Vinter |
Vinter!
Vi skulle cykla till dammen på en vinter för två år sen då det hände. Det var vi Nicklas, Mårten och jag Ella som heter Isabell men alla kallar mig Ella. Jag har alltid varit utanför bland tjejer så jag umgicks med killar när jag var liten. Många tjejer retar mig och tycker att jag är töntig. Men jag har ju vänner killkompisar. Jag tror att tjejerna är avundsjuka för jag får bra kontakt med killar. Och dom inte får det på samma sett som jag. Tillbaka till sjön vi var på sjön och åkte skriskor det var lite is på några ställen. Mamma hade sagt innan jag åkte att det kan vara många vakar men det trodde inte jag. Skit i! Vi är såpas gamla så vi klarar det. Men så hände det Nicklas han bara krasa i, i sjön. Han skrek. Vi trodde först att det var ett skämt men så märkte vi att han inte skrattade med oss. Mårten gick fram och fick precis upp Nicklas jag stod bara och skakade en bit bort. Vad skulle vi göra nu!? Vi hade ingenting med oss och det var nästan tre kilometer till närmsta hus. Vi drog av honom nästan alla kläder. Vi fick ta av oss våra tjocka jackor och sätta på honom han bara såg skräck slagen ut. Han skakade och talade inte bara grät tyst. Så länga jag har känt honom så har jag nästan aldrig sett honom gråta bara när det är något alvarligt. Mårten såg orolig ut helt panik slagen. Jag vet inte hur jag såg ut men inte glad. Jag kände hur jag skakade och ville bara bort. Men det kunde jag bara inte. Jag sa utan att tänka.
- Jag cyklar till närmsta hus och ringer ambulans.
Mårten nickade långsamt. Och jag sprang i väg till cyklarna. Struntade i hjälmen och cyklade i väg så snabbt jag kunde. När jag kom till huset såg det öde ut så jag fortsatte. När jag kom till nästa hus såg jag en bil utanför. Jag var svettig och kall. Jag slängde cykeln och sprang för att knacka på. En gammal dam öppnade dörren.
- Hej sa hon.
- Hej fick jag ut och ville bara sprina in och värma mig och ringa.
- Var vill en sådan här liten fröken?
- Jo kan jag få låna telefon?
- Javisst, Men har du bråttom? Du ser frusen ut ska du inte värma dig först?
- Ne. Jag har en vän som har ramlat i en vak och han måsta ha hjälp.
- Men oj, Sa tanten med ett oroligt ansikte.
- Skynda dig då. Det är klart du får.
- Tack, tack så hemskt mycket.
- Den är i vardags rummet.
När jag kom in såg jag ett fantastisk gammalt ut men ändå fint som att komma till sin gamla mormor eller farmor som lever i det förflutna. Min farmor, farfar, mormor och morfar är döda så jag hade aldrig sätt det förr. Det är som att åka tillbaka i tiden. Jag hittade telefonen snabbt och ringde 112.
- Hej sa en vänlig röst.
- Hej jag måste ha ambulans
- Varför?
- För att en vän har ramlat i en vak och är nästan helt, helt förfrusen.
- Oj Vart är det någonstans?
Jag sa adressen och vart jag var och vart killarna var. Jag gick runt i stugan och kollade det var så häftigt. Damen kom ut.
- Kom du fram?
- Ja tack för lånet.
- Det var så lite så sa hon med vänlig röst.
- Vill du ha the?
- Ja tack.
- Kom så går vi och äter så ska jag hämta en filt så du får värma dig.
När jag kom tillbaka såg jag den gula ambulansen stå där. Jag grät tyst och vill försvinna. Men jag gick fram och skulle inte tappa mordet. Jag frågade en kvinna som stod där.
- Hur är det med honom?
- Jag tror han mår bra.
- Okej jag ringde och var med när det hände få jag följa med?
- Ja men var för siktig han svimmade efter du hade åkt sa din andra vän.
- Okej tack. Sa jag och försökte få fram ett leende men det gick inte.
Jag gick fram till Mårten.
- Hej.
- Hej.
- Är han bra?
- Mm han blev medvetslös när du åkte jag viste inte vad jag skulle göra så jag skrek på hjälp.
- Kom någon?
- Nä men sen kom ambulansen.
- Ska du följa med till sjukhuset?
- Jag tror det
- Jag med.
- Va ska vi göra med cyklarna?
- Dom kan vi hämta sen skit i dom.
- Okej.
När vi kom till sjukhuset fick vi sitta och vänta bara vänta. Vi höll varandra i handen och jag såg att han ville där ifrån. Massa saker for runt i huvudet på mig. Tänk om han dör eller får en alvarlig sjuk dom? Jag kunde inte tänka så men jag gjorde det jag grät av tanken.
När vi hade suttit där i nästan en on halv timme så kom en man med vit rock ut.
- Hej, är vi vänner till Nicklas Persson?
- Ja sa Mårten snabbt
- Han kommer vara inne några dagar sa mannen i den vita rocken. Men ni får träffa honom i dag men han sover nu.
- Det vill vi!
- Kom då
När vi kom in så låg han där hans mamma var där med. Hon tittade på oss med en arg med ledsen blick. Vi gick fram. Han såg blek ut han var inte vaken men kändes som han såg på oss som om han var ett spöke. Nu ville jag hem precis nu. Jag gick baklänges mot dörren ut. Sen när jag kom ut så sprang jag hela vägen ut. Men hur skulle jag komma hem? Bussen ja bussen. Sprang till hållplatsen. Han är död han är död ekade det i huvudet. Hemma var det som vanligt jag sprang gråtande in i mitt rum och grät. Varför? Varför?
Jag var hemma några dagar från skolan på den tredje dagen så kom mamma in och sa att det var telefon. Jag gick till telefonen.
- Hej sa en bekant röst.
- Hej sa jag som ett fån och fattade ingenting
- Mår du bra?
Ja? Men varför frågar han det som är död hur kan han prata? Han är inte död! Han är inte död! Ett ljus spred sig igenom mig ett leende spred sig på munnen! Han lever och talar. Jag kände mig så lycklig. Vi pratade mycket den dagen och han berättade att han mådde bra och vill absolut inte återvända till sjön. Jag skrattade när han sa det. Tänk att man kan gråta över något som man bara är löjligt. Att jag trodde att han var död. Heh…
Slut!!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Horse_Power - 2 aug 08 - 13:31- Betyg:  | | Jäättebraa! =) |
|
|
|
