På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Valpsyndrom - del 3 <kille/kille>

Vad sent det blev OwO. Jag satt och knarkade Audiosurf hela dagen, så glömde bort tiden totalt xD; pinsamt värre. Jaja, här är nästa del <3 Ni får ursäkta för röran någonstans i mitten - blev lite småstressad. Anyhoo, kommentera och kritisera, for gods sake <3 (Jag tänker säga eftersom att jag ogillar denna delen rätt grovt kommer jag komplettera med en ny del inom kort :d)

Det kändes annorlunda att anlända till skolan utan att bli bemött av Vanja. Jag kan ju inte säga att jag var förvånad; tanknen hade legat och gnagit på mitt undermedvetna ända sedan gårdagens telefonsamtal. Jag menar, eftersom hon och hennes nya bekanta kom så bra överens, varför skulle hon ens tänka på att komma och möta mig? Varför fortsätta med en gammal sliten rutin?
Men ändå lämnade faktumet om hennes förräderi mig inte helt osårad. Jag var inte avundsjuk eller arg, bara tom. Total blackout. Som om när man suttit uppe flera nätter utan mat och bara tryckt i sig massa cola, eller som när man går och lägger sig mitt på dagen och vaknar helt groggy och äcklig.
Med en suck och illa dold besvikelse kastade jag en förlägen blick runtom mig i hopp om att få se var hon höll hus. Min besvikelse tredubblades; inte en skymt av henne fick jag. Medan jag stod och begrundade min omgivning och studenterna som befolkade den, kände jag en hand på min axel. Beröringen hade fått mitt hjärta att hoppa till av förväntan, men också av rädsla.
"Morgon Pom!" Rösten sprack genast bubblan av oro och hopp. Jag vände mig tveksamt (kanske till och med besvärat) om, för helt ärligt hade jag glömt av Kay totalt.
"Oh, hej." Kraxade jag hest. Trots att jag inte lät det minsta entusiastisk verkade han lika glad ändå: samma sneda leende fick hans ögon att glittra på det där finurliga sättet, och medan han betraktade mig drog han en hand genom de blond-bruna lockarna.
"Väntade du på någon?" Frågade han nyfiket, och jag kände mig med ens aningen besvärad. Var jag så lätt att läsa?
"Jo..." Svarade jag släpigt och kastade en blick över hans axel innan jag tog ett steg tillbaka. "Men det är strunt samma." Om hon inte dykt upp nu skulle hon antagligen inte göra det alls. Jag undrade bittert hur mycket våran vänskap egentligen betytt för henne, och kunde inte hjälpa den mindre bildsekvensen av minnen som spolade förbi framför mina ögon. Kay's demonstrativa harklande fick mig att blinka ett par gånger innan jag mötte hans blick.
"Eftersom din vän inte verkar komma, har du lust att gå in ändå?" Han viftade med handen mot skolentrén, och jag nickade stumt. Så fort vi börjat gå granskade han mig igen. "Så du går i 3K? Jag hade ett par polare där, men hm." Han lade pekfingret på hakan och stirrade upp mot den molnfria blå himlen. "De hänger med nån annan dryg snubbe som jag inte orkade med." Sedan nickade Kay nöjt, som om hans val var något att vara stolt över. Jovars, min vänskapskrets hade ju alltid varit relativt begränsad, så jag sade aldrig nej till nya bekanta - så länge de inte var helt lol i huvudet, det vill säga.
Det tog inte lång tid för oss att nå parkeringen - och det tog inte heller lång tid för oss båda att notera den ganska stora gruppen människor vid en av de blankare, finare bilarna. En svart, splitter ny BMW E65a, om jag inte misstog mig (onödig information, jag hade helst undsluppit det - men min far jobbar med bilar och kan i stort all onödig information som finns att lära. Självklart smittar det). En blick var tillräckligt för mig att surna till - självklart. Chale och Vanja, och de var redan klistrade mot varandra. Jag hoppades på att inte bli upptäckt, så jag sjönk ihop ännu lite granna bredvid Kay för att minska chanserna.
"Pups!" Har jag någonsin tur? Ropet hade fått mig att hoppa till bredvid Kay, som nyfiket tittat upp bakom min axel för att sedan flina fåraktigt.
"Ahhh, är det där din vän?" Frågade han lättsint. "Vad ironiskt - umgås hon också med nykomlingen?"
Jag hann inte svara; Vanja kom gåendes, med Chale vid sin sida. "Pups!" Hälsade hon glatt. "Är det din vän?" Vanja tittade menande på Kay, och jag var tvungen att motvilligt slita min hatiska blick från Chale och istället le osäkert mot henne. "Öh, ja." I brist på annat att säga. Kay sträckte glatt fram sin hand för att hälsa.
"Kay, trevligt att träffas." Han, bortsett från mig själv, ignorerade Chale totalt. Medan de hälsade och utbytte artighetsfraser höll vi en intensiv, outtalad kamp genom att bara stirra ilsket på varandra. För min del, det vill säga - Chale såg nästan road ut.
"Jo, Pups, Chale skall hålla en inflyttningsfest hos honom, och han ville att jag skulle fråga om inte ni kunde komma? Alltså, egentligen skulle jag bara fråga dig, eftersom ja... han visste ju ingenting om Kay, antar jag, men Kay - du får gärna komma." Vanjas blåa blick gick mellan mig och Kay, och vi båda såg nog rätt förvånade ut. Om jag hunnit, hade jag tackat nej, men Kay var snabbare. Han log återigen och nickade glatt.
"Jomen visst! Det låter jättekul, tack så mycket." Svaret fick Vanja att lysa upp, och mig att vilja sjunka rätt genom marken och brinna i de varmaste av eldar tills jag var totalt förkolnad. Eller något i den stilen.
"Det är på söndag." Avbröt Chale lugnt medan han granskade oss båda. "Jag antar att Vanja kan ge er vidare information senare." Sedan vinkade Vanja, vi utböt farväl, och de lämnade oss stående, vilket gav mig tid åt att gå igenom mina möjligheter för att slippa gå.

Jag kan ju säga att jag var glad över att vi inte hade några lektioner tillsammans förän i eftermiddag. Halvt lättad och halvt besvärad tog jag tag i Kay och drog med mig honom för att halvjogga iväg mot entrén. Det hade väl sätt löjligt ut, om det inte vore för att första klockan ringde.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Melowa - 20 okt 08 - 14:09- Betyg: