Äcklig Jordgubbssaft (oneshot) |
"Gumman, nu får du ta och skynda på lite!" Ropade Lena, som var stressad som vanligt. "Jag vill komma iväg i tid!" Hedwig suckade, medan hon lät det kokheta vattnet värma hennes kropp, innan det försvann ner i avloppet.
"Hörde du?!" Lena, Hedwigs mamma, bankade på badrumsdörren, som i allt för lång tid behövt en omgång med vit målarfärg, sedan familjen Nordström tagit hand om grannens katt en helg. Den lilla, lurviga och till synes helt fredliga varelsen, hade varit vild och klöst på allt den såg. Ja, katten hade inte alls varit som grannen sagt - kelig och lugn. Hedwig skruvade på kranen och det varma, sköna vattnet slutade att rinna. Bara några droppar hängde kvar på duschslangen, för att några sekunder senare släppa taget och landa på det kaklade badrumsgolvet.
"Jag hörde, morsan!" Svarade hon. Det var tisdag morgon. Sommarlov och fint väder, men Hedwig var inte alls på bra humör.
Det hade bildats imma på spegeln över handfatet, så hon tog det urtvättade, blekt röda, badlakanet till hjälp, för att torka bort det. Det fick duga, hon såg i alla fall lite klarare. Det svartfärgade, långa håret, var blött och risigt efter morgonduschen och de blå ögonen stirrade tjurigt på den 14-åriga flickan i spegeln, som var Hedwig själv. Hon öppnade det lilla skåpet över toaletten, som hon gjort i träslöjden för ett antal år sedan, och tog fram kammen i rosa plast. Gav håret en omgång och hade även i lite mousse. Tråkigt och platt. Platt och tråkigt. Det var precis var det var! Hedwig slog med knytnäven i väggen och kände tårarna som var på väg. Det brände bakom ögonlocken och snart kände hon något varmt och blött, på den bleka kinden. Så blev det alltid när hon var förbannad. Allt för Lenas syster, för hennes jävla stuga på landet och den äckligt söta jordgubbssaften, som hon envisades med att bjuda Hedwig på. Varje sommar, sedan Hedwigs pappa stuckit, hade hon och Lena åkt dit. Hedwig hatade det. Visst, det var hennes moster de bodde hos, men allt skulle vara så perfekt och gulligt där. Alla virkade dukar, porslinsfigurerna och den jädrans hemgjorda gurdgubbssaften. Hon klarade bara inte av det. Hedwig trivdes bäst i lägeheten i stan. Där hade hon datorn, kompisarna och närheten till allt. Var man hungrig tog man en promenad till närmaste grill, åt en korv eller två, sedan var allt bra. Bara att gå hem igen. Internet, blogga lite, kanske ringa till Lena på jobbet och tjata till sig högre månadspeng. Det var så hon ville ha det. Inget annat!
Hedwig stängde igen den rostiga bildörren med en smäll. Hon tittade upp mot höghuset, som visserligen var smutsigt av avgaser och inte särskilt vackert - men hennes hem. I en hel vecka skulle hon vara borta från vännerna, shoppingcentret och allt som betydde något för henne. Hon sneglade på sin mor, som försökte få igång den gamla Volvon, genom att trycka ner gaspedalen för allt vad hon hade. Provade på alla möjliga sätt, utan att lyckas. Lena kavlade upp tröjärmen, för att kontrollera att inte klockan var allt för mycket, och svor till. Tydligen hade hennes planer om att åka tidigt hemifrån blivit krossade. Hedwig log för första gången på länge, när hon upptäckte att Lena glömt att sätta i bilnyckeln. Hon skulle aldrig klara sig utan sin vimsiga och stressade mamma.
"Morsan?" Sade hon.
"Ja?" Svarade Lena med de läppstifsröda läpparna sammanpressade till ett ansträngt leende.
"Du kanske skulle testa att använda nyckeln?" Hedwig höll upp det blanka föremålet framför näsan på sin mor. Det blev tyst en stund, innan Lena ryckte åt sig nyckeln, startade bilen och körde ut från parkeringen i en ganska hög - och förbjuden, hastighet.
