En vaardag på psyk, del 2 |
Min lillasyster har precis börjat jobba, hennes absolut första jobb. Hon har berättat om sin hurtiga chef.
"Ja nu sa ALLA här veta vad som är dagens meny, då ni kan gå omkring och fråga varandra och vad det ska bli. Anna, vad är dagens A-maträtt, ja det är viktigt, väldigt viktigt. Och sen tala vi svenska här inne så att ALLA förstår, det är viktigt! Nu strävar vi varje dag efter förbättring och snabba resultat, det är viktigt! Ja och nu hoppas jag att ALLA antecknar det här, för det är viktigt, väldigt viktigt"
Ja så håller hon på, hon måste ha gått en kurs i ledarskap har jag en känsla av det låter nästan så.
"Ständig förbättring!" Min lillasyster var ju ett nervvrak första veckan på jobbet, förhöra varandra på menyn, ständig förbättring och alt annat som hon var tvungen att tänka på när hon jobbade där. Där hjälpta minsann inga nyplockade ögonbryn i fall man hade i en deciliter mer sopa i en av skålarna.
Nu sitter jag här i sängen emd min övervakare i en stol en knappt meter från sängen. Ja idag ska överläkaren för avdelningen komma och prata med mig. Men på ett sätt var det här sammanbrottet edräknat i allt, åtminstone från min sida. Jag kände att jag höll på att koka ver helt och hållet och klarade inte av situationen.
På ett stt känns dt vädigt tryckt med vak, men jag vet att det bara är dumt att vänja sig vid at ha det, för man blir så lätt hospitaliserad då och jag ahr väldigt lätt för att bli det.
Men nu är jag så inne på flytten så jag tror inte att jag kommer bli hospitaliserad av den här korta tiden som är kvar.
Det är liksom lugn och ro på avdelningen, vilket inte finns hemma och egentligen känns det som att det inte alltid finns rätt förståelse hemma. Med det enar jag inte att de inte brr sig för det gör de. Men jag orkar bara nte ibland och den förståelsen känns det som att de inte altid har.
Men egentligen, hur skulle jag vara om jag ahde en syster, dotter eller mamma som var som jag, jag skulle nog inte heller ha lätt att hantera det. Man kan inte kräva att de ska förstå, det går nte för det jag gör är så... ja vad ska man säga, så bissart på något sätt så onaturligt och så sjuk gjort liksom.
Jag önskar att jag hade lättare att förstå mig själv och att inte förstöra allt positivt men just nu hatar jag mg själv. Jag hatar mitt inre, min sjukdom min diagnos och allt jag gör. Det finns ingen ursäkt för det jag gör och det jag utsätter min familj för. Jag utsätter ju dem för fruktansvärda saker.
|
|
|
|
