Vägen |
Vägen
Hon älskade någon så högt på jorden
Som aldrig sa det tre små orden
Hon ville alltid i hans närhet vara
Han brydde sig inte ignorerade henne bara
Hon stod på vägen och tänkte på sin vän
En bil kommer sen så tänker hon aldrig mer igen
Nu står pojken med en ros som är röd
Ja nu är hon borta, ja nu är hon död
Han viska tyst dom tre små orden
Men flickan är inte kvar på jorden
Så lyder en av dom många dikter som jag har skrivit. Dom flesta är mörka.. Jag ska berätta hur det gick till när jag började skära mej och hur mina vänner fick mej att sluta..
2002
Det var lördagskväll och jag var ute och gick med hundarna. Vinden susade i mina öron, och det var denna natt allt skulle ske. Jaa skulle förstöra mitt liv helt och skicka mej själv till helvetet. Dagen därpå i skolan frågade min bästa vän hur jag mådde. Hon sa att jag såg blek ut och hon frågade om det var något hon kunde göra. Jag drog upp min tröjärm och visade min arm. Den var blodig. Hon höll på att trilla av stolen. Hon grät och frågade varför jag gjort så. Jag sa för att du gör så. Hon skrek att jag måste sluta medan jag fortfarande kunde. Jag frågade varför jag skulle göra det när hon fortfarande gjorde så. Hon svarade i tårar, för att man så lätt blir beroende av det och att de inte var något bra att göra det. Jag ville inte lyssna på vad hon sa smärtan i hjärtat var alldeles för stor. Jag kunde snart inte hålla tårarna på insidan. Tårar började rinna nerför min kind. Det värsta var att se en vän plågas så som hon gjorde. Jag struntade i att jag hade ont i armen och i hjärtat. Jag ville inte skada min vän så mycket. Det var hemskt att se men jag kunde inte göra något. Livet skulle ju ändå gå vidare tänkte jag. Som sagt åren gick och jag blev beroende av det. Att skära mig. Min vän och jag grät mer än vi skrattade.
I sjätte klass blev vi självmordsbenägna och ville bara dö. Men tanken på att mista någon var hemskt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Tanken plågade mej att en dag kanske inte jag och min vän skulle finnas längre. Jag plågades för att jag börjat skära mej. Jag visste att jag hade stora problem i livet men ingen förtjänar att må så dåligt att man skär sej. Jag försökte sluta men det gick inte. Jag tänkte att det måste vara bättre att rita och skriva ner mina känslor, så jag började skriva dikter och rita bilder.
En av bilderna var en väg allt var svart runt den. Men det fanns en omväg. Med en människa som gick runt i en halvmåne. Den vägen skulle symbolisera livets långa svåra gång. På något sätt så fick jag en skrämmande känsla. Jag ritade saker som inte var att leka med. Till sist började jag och min vän i sjunde klass. För mej blev det sämre, men för min vän blev det bara bättre. Min vän valde den rätta vägen medan jag tog samma väg om och om igen.
Jag blev bara sämre och sämre för varje dag som gick. Tillsist var jag nära på och dö av utmattning. Jag orkade inte leva längre. Men min vän höll på med andra saker än jag gjorde. Hon trodde hon blev lycklig på grund av sin kille och hon tänkte att jag kanske också skulle bli det. För hon ville så gärna att jag skulle sluta med alla dumheter som jag höll på med. När hon pratade med sin kille frågade hon om hjälp. Han skulle kolla med sina vänner om det fanns någon som kunde tänkas älska mej. Och han hittade någon. Den killen älskade mej för den jag är och inte för den jag var. Dom lyckades hitta någon som passade mej perfekt vilket jag trodde var omöjligt. Förut trodde jag att livet var skit och att ingen kunde älska en sån som jag. Livet betydde ingenting för mej men han som älskade mej betydde mer än något annat i världen. Men en sak är säker livet handlar inte bara om kärlek utan också om vänskap och en massa andra saker.
Jag fortsatte att skära mej ett tag men insåg att det inte tjänade något till så jag slutade tillsist att skära mej. Mina vänner och min kille älskade mej ännu mer för det.
Vänskap är en viktig del i livet. Kasta inte bort det på en massa strunt. Vänner lyssnar när man ber. Dom lyssnar och dom förstår. För det är inte dom som sviker när dom flesta andra vänder och går.
Mina vänner lyssnade och förstod och dom gjorde allt dom kunde för att hjälpa mej. Efter att dom som jag älskar hjälpt mej så gick vi resten av biten tillsammans. Den långa vägen men vi gick den utan hinder. Jag fortsatte leva lyckligare än någonsin. Jag började också att hjälpa andra som hade samma problem som jag hade. Dom hade tagit fel väg. Jag kunde hjälpa dom för att jag hade redan gått på den vägen. Mitt självförtroende hade vuxit så jag hade kraft nog att hjälpa andra och samtidigt ta i tur med mina egna problem. Jag visade dom vilken väg dom skulle ta så dom inte skulle ta samma omväg igen och igen. Jag hade kapaciteten att tala förstånd med dom. Jag berättade för dom hur många det var som brydde sej om och hur många det var som var rädda att mista dom. Till sist förstod dom som jag hade gjort och valde den rätta vägen mot lycka. Dom valde rätt väg för deras hjärtan ville det, inte för att jag pratade med dom utan för att deras hjärtas innersta önskan var att välja rätt väg. Och det var att inte att ta sitt liv.
|
|
|
|
