ser så ut.
- vad gör ni då ??
- vi öh.. öh.. vi skulle hämta Sara, men hon, hon..började Johan.
- är hon också borta nu eller ?? sa Niklas. Fanny ryggade tillbaka.
- hur... hur kunde du veta det?? Niklas leende försvann.
- jag bara, eller jag liksom... öh.. bara gissade, vaddå då ??
- du bara gissade??
- ja, det är inte så svårt att lista ut, det händer liksom hela tiden och varje gång ska du leka detektiv och tro att du kan hitta dom, men du har fel, så fel! med dom orden vände han sig tvärt om och rusade därifrån. Fanny och Johan stod tysta kvar och stirrade efter honom.
- Vad menar han? sa Johan till slut, du leker ju inte detektiv. Fanny rodnade.
- jo det gör jag faktsikt. Jag älskar när det händer spännande saker och jag har läst hundra tals deckare.
- så det är därför du inte vill blanda in Sigrid. Konstaterade Johan och log.
- ja, precis, så vad ska vi göra här näst ??
- vet inte, vad tycker du ??
- ja, jag skulle vilja ha reda på hur Niklas kunde veta att Sara var försvunnen.
- nej lägg av ! Du kan väl ändå inte mena att du tror att han har något med det att göra??
- jamen, han kanske, jag menar han var ju faktsikt den sista av oss som såg Sara igår.
- jag ska tala om för dig att om du ska gå runt och kasta ut anklagelser över min polare, så kan du ta och sköta det här själv! sa Johan argt.
- Jaha , då får jag väl göra det då! sa Fanny som också började ilskna till.
- fint! sa Johan. Fanny bara stod där, när han vände på klacken och gick tillbaka till sin stuga. Hon kunde ha stoppat honom, ropat på honom och bett honom komma tillbaka, sedan kunde hon sagt förlåt och hålla i hans mjuka hand, men inget av det där gjorde hon. Hon lät honom gå. Sedan vandrade hon själv at motsatta håll, hon ville bort, så långt bort hon kunde komma. Hon kände sig ensamast i världen, Lina var borta. Hon var arg dom kunde väl ha tagit, vem som helst, men dom tog Lina, just Lina, varför då?? Lina kunde inte ha haft några fiender , hon som inte kunde förmå sig att skada en fluga. Hon var arg på den som fört bort Lina, Ida oh Sara, men mest arg var hon på sig själv. Hur kunde hon klanta till det så himla mycket. Ena sekunden hade hon varit världens lyckligaste coh stått tätt intill den ända killen som bettyt någonting för henne, sen hade hon slängt ur sig elaka saker om samma killes bästa kompis. Hon kände sig så dum, vilken idiot hon var. Skulle Lina någonsinn komma tillbaka?? Det visste hon inte. skulle Johan förlåta henne?? Det visste hon i alla fall att han inte skulle göra, inte i första taget, men att Lina var borta kunde hon göra någonting åt, just nu, hon kunde fortsätta leta.
Fortsätta leta, det lät ju lätt, hur lätt som helst. Det var ju bara att börja, börja ja, men var skulle hon börja?? Hon blickade ut mot havet, Åh Johan om du ändå kunde hjälpa mig. Som om Gud hört hennes önskan kunde hon i ögonvrån se en skugga, som sakta närmade sig henne. Det kändes läskigt, hon vände sig om och till sin besvikelse kunde hon se att det var inte den hon hade hoppats på, Johan, det var Niklas.
- Hej. sa han.
- Hej. svarade Fanny.
- Förlåt för innan, jag var inte mig själv.
- Så, vem var du då??
- Jag kan inte tänka normalt, när jag är i närheten av dig.
Fanny kännde hur det hettade till i kinderna, hon såg säkert ut som en tomat. Hon log nervöst.
- Exakt vad menar du med det?? Niklas flinade.
- Är inte det självklart?? Jag är kär i dig, så himla kär.
Fanny tvekade skulle hon våga ta hans ord på allvar?? Eller var det bara tomt snack??
- Jag har tittat på dig ända sedan vi kom hit, du är så fin, vet du det Fanny?? fortsatte han och strök henne lätt över kinden. Fanny rodnade ännu värre, kanske hade hon haft fel om Niklas, kanske hade han verkligen bara gissat.
- Jag vet att du vill leta Fanny, jag kan be Sigrid om lov att åka ut på sjön och leta på öarna.
- För min skull, vill du verkligen det ??
- Så klart, annars skulle jag väl aldrig föreslagit det.
