Smalare än pinnsmal - 11 |
Hejsan alla tålmodiga läsare som har väntat
alldeles för länge på det här kapitlet.
Jag ursäktar mig för det men jag har faktiskt en anledning.
Jag har som ni kanske förstår, aldrig varit på ett
behandlingshem. Så jag lät min fantasi flöda, men jag är
grymt tacksam till alla som kan hjälpa mig..? (a)
Ha lite..överseende (finns det ett sånt ord?), jag vet som
sagt inte så mycket om det.
Varsågoda och läsa, raringar :*
Huset var vitt. Det hade många fönster och några få dörrar. Esthers pappa hade berättat namnet på huset som skulle bli hennes hem den närmaste tiden.
Behandlingshem för psykiska störningar och drastiska åtgärder.
Esther kallade det hellre mer Helvetet. ”Psykiska störningar”? Det lät som om Esther hade något fel. Vilket hon inte hade.
Hon var lite rädd för vilka sorts människor hon skulle möta därinne. Hon försökte att inte visa det men det var väldigt svårt med tanke på att hon skakade och var alldeles blek i hela ansiktet.
”Här är ditt rum som du delar med Emily” en sjuksköterska log mot henne och visade in henne i ett kallt, vitt rum.
Esther såg sig omkring med en kartong i famnen och en ryggsäck på ryggen. Rummet var nästan helt vitt förutom dem blåa sängkläderna. Blå kudde, blått lakan, blått täcke.
Det fanns två sängar med varsitt litet nattduksbord, ett litet fönster (med galler), en bokhylla full med böcker och två stycken byråar att ha sina ägodelar i. Mycket mer var det inte.
”Det där är Emilys säng.” sa sjuksköterskan och pekade på ena sängen.
Det hade hon inte behövt göra, man såg lätt vilken som tillhörde den där Emily. Det var den sängen som inte var bäddad, det nattduksbordet som var fullt mad papper, pennor, pennvässare och andra småsaker. Det var den byrån som såg ut att sprängas av kläder, som var överfull med småsaker ovanpå.
Esther gick fram till sin del av rummet och ställde ner sin kartong på sängen tillsammans med ryggsäcken.
”Nu ska jag lämna dig ifred så att du kan finna dig tillrätta.” sjuksköterskan log och försvann ut genom dörren.
Hon stängde den och Esther hörde hur en nyckel vreds om i låset.
Hon började packa upp sina kläder först. Det tog en stund, eftersom hon var tvungen att vika om alla stora t-shirtar och alla stora byxor, så att dem passade in i byrålådans små lådor.
Hon hade en låda över, eftersom hon inte hade packat med sig så mycket kläder, så där la hon sina andra saker. Först så tänkte hon lägga sin dagbok där, men det kändes inte rätt så hon la den under sängen. Sen ställde hon sin väckarklocka på nattduksbordet tillsammans med en penna och ett sudd. Efter det så la hon sig på sängen och tittade upp i taket. Det var väldigt högt i tak, men hon såg att det var många som hade skrivit i taket. Det stod mest en massa namn, men ibland några meningar också. Som t ex:
”Fly härifrån!”, ”Hata Fängelset! Hata Fängelset!” och ”Det finns en liten utväg om man bara tänker till ordentligt med den lilla knoppen som man har till huvud.”
Esther funderade över det där sista. Men hon han inte fundera länge innan en nyckel vreds om i låset och en person rusade in i rummet och kastade sig på sängen.
Esther vågade inte röra sig alls. Hon låg tyst som en mus och bara lyssnade. När hon tyckte sig höra gråt, så reste hon sig upp med hjälp av sina händer för att sedan sätta sig i skräddarställning på sängen.
Sängen måste varit rätt så gammal, för den gnisslade till av Esthers rörelse. Figuren i den andra sängen ryckte till och reste sig upp.
”Vem är du?” frågade hon och tittade på Esther med avsmak.
”Vem frågar?”
Personen ryckte till av Esthers svar, men log sedan och sträckte fram sin högerhand för att hälsa.
