sken |
Ljuslågans reflektion i spegeln, ger rummet en omfamnade varm och lugnande kulör. Om lågans existens inte funnits, hade den ljuva guldfärgen på väggarna aldrig visats sig. Inte heller den mjuka och handskrydda matta, som majestätiskt sover på lackad ek. Utan lågan vore allt möblerings och dekorationsarbete förgäves.
Tomheten suger ut all den kraft själen har kvar. Ett stort enormt svarthål, som snart ska implodera. De tjocka åskfyllda molnen utanför tynger ner kroppen och låter ej månskenet trängas igenom. Regnet piskar fönsterrutan och när de förgjort rutan, tar de sig in samt piskar sönder mig och lågan med.
Ljuslågan strålar ner på skrinet med alla dess juveler och guldsmycken, som skiner underbart vackert. Skiner så som delen av mitt hjärta. Delen lyser så starkt att den strålar igenom bröstkorgen ut till oändlighet. Så starkt att lågan kan dränkas i tårar utan att det skulle spela någon större roll.
Tomheten gör sig påmind när lågan dränkts. Allt är förgäves, för inget kan här synas. Svarta hålet har nu vunnit, sugit åt sig allt de ser.
Det ända som finns kvar skenet i mitt hjärta, den plats du fick av mig när du lämna mig.
[/K]
|
|
|
|