Redan efter lunchen var allting klart, Niklas hade fått lov av Sigrid, dom hade tagit med sig varsin macka och lite saft. Fanny ville berätta för Johan först och fråga om han ville följa med, men han hade inte setts till på lunchen, han var väl fortfarande sur tänkte hon och beslutade sig för att vänta ett tag innan hon slutade fred. I stället gick hon ner till stranden där Niklas väntade på henne i en roddbåt. Den var inte stor men lagom nog att rymma dom båda. Niklas satte sig vid årorna.
- Hoppa i. sa han. Fanny gjorde som han sa. Sen bar det i väg, ut på sjön. Fanny hade aldrig åkt båt förut , så hon tyckte det var väldigt spännande.
Johan ville iväg från Fanny så fort som möjligt. Hur kunde hon vara så dum att anklaga Niklas. Han skyndade sig iväg mot sin stuga, ingen var hemma, skönt han hade ingen lust att träffa någon just nu. Han lade sig ner på sängen, där tänkte han ligga hela dagen. Vid lunchtid vaknade han av att dörren slog igen, han öppnade ena ögat och såg att det bara var Niklas som hämtade sin kikare och en macka. Han slöt ögat igen och somnade om. När han vaknade nästa gång var klockan fyra, han satte sig sömndrucket upp och tittade ut genom fönstret, det hade börjat regna och det blåste ordentligt. Han beslöt sig för att gå ut och ta lite luft. Han satte på sig skorna och drog i handtaget, dörren gick inte upp, konstigt, han drog lite hårdare, men det ända som hände var att handtaget lossnade. Han stirrade förvånat på handtaget i sin hand, inte hade han väl tagit i så hårt? Han studerade noga låset det var helt trasigt, det verkade som om någon hade slagit sönder det och skruvat loss handtaget. Men vem skulle göra något sådant? Han tyckte det var bäst att kolla igenom stugan ordentligt innan han klättrade ut genom fönstret, bara för säkerhets skull. Han öppnade alla skåp och rotade igenom innehållet. Han letade under sängarna och soffan, tillsist tittade han under Niklas madrass , bingo, det låg några papper där, Johan drog fram dom, på det ena stod några obegripliga anteckningar: 3 km nordväst om stugön, 1 km från den ensamma båtbryggan i båtskjulet, extra nyckel under luvstenen. Stod det med Niklas handstil. Johan undrade vad i hela friden han menade med det. Han vände på det andra papperet , det var blankt. Johan vek i hop båda och knölade ner dom i bakfickan, sen öppnade han fönstret och hoppade ut.
Utanför stod regnet som spön i backen, han gick runt till framsidan, precis som han misstänkte hade någon sabbat låset på insidan och låst utifrån, så att dörren gått i baklås.
Men vem kunde ha gjort det ? Det var bara Niklas och han som hade nycklar, ja och så hade Sigrid och dom andra vuxna extra nycklar, men någon av dom kunde det knappast vara, då återstod bara Niklas, han ville inte gärna tro att han delade rum med en sabbotör, men det där med att han hade konstiga anteckningar gömd under madrassen förvirrade honom. Hade Fanny haft rätt?? Hade han något med det här att göra?? Fast låsa in någon och kidnappa någon var ju inte samma sak. Han lyfte upp sin nyckel och gick in i stugan igen. Han kunde inte låta bli, han ville söka igenom stugan en gång till och se om det fanns andra bevis på att Niklas höll på med något skumt. Som dom brukade säga i filmer " man är oskyldig tills motsatsen bevisas". Han ville egentligen inte hitta något som pekade mot Niklas, men samtidigt skulle det vara skönt att få den där historien utredd. Han lyfte på Niklas madrass, men det fanns inget mer där, han kollade i örngott och påslakan, men inte heller där kunde han finna något. Till slut orkade han inte längre, så han slängde sig i soffan för att vila, då kände han någonting hårt, han satte sig upp och lyfte bort kudden under honom. Där låg en sko, en tjejsko, rättare sagt Saras sko, hur hade den hamnat där!?!? Nu var han säker på att Niklas var skyldig. Han rusade iväg för att varna Fanny.
Han knackade hårt på Fannys dörr, inget svar, var kunde hon vara nu då?
-Vem letar du efter? undrade Jonas en av dom andra killarna på lägret.
- Fanny, vet du var hon är??
- Ja då, hon och Niklas är ute och seglar. Johan fick en klump i magen, Fanny var ute med kidnapparen på sjön!!!