En timme senare bromsade Lena in på den grusbelagda uppfarten, framför Veronicas lilla torp. Hon öppnade bildörren, klev ut och bara andades. Drog in den friska lantluften i nösborrarna och njöt. Själv satt Hedwig kvar på det slitna sätet i bilen och skrev klart ett sms till sin kompis, Cissi. Det var tjejmiddag hos henne ikväll och Hewvig kunde inte vara med. Suck. När hon skickat iväg meddelandet tvingade Lena henne att komma ut och hälsa på moster Veronica, som i en rosablommig klänning välkomnade sina gäster.
"Hedwig!" Utropade hon och gav henne en rosendoftande (eller snarare stinkande) kram. "Så STOR du har blivit!"
"Mm." Svarade Hedwig och försökte komma ur sin mosters grepp.
"Åh, Lena, så FRÄSCH du ser ut!" Hedwigs mamma verkade smickrad som vanligt, det var ju inte varje dag hon fick komplimanger bara så där.
"Tack! Tycker du verkligen det?" Och Veronica, som var hela fyra år äldre än sin syster nickade övertygande. Hedwig fick nästan lust att spy. Var hennes mamma så lättlurad? Inte såg hon fräschare ut än förra sommaren? Nej, snarare tvärt om, så som hon kämpade på jobbet. Allt för att få löneförhöjning.
"Vad sägs om en fika, flickor?" Sade Veronica och gav ifrån sig ett litet skratt.
"Nja, jag borde nog tänka på figu.." Började Lena, men blev avbruten av sin syster.
"Lena! Lite nyponte kan du allt få ner. Dessutom har jag bakat fettsnåla bullar, som smakar ljuvligt. Snälla?"
"Ja, varför inte? Vad säger du, Hedwig?" Lena såg på sin dotter med ögon som skvallrade om lycka. Hedwig kom att tänka på sin mosters jordgubbsaft och försökte att hitta på en lagon trolig bortförklaring.
"Nja, jag mår inte riktigt bra, så nej tack." Det var faktiskt sant. Hon kände sig lite illamående av allt "gulligull" mellan systrarna. Veronica såg medlidande på henne och lyste sedan upp.
"Men jordgubbsaft går väl alltid ner, gumman?"
"Jo, men det är bra."
Hedwig låg på sängen i gästrummet, som hon delade med sin mamma. Det regnade utanför och smattrade hemtrevligt på taket. Landet var ganska okej ändå. Tapeterna var randiga i ljusrosa och vitt. På de två sängarna låg virkade spetsöverkast och väggarna var fulla av små tavlor på kattungar, björnbebisar och alla möjliga djur. De övriga rummen gick i samma stil som detta. Hedwig tyckte inte att det var ett dugg fint, till skilland från sin mor. En liten tröst fanns det i alla fall; Pricken, en tjock gammal bondkatt, som bott hos Veronica så länge hon kunde minnas. Han låg just nu och spann vid Hedwigs fötter. Hon kände att han tyckte om henne. Han kanske behövde en paus från sin matte och den rosa, fluffiga världen som hon levde i. Kanske mådde han bra av att se Hedwigs svarta tunika och tightsen i samma färg. Vem vet. Hon satte sig upp i sängen och strök försiktigt över Prickens spräckliga päls.
"Sötnos" Viskade hon ömt.
Två dagar gick. Tre glas med jordgubbssaft slank ner i Hedwigs mage och mamma Lena såg allt piggare ut. Bara fyra dagar kvar.
Nu märkte man inte alls av gårdagens oväder. Det var varmt och soligt. Så när Hedwig ätit frukost bestämde hon sig för att cykla ner till den lilla insjön, som låg bara 300 meter bort från Veronicas hus. Hon gick in i gästrummet, hämtade sin schackrutiga necessär, för att sedan ta sig in i badrummet. Även där var det färgen rosa som gällde. Till och med kaklet (!) Hedwig plockade fram sin tandborste och hade på en rejäl klick med tandkräm. Det ska skumma ordentligt!
Tio minuter senare hade hon borstat tänderna, tagit på sig sin svarta bikini, med ett par mjukisskjorts över, satt upp håret i en hästsvans och pumpat framdäcket på Veronicas gamla cykel.
"Jaha, så du åker nu?!" Ropade Lena, som med en kaffekopp i handen satt och solade i den lilla trädgården.
