Valpsyndrom - del 2 <kille/kille> |
Hej era filuriga poeter och författare :D Dags för en ny uppdatering innan jag måste iväg till Black Temple i waoww (supergeek, shhh). Denna är aningen längre, eftersom det var någon som ville det :D Introduktion av Kay. Och Vanja ÄR INTE något dumt bimbo, utseendemässigt iallfall XD hon skall verka elegant och sånt! Hahha, oh well. Kan inte säga att jag är jättenöjd med denna delen, MEN KOMMENTERA OCH GE KONSTRUKTIV KRITIK PL0X. <3
Så fort jag kommit ut i friska luften för att lugna nerverna, såg jag mig instinktivt om efter Vanja. Skolgården var full av elever som gruppat ihop sig för att planera eftermiddagen. Att bara se på det tärde på min energi - jag hade aldrig riktigt förstått idén med att flänga och fara runt hela dagarna. Jag kliade mig i bakhuvudet och strosade runt en stund, utan riktning, för att hitta henne - och fick snart en skymt av det gyllene håret. Det guppade livligt upp och ned i takt med hennes axlar.
En sekund senare låg jag och hostade på marken (jag måste ha snubblat på någonting i mitt intensiva stirrande, pinsamt). Synen hade varit både smärtsam och chockerande: mitt bland ett gäng av runt fem sistaårselever stod Vanja, hennes leende ögon fästa på Chale. Med våldsamt skakande ben reste jag på mig och blängde runt mig för att skrämma bort stirrande förstaårselever. Jag visste inte riktigt hur jag borde ha reagerat på hennes uppförande, så med vad jag hoppades var väl dold besvikelse tog jag några steg bakåt. Det var inte speciellt förvånande att jag dunsade in i något.
"Woah!" Personen bakom hade nätt och jämnt lyckas undvika mitt klumpiga anfall och greppade fort tag i mina axlar. "Se dig för, du." Muttrade främlingen förvånat, och jag vände förvirrat på mig för att möta ett par uppspärrade, olivgröna ögon dolda under en blondaktig lugg.
"Förlåt," Hostade jag ut lite halvt oberört medan jag steppade tillbaka. "Det var inte meningen."
Ursäkten fick honom att le. Det var ett rätt finurligt leende, snett och krokigt men samtidigt sockerdrypande sött. Den sortens leende en fräknig femåring visade, när han gjort något dumt som han försökte skratta bort. Pojken hade dock inga fräknar, och han såg inte speciellt barnslig ut - bortsätt från leendet, då.
"Tror inte jag sett dig förut." Hasplade jag kvickt ur mig då jag insåg att jag granskat honom rätt ingående. "Är du ny?"
"Jo, sedan förra terminen." Förklarade han skälmskt och drog sin hand genom det slingade håret med samma sneda flin på läpparna, och jag antog att det var en van rörelse. Håret var långt, blont och med partier av en nötbrun färg. Jag beundrade det en stund och avundades honom bara lite grann. "Vad heter du?"
"Eurh, Pomander. Jag går i 3K." Svarade jag utdraget. Han nickade och räckte ut sin hand - den han dragit genom håret. Jag fattade den rätt osäkert. Med tanke på hur han klädde sig antog jag att han kom från en relativt fin familj (men sen är ju de flesta studenterna från fina familjer; man flyttar inte till japan bara på impuls sådär). Själv hade jag aldrig varit sådär onödigt formell.
"Kay, 3F. Underligt namn du har." Kay log och släppte min hand, vilket ledde till att jag stirrade på honom med en rätt förbryllad min. Han ryckte till och såg nästan besvärad ut. "Det var inte meningen att..."
"Oh, nej nej. Min mamma är fransk." Sade jag kvickt. "Pomander betyder doftkula på franska." Jag kan inte precis påstå att jag är speciellt förtjust i namnets betydelse.