Efter ett tag började det regna och blåsa, Fanny drog tröjan tätare intill sig. Niklas tittade på henne samtidigt som han skickligt styrde båten förbi några stenar. Han lade i från sig årorna och satte sig bredvid henne, han lade armen om henne.
- Fryser du?
Hon nickade och lutade sitt huvud mot hans axel. Han strök henne över håret, och pussade henne i pannan. Fanny kunde inte fatta hur hon kunde ha trott att Niklas var en kidnappare. Han som var så omtänksam och snäll. Men hon kunde inte njuta av lungnet, hela tiden kom allvaret tillbaka till henne, dom var ute för att leta efter Lina och för hoppnings vis för att hitta henne.
- ska vi fortsätta? undrade hon.
- nej, kan vi inte bara strunta i det här och ängna oss åt varandra i stället? Fanny tittade på honom, menade han verkligen att det var viktigare med kärlek än vänskap? Visste han inte hur det kändes att förlora en vän?
- men jag trodde att vi åkte för att hitta Lina?
- javisst. Fräste Niklas. Han satte sig vid årorna igen och styrde in bland öarna. En av dom var full av stugor, men på den andra fanns bara en ensam båtbrygga. Fanny satt och funderade på varför Niklas blivit så sur, han föreslog ju själv att dom skulle åka ut. Niklas lade ifrån sig årorna igen och tog tag i en av stångarna till bryggan, han drog in båten och knöt fast den ordentligt. Fanny undrade varför i hela friden han hade valt just den här ön, här fanns ju ingen stuga eller någonting man kunde hålla någon fången.
- är du säker på att du inte hellre vill vara med mig?
- helt säker. försäkrade hon honom.
- då så, du ger mig inget val. Med ett lätt knyck drog han hennes händer bakot och höll fast med ett järngrepp. Fanny blev för överumplad för att göra motstånd. Niklas drog henne med sig in i skogen, när dom gått en bit såg Fanny ett litet båtskjul. Fanny kunde inte förså varför Niklas bettede sig som han gjorde, vad hade hon gjort honom? det var många frågor som snurrade runt i huvudet: vad skulle han göra med henne? Var det han som var kidnapparen i alla fall? Eller skojade han bara?
- vad gör du egentligen?
- det ska jag ta och tala om för dig, jag hade inte tänkt göra det här, men du irriterar mig.
- hur då irriterar dig?
- du vill hellre träffa den där slampan än vara med mig.
- du kallar inte min kompis slampa, fattar du det ?!?! Niklas verkade inte bry sig om vad hon tyckte utan fortsatte bara att flina och berätta.
- I morrse hade jag bestämt mig för att jag var tvungen att göra mig av med dig, du visste för mycket, men eftersom du följde med helt frivilligt ut på sjön tänkte jag att du kanske inte hade räknat ut sanningen ändå, jag gav dig en till chans att visa vad du gick för, men du sumpade den, du började tjaffsa om Lina, då förstod jag att du inte skulle ge upp förrän du fått träffa henne, så nu ska du få göra det. Nu hade han dragit henne ända fram till skjulet. Han fiskade upp en nyckel ur fickan samtidigt som han fortfarade höll henne i ett stadigt grepp med den andra handen, han låste upp dörren och knuffade omilt in henne.
Fanny tog i mot sig med händerna för att inte slå sig, hon hörde hur dörren slog igen efter henne och det blev alldelles mörkt. Hon trävade med händerna över golvet och kände hur hon stötte i mot nått hårt.
- Lina är det du? Hon hörde hur personen bredvid stönade.
- ja, är det verkligen du? mummlade Lina. Fanny slog armarna och henne.
-äntligen har jag hittat dig. glädjen som Fanny coh Lina kände i denna stund var obeskrivlig, aldrig någonsin hade Fanny blivit så glad över att få träffa sin kompis, sin Lina.
- hålla, jag och Sara är faktiskt också här. suckade Ida.
-förlåt. viskade Fanny.
- det gör inget, men vi kanske skulle föröka hitta på ett sätt att ta oss ut härifrån nu. svarade Sara.
- ja det tycker jag med, fyra hjärnor tänker bättre än tre.
Om inte Niklas hade varit en kidnappare hade Johan varit otroligt avundsjuk på honom som var ute på sjön med den finaste tjejen i världen, men nu var han bara desperat, vad skulle han göra nu? En sak visste han, han måste göra någonting. Varken han eller någon annan visste ju vad Niklas hade gjort med dom som försvunnit, han kunde ha dödat dom, men Johan trodde inte det. Det lät mer troligt att han hade gömt undan dom någonstans, fast det var ju lika illa det, tänkte han. Men vänta, gömt undan... Han stoppade ner handen i fickan och drog upp dom tillknöllade papperna. Han läste dom underliga orden några gånger, riktigt noga.