"Aa, jag ska bara ta ett dopp!" Ropade Hedwig tillbaka. "Och så kanske jag drar till ICA!" Hennes mamma nickade till svar, och Hedwig halade upp sin bag på axeln och trampade iväg.
Grusvägen var ojämn och full av gropar. Det skramlade varje gång hon åkte i ett gupp och svetten rann nästan i nacken. Vilken tur att ingen såg henne nu! Utan smink också. Där. Hedwig fick syn på "stranden", som bestod av en gräsplätt. Det såg ut att vara mycket folk, både uppe på land och i vattnet.
Plötsligt hörde hon något bakom sig. Vad kunde det vara? Hedwig vände sig om. Det skulle hon inte ha gjort, för framför henne, på vägen, var det ett stort hål, som hon nu inte hann lägga märke till. Cykeln vinglade till, och Hedwig försökte så gott hon kunde att få den i balans igen, men misslyckades. Ett ögonblick senare låg hon där. Mitt på den solvarma vägen, med sin mosters cykel över sig. Det sved och värkte på den bara ryggen. Hon måste ha skrapat i marken när hon föll.
"Hur gick det?" Hedwig vände tvärt på huvudet. Ett par klargröna ögon tittade nyfiket på henne under en röd keps.
"Sådär." Kul svar.
"Jag ska hjälpa dig upp!" Sade munnen, som tillhörde en lång, solbrun kille, med rufsigt, blont hår och bondkeps. Han räckte fram en sval hand, och Hedwig tog tacksamt emot den.
"Tack." Sade hon.
"Det är lugnt!" Sade killen. "Var det jag som skrämde dig?"
"Nej, inte direkt. Jag hörde nåt bakom mig,och när jag skulle kolla vad det var, kom den där gropen och ja...du såg väl själv?" Han nickade. En bit bort på vägen stod en annan cykel. En
mörkblå, rostig sak.
"Är det din?" Hedwig gjorde en gest mot den.
"Japp!" Svarade killen, och gick iväg för att hämta den. "Ska du bada?" Bada? Ja visst ja, det var det hon skulle göra.
"Ja, det ska jag." Sade Hedwig. "Och du?"
"Ja. Sällskap?"
"Visst."
"Mamm a, jag ska ut ett tag!" Ropade Hedwig. Utan att vänta på svar gick hon ut i den varma sommarkvällen. Fåglarna kvittrade och på vägen stod Anton och väntade.
"Tjena!" Sade han och log.
"Hej!" Svarade Hedwig. Anton, det var han som hjälp henne upp tidigare på dagen. De hade badat och solat tillsammans och haft det riktigt skönt. Det hade visat sig att han bodde i det nybyggda huset inte alls långt bort från Veronicas stuga.
"Ska vi dra då?" Han såg på henne med de gröna ögonen, som i skuggan från den stora granen, tycktes mycket mörkare än vad hon mindes.
"Ska bara hämta cykeln först!"
Den lilla asfaltsplanen vid macken var full av ungdomar på mopeder. Mest killar, men även två tjejer.
"Anton!" Var det någon som skrek, när han och Hedwig närmade sig på sina cyklar. "Vart har'ru moppen?"
"Trasig!" Svarade han och ryckte lite på de rätt breda axlarna.
"Tja!" Hälsade Antons kompis, när han och Hedwig lutat cyklarna mot ICA-husets ena vägg och kommit fram till honom. "Vem är du'rå?"
"Hedwig." Svarade hon.
"Aha, jag heter Marcus. En cigg?" Han höll upp ett skrynkligt paket framför näsan på henne.
"Nä, det är bra." Svarade Hedwig, som inte rökte. Hon fattade inte meningen med det.
"Marcus flirtar med alla söta tjejer." Sade Anton retsamt och knuffade sin kompis i magen med armbågen. Hörde hon rätt? Anton hade nästan sagt rakt ut att han tyckte hon var söt!
"Äh, käften!" Sade Marcus. Anton tittade på Hedwig och log. Nu hade han ingen keps på sig och det solblekta håret stod åt alla håll. Hon tänkte på vad Sarah skulle säga om honom: En typisk bondläpp. Själv tyckte Hedwig att han var jättesöt. Undrar hur gammal han kan vara? 15-16 år kanske? Jo, han har ju moppe, så MINST 15. En av tjejerna, som hade blont, ganska kort,hår, vände sig mot Marcus och Anton.