"Aha! En såndär bukett-boll-sak man har på bröllop?" Undrade Kay nyfiket och böjde sig närmare. Innan jag hunnit reagera hade han böjt sig in tillräckligt för att nudda min nacke med nästippen, något som fick mig att skyggt backa undan. Han skrattade till och kliade sig i bakhuvudet. "Du luktar inte blommigt." Flinade han. Jag kan ju lägga till att vid det laget visste jag varken om jag borde vara fascinerad eller skrämd. Det var ingen sinnessituation jag var besatt i för någon längre stund, dock:
"Jomen, ledsen att jag uppehöll dig. Jag måste nog rusa nu; jag skulle blivit upphämtad för fem minuter sen." Kay blickade upp mot den stora klockan som var fäst på skolfasaden. "Men vi ses väl?" Så fort han talat klart spred sig det där sneda leendet över hans läppar återigen och en flamma av förväntan tändes i de djupa ögonen. Jag nickade stumt - det var all bekräftelse han behövde, för i nästa sekund var han borta och jag var kvarlämnad för att titta mig omkring i hopp om att hitta Vanja. När jag inte gjorde det suckade jag och vände mig om för att ta mig hem - irritationen hade lättat, vilket i och för sig var bra. Jag kliade mig förstrött i bakhuvudet innan jag begav mig hemåt.
Väl hemma bemöttes jag av sorlet av röster. Mitt huvud (och resten av kroppen för den delen) värkte lätt, så jag var inte sådär jättepigg på att delta i vad de nu än pratade om. Allt jag hann snappa upp var den del av konversationen som pågick medan jag knöt upp skorna och hängde upp väskan.
"... De tar in den nya chefen om två veckor. Och de har FORTFARANDE inte avslöjat vem det är! Snacka om att lämna oss i mörkret." Det var min fars skrovliga röst. Eftersom jag även hörde kvinnoröster från köket antog jag att det inte var min mor han samtalade med.
"Jasså, ja." Kom det grubblande svaret efter att jag lirkat upp snörena på båda skorna. "Vad hände med Kitai?" Av tonfallet och den lätt japanska brytningen antog jag att det var min fars kollega Sam Hirase.
"Ah, du hörde inte? Han blev sparkad eftersom han inte presterade bra nog... Det är den tredje chefen som får lämna företaget inom loppet av två år. Illa."
"Hm, jo, får akta sig så man inte åker dit själv." Instämde Sam grötigt.
"Tydligen är nästa man en otroligt respekterad en. Äckligt rik, intelligent, charmig, vacker fru och snälla, duktiga barn. Jo du."
I nästa sekund ljöd telefonens gälla toner genom lägenheten, vilket ledde deras samtal till en abrupt paus. Jag ställde mina skor åt sidan och traskade inåt då jag mötte min mor. Hennes runda ansikte sprack upp i ett ljuvligt leende då hon fick syn på mig. Hon räckte mig telefonen.
"Hej älsklingen, maten är klar snart. Herr och Fru Hirase äter hos oss ikväll."
"Pomander." Svarade jag så fort jag smitit in till mitt rum och stängt dörren efter mig. Jag är inte den sortens person som är överförtjust i telefoner (de blir alltid så svettiga efter långa pratstunder), om jag skall vara ärlig. Jag föredrog att göra det så fort och effektivt som möjligt.
"Pups! Du kan inte gissa vem jag spenderade dagen med!" Det var Vanja, fnittrandes, lycklig. Jag bet mig hårt i läppen då Chale's ansikte fladdrade förbi innanför mitt ögonlock. Nej, jag hade absolut ingen lust att diskutera Herr Duktig just nu. Samtidigt ville jag inte göra min vän upprörd. Jag harklade mig lätt.
"Vet du vad, Vanja? Jag kan inte riktigt prata just nu... Jag har en errr... vän över här. Ledsen! Får talas vid senare."
"En vän? Har du vänner?" Jag vet att hon inte menade något illa, men jag kände ändå hur smärtan gnagde sig fast i min bröstkorg.
"Ja, han heter Kay. Hejdå."
Och med det avslutade jag samtalet. Illa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | IchLiebeTom - 14 aug 08 - 12:33 | | Helt otroligt bra ;o Känn dig stolt, du är bäst :D :D <3 | | KyoKakaX3 - 1 aug 08 - 23:16 | Jag gillar inte Vanja, hon är jobbig. .___.
Issa, bli författare, du har bäst skillz. :3 <33
Död på Vanja! | | Alexiz93 - 31 jul 08 - 21:13 | | bra:) | | frdrik - 31 jul 08 - 19:29 | | diggar enormt =) | Horse_Power - 31 jul 08 - 19:07- Betyg:  | | Jäääättebraa! :D mera <3 | | iwonteverforgive - 31 jul 08 - 17:42 | | skriv mera den är ju jätte bra du är jätte bra på att skriva så bara fortsätt !!! |
|
|
|