- tre km nordväst om stugön. mumlade han för sig själv.
Jonas?!? Kan du hjälpa mig lite ??
Jonas såg förvirrande på honom.
- okej , med vad? Johan började förklara om Fanny, Ida, Lina, Sara, Niklas och dom konstiga anteckningarna. Sedan visade han dom för honom.
- Du har varit här varje år va?
- jo. nickade Jonas, visst har jag det, jag tro jag vet vad han menar med stugön. Johan tittade hoppfullt på honom.
-vet du verkligen det? Snälla säg.
- jaja okej , här ute finns tre öar...sa Jonas och pekade ut mot havet. Johan nickade.
- visst , fortsätt. bad han.
- Den längs till vänster är full av stugor, alltså stugön. Johan nickade igen, han väntade på att han skulle fortsätta, men Jonas visade inga tecken på att vilja säga något mer.
- nå... nått mer?
- nja, tre kilometer nordväst vet jag inte om den ön jag tänker på ligger, men så vitt jag vet så är det den ända med bara en båtbrygga, som är synlig divisäga. Johan log. - tack för all hjälp Jonas, även om du inte direkt varit en av mina bästa vänner här vill jag ändå be dig om en tjänst.
- okej, vad då?
- följ med mig ut och hjälp mig rädda Fanny. Jonas såg uppriktigt förvånad ut.
- vad menar du, du har ju aldrig gillat mig.
- men snälla Jonas, du kan allt om båtar och sjöar, men jag kan ingenting, jag kan inte klara av det själv, därför ber jag dig: snälla Jonas.
- du ber alltså mig, du har inte pratat med mig på hela tiden och nu vill du att jag ska åka båt med dig ut på sjön jag förstår ingenting.
- men snälla Jonas, det är inte för min skull utan för Fannys.
- för Fanny... hm ...
- ja och så för Saras, Idas och Linas skull förstås.
- Idas? Johan nickade.
- i så fall okej, men bara för idas skull komm i håg det.
- Tack! Får jag fråga varför?
- hon är min kusin.
- aha. Johan nickade igen.
- det var ett evinerligt nickande på dig fnissade Jonas, vad säger du om att vi åker om en halvtimme? Jag måste fixa en båt och hämta lite grejer.
-okej, vi ses och tack ännu en gång! Johan log när han sa det och hoppades på att få över Jonas respekt på sin sida. Till sin besvikelse verkade han inte bry sig så mycket om det. Johan gick tillbaka till sin stuga, han ville ha Saras sko med sig som bevis mot Niklas. Han gick och funderade på att Jonas faktiskt ställt upp trots bråket mellan dom förra året. Efter en haltimme gick Johan ner till stranden, där satt Jonas i en båt och väntade på honom.
- du är sen.
- är jag ? sa Johan nervöst.
- jag skojade , ta det inte personligt, nu drar vi.
- okej . Johan pustade ut. Han satte sig i båten, en liten segelbåt. Jonas fixade seglet, sen bar det iväg. Dom åkte under tystnad, inet någon av dom sa ett ord. Till slut stod Jonas inte ut och bröt därför tystnaden.
- du gillar verkligen den där tjejen va? Johan såg oförstående ut, Fanny . förtydligade Jonas.
- ja. svarade Johan drömmande, hon är så speciell, hon är så fin. Jonas flinade.
- fast sist jag såg henne verkade hon inte så glad.
- nej, jag vet, hon är sur på mig.
- aha, ser du ön därute?
- ja.
- det är stugön.
- okej var är ön med bara en båtbrygga då?
- där. svarade Jonas och pekade på en liten ön nästan helt osynlig bakom dom andra. Johan förstod varför Niklas valt just den ön, det var perfekt, genialiskt. Den syntes knappt och ingen bodde på den, men vad han inte förstod var varför Niklas höll på som han gjorde och hur han kunde ljuga folk rakt upp i ansiktet. Det skulle han själv aldrig klara av , han blev tomtaröd i ansiktet så fort han ändrade på sanningen lite. Det tog bara tio minuter att ta sig till den mystiska ön, mycket riktigt fanns där bara en ända båtbrygga och en massa träd förstås. Jonas knöt fast båten ordentligt.