”Emliy. Emliy Carlsson.”
Esther sträckte fram sin hand och skakade Emilys.
”Esther Lindh.”
Emily nickade och satte sig på Esthers säng.
”Vad gör du här på Fängelset då?” frågade Emily och tittade upp i taket.
”Jag..jag vet inte.”
Emily vände blicken till Esther och Esther la märke till Emliys ögon. Alldeles gråa. Emily studerade Esther uppifrån och ner.
”Anorexia va?”
Esther svarade inte på den frågan utan tittade upp i taket. Emily följde hennes exempel och gjorde samma sak.
”Själv är jag här för tre olika saker. Missbrukning av smärtstillande tabletter, för att jag skär mig och 'x' antal självmordsförsök.”
Esther var fortfarande tyst.
”Det här stället är hemskt, Esther. Ta det från en som vet. Jag har varit här i snart tre år.”
”Tre år?” frågade Esther och kunde inte dölja sin förvåning.
”Japp. Tre hemska år på Fängelset.” hon tittade på Esther. ”Det är vad vi som bor här kallar det här stället. Fängelset.”
Esther nickade och tittade bort mot fönstret med galler. Hon förstod varför dem kallade det Fängelset.
”Men jag har i alla fall inte varit här lika länge som Josh. Han var från Storbritannien men hade flyttats hit till Fängelset när han var tretton. Stannade kvar till han var 18 och kunde flytta hemifrån. Dem får inte hålla en längre än till man är myndig.” Emily pekade upp mot taket. ”Det var han som skrev det där. Han var Fängelsets rebell och även fast det här stället är stort som fan, så visste alla vem Josh var. Det var han som anordnade alla försök att rymma, han som startade alla matkrig, han som alltid var i bråk med systrarna. Usch, jag saknar honom. Utan honom är det här stället verkligen urtrist.”
Esther tittade mot den texten som Josh hade skrivit.
”När du varit här på Fängelset så är du på vår sida. Låt ingen ändra på dig. Du kommer alltid vara en av oss. Tillsammans är vi starka.”
”Bodde han i det här rummet?” frågade Esther nyfiket.
Emily tittade på Esther som om hon vore galen.
”Han bodde i alla rum. Efter att ha slagit ihop sig och försökt rymma med sin rumskompis, så fick han byta rum. Fängelset hade inte plats att ha honom i ett enskilt rum då. Men tillslut så hade han ju slagit ihop sig med alla och det var då som den stora rymningen skedde. Om någon pratar om rymningen, så vet du precis vilken det är. Det finns bara en riktig rymning.”
Esther funderade.
”Men vad hände då? Lyckades ni rymma?”
”Nej.” Emily suckade. ”Men nästan. Allt gick åt pipsvängen när det var någon utomstående som såg oss och larmade systrarna. Men det var det närmaste frihet jag varit på dem här tre åren.”
”När slutade Josh då?” frågade Esther.
”Förra året. I maj tror jag.” Emily suckade och pekade sedan på en annan mening i taket.
Hon pekade på ”Det finns en liten utväg om man bara tänker till ordentligt med den lilla knoppen som man har till huvud.” och sa sedan:
”Det där var Sally som skrev. Jag träffade henne aldrig men hon är känd som 'Den som klarade det'. Hon är den enda som faktiskt har gjort det. Den enda som faktiskt har lyckats rymma.”
Esther kände stor respekt till både Josh och Sally. Emily berättade att Sally hade bott i just det där rummet.
”Men borde inte utgången finnas i det här rummet då?” undrade Esther hoppfullt.
”Nej, jag har letat exakt överallt efter den. Men den finns inte. Inte här inne.”
Esther suckade.
Dem låg där på sängen och pratade länge. Emily berättade om fler personer som var som ”kändisar” på Fängelset. Hon berättade också om stora händelser, om maten, om systrarna (vilket var vad dem på Fängelset kallade sjuksystrarna) och om varenda liten vrå i Fängelset. Esther försökte komma ihåg allt, men det var praktiskt taget omöjligt.