"Vem?" Hon lät kaxig på rösten.
"Hedwig." Svarade Anton. "En rikig stadsbo, vettu! Haha!" Nu vände hon sig direkt mot Hedwig. Granskade henne uppifrån och ner. Blicken fastnade på det cerisa nitarmbandet.
"Ett sånt har jag med."
"Mhm." Sade Hedwig, som inte vågade annat.
"Jag heter Victoria. Men kalla mig Vicky!" Sade tjejen, som verkade ha mjuknat en aning.
"Visst!" Nu var det Hedwigs tur att kolla in Vicky. Hon hade en kort, svart skinnjacka, trots sommarvärmen, ett par slitna jeansskjorts och mycket kajal, runt ett par isblå ögon. Hon såg ut som en riktig "tuffing". Ledare för ett gäng eller något.
"Hänger du med till kiosken?" Frågade hon Hedwig, som blev nervös. Hon tittade på Anton, för att få hjälp. Hedwig visste ju ingenting om Vicky heller! Han förstod vad hon menade och nickade lite diskret.
"Japp, jag hänger på!" Svarade hon och Victoria såg nöjd ut.
"Funderar på en fanta." Sade hon och drog sedan med sig Anton en bit bort. Hedwig såg sig omkring lite. Det här var alltså centrum i den lilla byn; En bensinmack, en ICA-butik, korvkiosk och en gul postlåda mitt i alltihop. Vad konstigt att hon aldrig träffat på alla dessa tonåringar tidigare! Fast i och för sig hade hon varit inne och tjurat de andra sommardagarna hon spenderat här på landet...
"Kommer du?" Vicky väckte upp Hedwig ur tankarna.
"Aa." Det gick iväg till den nedklottdrade kiosken och kvinnan som jobbade där öppnade luckan.
"Ja?" Hon såg trött ut.
"En fanta!" Kvinnan öppnade ett kylskåp som stod bakom henne och vände sig sedan till Vicky igen.
"Burk eller flaska?"
"Flaska."
"11 kronor då!" Vicky betalade och kvinnan stängde igen luckan. De ställde sig i en ring allihop och snackade. Den andra tjejen hette Lina, men alla killarnas namn, kunde Hedwig inte minnas. Jo, någon Erik var det visst och Kim. Fredrik kanske? Vicky tog någar klunkar av läsken och räckte sedan över den till Lina.
"Drick." Hon gjorde som hon blev tillsagd och skickade vidare plastflaskan med en krona i pant. Den gick runt hela varvet. Rätt som det var, blev det Hedwigs tur. Bara Anton före. Hon rodnade; Det var ju NÄSTAN som att kyssa honom. Eller det var väl att ta i, snarare som en liten puss. Han tog en klunk, och gav flaskan till Hedwig, som var sist ut - alltså den som skulle dricka upp allt som blivit över. Hon tittade tveksamt på den gula drycken. Åtminstonde någon måste vara förkyld. Hon hade ingen större lust att bli smittad. När hon tittade upp igen, märkte hon att alla glodde på henne. Hon ville inte att de skulle tro att hon vår någon snobbig, feg statsbrud, som inte vågade något, så hon tog ett djupt andetag, förde flaskan till munnen och drack. De andra såg menande på varandra.
"Du, Hedwig?" Sade Marcus. "Du kanske vill hänga med oss till badet?" Hon blev så glad att hon höll på att sätta fantan i halsen. De ville alltså att hon, Hedwig Norström, den 14-åriga tjejen från stan, med svartfärgat hår, skulle vara med dem.
"Jo, men, visst!" Sade hon, och försökte dölja sin lycka, som bubblade i kroppen.
Väl framme vid den lilla badplatsen, slog sig gruppen av ungdomar ner på gräset. Det hade börjat skymma, men värmen fanns fortfarande kvar i luften. Hedwig trivdes där hon satt inklämd, mellan Anton och Vicky. Rasmus, som en av killarna hette, hade tagit med sig sin gitarr, och började nu att stämma den. Hedwig sneglade på Anton. Fin profil. Hon hoppades att han inte var upptagen av någon annan tjej - att han hade en flickvän. Plötsligt slog det henne att när hon skulle följa med Vicky till kiosken, hade hon dragit med sig honom bort en liten stund. De två kanske hade något ihop? Men rätt som det var gjorde Vicky samma sak med henne.