- fram med lappen nu då. sa han. Johan gjorde som han sa och tog fram pappret ur sin ficka.
- " i båtskjulet" läste han.
- jaha. svarade Jonas och styrde stegen in mot skogen. Efter en kort promenad kunde killarna se ett litet båtskjul.
- nyckel under luvsten. sa Johan så står det sen.
- vad?
- nyckel under luvsten. upprepade Johan.
- vad kan han mena med det ?
- vet inte, antagligen att nyckeln ligger under någon slags sten.
- Då är det bara att börja leta då. konstaterade Jonas.
Killarna lyfte på i stort sett alla stenar runt skjulet och var nära att ge upp när Jonas plötsligt sparkade till en sten och en rostig nyckel blev synlig.
- Nu vet jag. sa Jonas. stenen ser ut som en luva.
- ja. instämde Johan och skulle just ta upp nyckeln när det prasslade till i buskarna.
- jaha så är står ni. Johan vände sig om och såg hur Niklas stod lutat mot ett träd bakom honom.
- ja. svarade han osäkert, trots att det nog inte varit en fråga mer ett konstaterande.
- jag ska ge dig en chans att fly Johan , bara för att du är min polare.
- jag vill inte få en chans av en kidnappare, var är Fanny?
Niklas flinade elakt.
- det var ett jäkla tjat om den där bruden, hon är inlåst i säkert förvar och du ska inte tro att du kan ta dig in till henne.
- du är ensam, men vi är två.
- nej Johan , du har fel. Ni kanske ser ut som två starka killar, men i själva verket är det bara du och en hare.
- vad i hela friden menar du med det? Niklas riktade på blicken mot Jonas, som inte längre stod upp bredvid Johan utan låg ner på marken och snyftade.
- är det så svårt att begripa vad jag menar, den där ynkryggen har du väl ingen nytta av.
- han har faktsikt varit till mer hjälp en du tror.
- slut tjaffsat, jag har inte tid med sånt här. Han stoppade ner handen i fickan och drog upp en kniv som han kastade mot Johan, tills in besvikelse hann Johan flytta på sig och den for i stället rätt in i ett träd och fastnade. Johan såg sin chans och drog loss kniven ur tallens stam, nu hade han övertaget. Han gick med säkra steg fram till Niklas och höll kniven övanför honom.
- varför Niklas? Varför? Niklas blev blek i ansiktet och sjönk ner på marken, sedan tog han ett djupt andetag.
- Jag var osäker Johan, osäker, först ville mamma inte veta av mig, pappa försökte uppfostra mig så gott han kunde, men jag kommer alltid att minnas hur mamma övergav mig, jag har inte kunnat lita på en tjej sedan dess, men så träffade jag Lina, hon verkade trevlig så jag bad henne att vi kunde träffas på stranden, du vet hur det var, du var ju med, till en början gick det bra, men sen blev jag för självsäker och hon blev sur. Jag hörde henne prata med Fanny om hur hemsk jag var, jag kände mig sviken, så jag beslöt mig för att hämnas. Så fort du och Fanny gått iväg förökte jag övertala henne att ge mig en ny chans, men hon blev bara arg, till slut hotade hon att berätta för alla vilken värdelös tönt jag var, det kunde jag bara inte låta henne göra, så jag gömde henne i våran stuga, när du och Fanny letade på kvällen tog jag med min Lina ut till den här ön och låste in henne i båtskjulet. Niklas tystnade och Johan tittade förvånat på honom.
- det trodde jag aldrig om dig Niklas, jag fattar inte hur du kunde göra det, hur visste du om den här ön?
- min pappa tog mig hit för några år sedan, vi tältade och hittade båtskjulet och nyckeln, den dagen gömde jag den under den där merkliga stenen, så när jag kom hit med Lina var det bara att ta fram den. Johan suckade och bad honom fortsätta.
- till en början hade jag bara tänkt låta henne sitta där ett par timmar och hoppas att hon tog sitt förnuft till fånga, men sen kom jag på att om jag lät henne gå skulle hon berätta att jag låst in henne, sånt är olagligt Johan, pat kontrolleolagligt, jag var rädd, jag visste inte längre vad jag höll på med jag hade tappat kontrollen, jag ljög för dig och Fanny om Lina och sen var jag fast, det blev så svårare och svårare att hålla sig till sanningen, när Ida nobbade mig förde jag henne också hit, när jag förstod att ni tillsammans med Sara tänkte leta igenom alla öar runt om kring, lurade jag er, jag förde aldrig Sara till hennes stuga, jag tog henne med till ön, när jag skulle åka tillbaka märkte jag att hennes sko låg kvar i båten, jag ville inte kasta den överbord, men jag kan inte svara på varför. Istället gömde jag den i våran soffa tills vidare, snälla Johan du måste förstå mig.