Klockan fyra kom en syster och berättade att Miranda hade kommit dit. Esther fördes till ett vänterum, där hon skulle vänta på Miranda medan hon pratade med systrarna.
Esther satte sig i en tantrosa soffa och stirrade rakt ut i luften. Någonstans i rummet så fanns det en radio som spelade musik. Ingen bra musik enligt Esther.
”Hej Esther!” sa Miranda glatt och kom in i det lilla rummet.
Esther satt tyst kvar i soffan. Miranda satte sig bredvid henne och väntade på att hon skulle säga något. Det enda som hördes var musiken från radion. Esther och Miranda var tysta.
”Nå? Vad har hänt sen jag träffade dig sist?” frågade Miranda efter att inte stått ut med Esthers eländiga tystnad.
Esther visste inte vad hon skulle säga. Hon tittade på Miranda. Massor av ord dök upp i hennes huvud, men hon ville inte säga dem till Miranda. Hon visste att Miranda inte skulle förstå. Ingen förstod. Esther kände sig ensam. Hon vände bort blicken från Miranda. Det gick bara inte att prata med henne. Hon var en av dem som hade fått Esther inlåst på det Fängelset. Bakom fönster med galler och en låst dörr skulle hon sitta dagarna i ända. Miranda fick gå hem efter att hon hade pratat med Esther. Miranda skulle komma hem till ett hus som luktade hemma. Ett hus som hon kände sig hemma i. Eftersom det var hennes hem. Miranda skulle kanske sitta och prata i telefon med sina vänner när hon hade pratat klart med Esther. Miranda skulle kanske ta en kvällspromenad sen. Miranda skulle kanske sitta och titta på tv med sin familj och skratta tillsammans med dem.
Esther skulle inte komma hem efter att hon hade pratat med Miranda. Hon skulle tillbaka till rum 57. Esther skulle inte ringa till sina kompisar. Hon hade ingen telefon, hon hade inga kompisar. Esther skulle inte gå på en kvällspromenad, hon skulle sitta inlåst i ett kallt och otrevligt rum. Esther skulle inte titta på tv och skratta med sin familj, hon skulle sitta alldeles tyst med Emily som hon knappt kände.
Esther sa inget till Miranda så tillslut gick hon. En syster kom och förde Esther tillbaka till rum 57. Emily var där, hon låg i sin säng och lyssnade på musik i hörlurar. Esther la sig på sin och gjorde samma sak. När hon fick i hörlurarna i öronen och kände musiken strömma in i hennes huvud, då blev hon tårögd. Musiken påminde henne om hemma. Hon blundade. Då kunde hon låtsas att allt var som vanligt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Tiggarflikkan - 6 mar 09 - 16:12 | En sak bara. Du nämde pennvässare, man får väl inte ha vassa saker på behandlingshem..?
Jättebra skrivet annars! | | r_osa - 14 aug 08 - 11:23 | du har lyckats ännu en gång!
<3 | | angels_eyes - 6 aug 08 - 00:30 | kan lugna er med att de flesta inte är så här strikta, men det finns
xå dom som får det här att framstå som paradiset..
i sverige, idag ja..
älska dina texter
berör en till tårar varje gång, hur många gånger man än läser | | _NotAnAngel_ - 5 aug 08 - 15:19 | | MASSA BRA!!!!!(((((:<333 | | sofiiie - 4 aug 08 - 14:46 | | otroligt bra! | NowImGone - 4 aug 08 - 10:27- Betyg:  | nu har jag läst alla delarna och du skriver sjukt bra!
dock får man inte låsa in patienterna på rummet.
men jag fastnade verkligen för den här novellen!
så bra. fortsätt skriva!
/dolly | | spektakel - 3 aug 08 - 11:54- Betyg: | | asbra mejla när nästa del kommer äru gullig | | babe_love_you - 2 aug 08 - 12:29 | | Skitbra! Mera!! | | sorgen - 1 aug 08 - 21:37 | | Skitbra! |
|
|
|