"Kom, Hedwig!" De gick iväg en bit, utom hörhåll för de andra.
"Ja?" Hedwig tittade frågande på sin nya vän.
"Vad tycker du om Anton då?" Sade Vicky och blinkade med ena ögat. Hedwig rodnade.
"Han är väl...bra."
"Bra?" Vicky såg ut som ett stort frågetecken. "Snygg, kanske? Söt? Rolig?"
"Ja."
"Ja? Menar du ja till allt det där jag nyss sa?"
"Ja, han är snygg, söt och rolig - OCH schysst!" Vicky såg nöjd ut.
"Tänkte väl det."
"Och, vart vill du komma med det här?"
"Anton gillar dig, Hedwig." Sade Vicky och log. "Det märks långa vägar."
"Men...det kan väl inte du veta?"
"Jo, tänk för att jag kan det, bruden! Jag har frågat honom själv, serdu. Då, precis innan jag köpte min fanta, tror jag det var." Hedwig blev lättad; Då var det alltså det Vicky hade gjort! Ingenting annat. När de kom tillbaka till resten av gänget, var de i full gång med att sjunga, medan Rasmus spelade på sin gitarr.
"Sommartider, hej hej, sommartider. Ge mig din hunger, ge mig din hand. Ge mig allt du vill och allt du kan. Sommartider, hej hej, sommartider. Läppar mot läppar, som tar mig i land..."
Hedwig och Vicky satte sig ned igen, för att sedan stämma in i den gamla sången, som alla kunde.
När klockan blivit mycket och luften kall, drog sig alla hemåt igen. Hedwig och Anton, som skulle åt samma håll, tog sällsakp. De stod kvar ett tag utanför Veronicas hus och snackade. Månen lyste på dem med sitt silverljus och allting tycktes så stilla. Hedwig tänkte på vad Vicky berättat förut: Att Anton gillade henne. Hon såg på honom. Pannan rynkades en aning och ögonen var ivriga, när han pratade. Han tog en titt på sitt armbandsur och konstaterade att det var dags för honom att trampa hem.
"Hejdå." Sade han till Hedwig.
"Hejdå." Svarade hon. Sedan cyklade Anton iväg. Utan att själv veta varför, ropade hon efter honom, och han stannade upp. Hedwig lämnade sin cykel mitt på vägen och gick fram till honom.
"Hej." Sade hon. Anton flinade lite.
"Hej?" Han fällde ner cykelstödet och ställde sig mitt emot den söta flickan, som han tyckt om från första stund. Han mötte hennes blåa blick och hon hans gröna. En uggla "hoade" någonstans i skogen, annars var allting tyst. Tyst och stilla. Hedwig fick lust att kyssa den där munnen. Men så långt vågade hon inte gå. Istället tog hon hans hand. Höll i den ett tag bara. När hon släppte den, var det han som tog andra steget. En liten, snabb och försiktig kyss blev det. Den var kort, men ändå betydde den mycket för dem båda. Det var början på något nytt och stort.
När Hedwig och Lena lämnade moster Veronica, var det en soglig känsla som fyllde hennes kropp. Inte för att hon skulle sakna jordgubbssaften, porslinsfigurerna och allt det där rosa, nejnej. Det var kvällarna med Anton, Vicky, Lina och de andra hon skulle längta efter. Stämningen när alla var tillsammans, enkelheten - känslan att kunna vara precis som man är. Den existerade inte i stan, bland Hedwigs andra vänner. Nu hade hon en pojkvän också, Anton Kjellberg. Hon hade lovat honom att hälsa på så snart som möjligt. Det skulle absolut inte vara ett svårt löfte att hålla. Och det hon längatade mest efter nu var...Nästa sommar. Veckan på landet, som hon ogillat så mycket förut. Som var det värsta hon visste. Tiderna förändras.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 4 aug 08 - 08:38- Betyg:  | | Riktigt bra! Du skriver med sån känsla, och man bara dras med i berättelsen. Helt klart värd fem+++ ^^ :D | | LeinarYao - 4 aug 08 - 00:15 | | bra fan:D! |
|
|
|