Johan förökte sätta sig in i den situation Niklas befann sig i, men det gick bara inte, bara tanken på att han hade litat på Niklas fick honom att må illa, hur kunde hans bästa vän änns komma på tanken att göra något i stil med vad han gjort, föra bort tjejer som nobbade honom, ljuga för honom och sedan hota honom med kniv, det var obegripligt och oförlåtligt.
- snälla Johan, snälla! Bad Niklas. Johan hade ingen större lust att lyssna mer på Niklas böner.
- ställ dig upp. beordrade han. Niklas stirrade förvånat på honom, men ställde sig upp på skakande ben. stå still fortsatte han och viftade med kniven i luften framför honom. Sedan petade han på Jonas.
- sluta grina, vi har han nu. Jonas tittade försiktigt upp på honom.
- är det säkert.
- ja, ta med honom till båten igen, jag ska bara hämta Fanny och dom andra. sa Johan och räckte kniven till Jonas, sedan stod han kvar och tittade efter honom när han förde bort Niklas. När han inte kunde se dom längre plockade han upp nyckeln och gick fram till båtskjulet. Med darrande händer satte han in den i nyckelhålet. Han hoppades att alla skulle vara oskadda där inne. Han vred om nyckeln och drog upp dörren.
Fanny lyssnade noga, var det inte någon utanför? Plötsligt öppnades dörren och rummet badade i ljus. I dörröppningen stod...
- Johan!!!! skrek hon och rusade fram till honom och slängde sig om halsen på honom. Du kom!! fortsatte hon. Hon var så glad att hon inte visste vad hon skulle säga.
- ja. svarade han, vi får prata mer sen, just nu vill jag här ifrån så fort som möjligt. Han hjälpte Ida och Sara upp på fötterna.
- kom, nu går vi. bad Lina. Dom fyra tjejerna inklusive Johan gick glada bort till båtarna.
När Fanny och dom andra kom fram till båtarna såg hon till sin stora förvåning att Niklas satt bunden till händer och fötter i en liten segelbåt , medan Jonas satt bredvid och höll hela tiden en kniv riktad mot honom. Hon kände lättnad, han skulle bli straffad för det han hade gjort. Dom beslutade tillsammans att Sara och Ida skulle åka i segelbåten med Niklas och Jonas, medan Hon själv och Lina skulle åka med Johan i Niklas roddbåt. Det bar i väg Lina rodde första biten och Johan och Fanny satt tätt intill varandra i aktern.
- vad ska vi göra med honom? undrade Lina.
- vet inte, antagligen lämna över honom till Sigrid och låta henne ta hand om resten. svarade Johan.
- det tycker jag låter som en lysande idé. sa Fanny och tryckte Johans hand. Han tröck tillbaka och log. Innan dom visste ordet av var dom framme och Lina ställde sig anfått upp.
- kan jag få lite hjälp av er två turturduvor kanske?
- javisst. Johan hjälpte henne att knyta fast båten ordentligt och sedan klättrade han i land för att ta i mot Fanny och Lina. Efter några minuter kom även segelbåten. Lina tog imot tampen som Sara kastade till henne och knöt fast den. Sara och Ida kunde själva ta sig i land, men Niklas som var bunden fick dom med gemensama krafter lyfta upp. Sedan gick dom raka vägen till Sigrid, där var och en fick berätta sin synvinkel i historien. Sigrids ögon blev stora som tefat, aldrig förut hade hon hört en merkligare historia.
- jag hade knappt märkt att flickorna var borta, nu ska ni inte oroa er mer för det här, nu tar jag över. Johan förstod piken och drog sig bort mot dörren och dom andra följde efter.
- vad tro du hon tänker göra med honom? sa Sara.
- inte vet jag. sa Ida och ryckte på axlarna.
- det vet hon nog inte själv. skrattade Johan och dom andra höll med.
- men en sak vet jag . sa Fanny.
- vaddå?
- att han inte kommer besvära oss igen. Lina fnissade.
- kom nu badar vi. a hon och ingen protesterade trots att det redan var mörkt ute.
- slutet gått. viskade Johan till Fanny.
- allting gått. svarde hon och pussade honom på kinden innan hon sprang ner i vattnet med kläderna på.
|
|
|
|
