6: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Hej igen! Har kommit hem, men har inte skrivit så mycket som jag hoppats på... Men några delar finns och de kommer fortsätta komma ;) Så, hihi, läs o kommenterar är ni söta!
Men jag borde kanske varna er för att den här ficens slut är lååångt borta Oo Planerar att skriva den i tre delar, och är i början av första delen. Ni behöver inte läsa vet ni^^
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
SEX
Bill var för det mesta bara några meter ifrån mig. Vi sa ingenting till varandra, fick aldrig ögonkontakt med varandra och hade ingenting med varandra att göra. Ändå var jag hela tiden jobbigt medveten om vart han befann sig.
Någon jag däremot fick kontakt med var en annan bandmedlem. Georg. Om jag ska vara helt ärlig så flörtade han hämningslöst med mig och jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad. Han var snygg, charmig, rolig och lätt att prata med. Det var inte det där besvärande allvaret som nyligen hade funnits mellan Bill och mig, utan stämningen var helt avslappnad.
Men sen stal någon annan hans uppmärksamhet och jag mådde genast dåligt igen. Ett dovt dunkande i huvudet fick mig att dra mig ifrån Nikola och smyga bort till där vi kommit in. Väl där knackade jag på källardörren och bad att få komma ut. Vakten sa att jag bara skulle knacka så skulle jag bli insläppt igen.
Den kalla nattluften fick mig genast att kvicka till och jag kände mig mycket mer levande än jag gjort där inne. Sinnena spändes och huvudvärken kändes inte lika påträngande.
Jag korsade gatan och satte mig på en bänk. Jag lät handen ligga mot det kalla träet, och slöt ögonen. Försökte andas ordentligt. Slappna av. Komma ned på jorden. Allt detta var för mycket för mig. Att prata med dessa människor, Bill och Tom Kaulitz speciellt, fick mig inte alls att må bra. Jag kunde inte släppa vad som skulle hända, vad jag skulle göra. Och även fast det kändes avlägset och omöjligt, så kändes det också närmre nu, mer äkta. Jag drog upp benen, lade armarna runt dem och lutade huvudet mot knäna. Jag frös lite faktiskt.
Jag tittade upp samtidigt som en person lämnade byggnaden genom samma ingång/utgång som jag tagit. Jag kändes genast igen honom. Bill strök sig med handen i pannan och lutade sig sedan mot väggen. I fickan fiskade han upp en cigarett som han tände och förde till läpparna. Han skakade sitt svarta hår bakåt och såg faktiskt ganska uppgiven upp. Irriterat slängde han ciggen till marken och stampade på den.
Som om han visste att jag satt och stirrade på honom, lyfte han på huvudet och såg rakt på mig. Han såg ut att tveka ett ögonblick men styrde sedan stegen åt mitt håll. När han kom närmre log han svagt och satte sig sedan bredvid mig. Inte så nära som tur var.
”Är du okej?” frågade han och syftade på mitt nedböjda ansikte.
Jag vägrade se på honom, men nickade. ”Och du?”
FAST jag inte tittade på honom alls (lögn) såg jag hur han grimaserade lite svagt.
”Inte så jättebra… jag tror jag har feber. Jag blir så irriterad på mig själv! Jag har inte tid att vara sjuk! Jag har en jävla massa annat att göra i studion och allt ska bara funka, funka, funka!”
”Det gör sällan det. Bara funkar menar jag…”
Han skrattade till lite och såg på mig som om jag faktiskt hade sagt något smart, vilket jag ju verkligen inte hade. Så jag höjde lite på ögonbrynen, bara för att kolla om hans reaktion var äkta.
”Du har rätt. Men det händer faktiskt.”
Jag kunde inte undanhålla en fnysning.
”Det har inte jag märkt”, sa jag lite surare än jag tänkt mig. ”För dig kanske, men du är väl en sån person som verkligen förtjänar att det går bra i livet.”
”Och det skulle inte du vara?” sa Bill och lutade trött huvudet i händerna.
”Har du ont i huvudet?” sa jag för att undvika frågan.
Han nickade slött och då jag inte ville svara satt jag tyst. Jag faktiskt lyssnade på tystnaden. Den hördes på något oförklarligt sätt, som hjärtslag i natten. Den var inte så obehaglig nu, utan rätt avslappnande. Jag drev iväg de tankarna som fick mig att må dåligt, och fokuserade bara på det runt omkring mig.
Efter kanske en kvart i fullkomlig tystnad reste sig Bill häftigt upp. Jag tittade på honom och såg att han skakade. Svetten lackade på hans panna han höjde ena handen för att liksom hitta balansen. Jag insåg genast att han mådde värre än jag först trott, och skyndade upp vid hans sida. Jag lade en arm runt hans midja och han nästan föll mot mig, samtidigt som han mumlade en lång rad svordomar.
”Det är okej, jag har dig”, sa jag lugnande och fortsatte stödja upp honom.
Jag handlade målmedvetet och snabbt och bad honom att sätta sig ned igen. Jag sjönk ned på knä framför honom, tog hans likbleka ansikte mellan mina händer och tvingade honom att se på mig. Hans blick flackade och ögonlocken såg ut att vara på väg att falla ihop när som helst. Rädslan hade inte gripit mig än, men jag var säker på att den snart skulle komma. Jag visste inte alls hur allvarligt det var, men hans glödheta panna sa mig att han hade mått bättre. Instinktivt sa jag åt honom att stanna där, medan jag letade efter Tom. Han nickade, för helt klart var det Tom han ville ha där.
Jag rusade över gatan, förbannade den för att inte en människa fanns där, och störtade in källarvägen. Först fick jag för mig att be vakten gå och titta till Bill, men sen kom jag på att det nog inte var det smartaste. Han var ju trots allt Bill Kaulitz, och vem skulle inte ha något emot att få lite lättförtjänta pengar genom att bara knäppa en bild?
Blinkande lampor förblindade mig ett ögonblick när jag kom in i det stora rummet. Jag stannade och sökte efter Tom med blicken. Lättare sagt än gjort. Vart hade han befunnit sig sist? Det var ett tag sen jag sett honom och säkert inte ens en idé att titta tänka så. På måfå började jag tränga mig fram, knuffande på andra som stod i vägen. Jag brydde mig inte om att de blev sura, bilden av en fruktansvärt illamående Bill satt etsad i mitt huvud.
Till sist såg jag honom.
Jag andades lättad ut och skyndade mig fram till honom. Respektlöst drog jag tag i hans tröja och slet honom ifrån tjejen han pratade med.
”Bill mår inte bra!” gastade jag i hans öra.
Jag förstod att han inte hade någon aning om vem jag var, eller vad jag hade med Bill att göra, men han såg allvaret i mitt ansikte.
”Vart är han?” sa han oroligt.
Den flörtiga attityd han visat mot tjejen nyss var bortblåst och han såg inte ens åt hennes håll innan jag drog med honom genom trängseln. Jag greppade hans hand och tillsammans småsprang vi mot dörren där jag kom in, nedför källartrappan och ut igen.
Bill satt inte på bänken där jag lämnat honom utan satt hukad nedanför och spydde. Jag hörde hur Tom svor innan han kutade fram till sin bror och sjönk ned på knä bredvid honom. Lugnande ord, tillsammans med en smekande hand på hans axel. Jag visste inte vad han sa till Bill, men det lät som om han frågade något och Bill skakade på huvudet.
Jag stod plötsligt utan att veta vad jag skulle göra, men kände att jag definitivt behövde hjälpa till. Så jag satte mig ned på Bills andra sida och strök tröstande bort håret ur hans ansikte.
”Gör nåt då!” sa jag nästan hysteriskt till Tom. ”Ring någon!”
Tom nickade och fumlade i byxfickan efter mobilen. Med sin fria hand klappade han tafatt Bill på huvudet. Jag kunde trots omständigheterna inte låta bli att tycka att det var så fruktansvärt fint och gulligt av honom. Bill verkade mer avslappnat än förut, bara av att ha Tom i närheten. Han såg dock fortfarande förskräcklig ut - svetten klibbade i hans ansikte, han luktade spya, ögonen var blanka och hans läppar darrade. Min hand fick vila på hans axel och samtidigt som Tom pratade i telefonen (även han nu smått hysteriskt och argt) förklarade jag för Bill att allting skulle bli bra, hur dåligt han än mådde nu. Han verkade faktiskt ta in mina ord, men de hade inte samma tröstande effekt som Toms.
De följande minuterna var hemska. Jag satt där med två killar som jag knappt kände, den ena mådde skit och den andra mådde också skit, bara för att hans bror gjorde det. Jag önskade att jag kunde göra något för att hjälpa dem, men jag visste att vi bara kunde vänta just nu. Tom pratade med Bill hela tiden, lugnt och tyst. Bill började andas mer regelbundet och formade läpparna till några ord som bara Tom uppfattade. Tom nickade och log lite.
När en stor bil med tonade rutor äntligen kom hjälptes vi åt att få upp Bill på benen. På var sin sida stöttade vid honom medan han tog några stapplande steg mot bilen och snart satt han tryggt bredvid Tom i baksätet. Han lutade trött huvudet mot Toms axel och såg så blek och ynklig ut att jag blev rädd.
En man, med kort mörkt hår och glasögon tog hand om resten och tackade mig snabbt innan han stuvade in sig i bilen tillsammans med tvillingarna.
De åkte iväg och jag stod ensam kvar på gatan.
Jag kände genast ilskan stiga i kroppen igen. Nu hade Nikola ingen rätt att försöka hålla mig kvar här längre. Bill och Tom Kaulitz hade åkt och det kunde hon inte motsäga. Beslutsamt klampade jag in och letade efter henne och eftersom klockan hade närmat sig halv tre på natten gick hon med på att ta en taxi tillbaka.
Snart stod jag i hallen och sparkade av mig skorna, trött och sliten. Jag kunde inte låta bli att flina mot mig själv i hallspegeln - jag såg ju förjävlig ut. Smink kladdigt runt ögonen, hår åt alla håll och matta ögon.
Here I come, sleep!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | RowsahKanin - 5 okt 08 - 10:44 | | Jättebra :] <33 | sandruskapuska - 24 aug 08 - 15:22- Betyg:  | | Svinbra!. Datorn börja krångla igår, + att det åskad rså att huset darrade, så fick sluta läsa mitt i natten | | gwenii - 11 aug 08 - 20:54- Betyg: | Jättebra, gillar sättet du skriver på!
Intressant handling, men dessutom väldigt spännande! ;-) | | Justmyfault - 3 aug 08 - 18:08- Betyg: | | Jättebra!! :) | | lillolisen - 2 aug 08 - 16:33- Betyg: | | xD | | Lovely__ - 1 aug 08 - 21:20- Betyg: | Tacktacktack, fär att du planerar att denna inte ska ta slut på länge. Det uppskattas, för denna gillar jag VERKLIGEN!!
Lägg ut fler delar snart:) | | tillexempel - 1 aug 08 - 21:10- Betyg: | | WOOOW kärlek på denna alltså! | | LoveMusic - 31 jul 08 - 19:14- Betyg: | Alltså!!! WOW! *skrika hysteriskt* Du är su sjukt duktig, och du beskriver SÅÅ himla bra att jag inte kan beskriva det :P
Snälla, snälla, snälla... lägg ut en del snart (A) | | Mangasagan - 31 jul 08 - 18:10- Betyg: | Jättejättejättejättebra! ;D <3
MERA!<3 | | HilfMirFliegen - 31 jul 08 - 11:51- Betyg: | | Åh, så underbar den är! Du måste skriva till mig när nästa del kommer! Och jag måste skriva del sex *_* jaja, det här är den bästa novellen jag har läst!<3 Du är så grymt duktig på att skriva så det inte är sant! puss på dig och denna novellen<3 | | unlook - 30 jul 08 - 22:08- Betyg: | | JAG MÅSTE FÅ VETA NÄR NÄSTA DEL KOMMER <3 |
|
|
|
